Heja Greta

Min beundrar Greta Tunberg sig allt mer stark. Jag var sent på bollen att följa hennes skolstrejk och har i ärlighetens namn inte följt allt hon gjort. Det som jag beundrar är hennes engagemang, att tro på något och att vara beredd att göra skillnad. Jag beundrar även att hon orkar säga ifrån när påhoppen haglar över henne. För mig är det viktigt med saklig debatt där man respekterar varandra. Givetvis behöver man inte vara överens om allt eller tycka lika men jag tycker att det är viktigt att visa respekt för andra och andras åsikter.

Jag kan bli djup besviken på vuxna som hackar på henne, ser ner på henne och kommer med personliga påhopp. Vad är det som driver en vuxen människa att försöka trycka ner och förgöra ett barn?

Jag blev jublande glad över att hon hittat ett sätt att ta sig över Atlanten, ett sätt som passar henne. Jag har sett så många dumma kommentarer där vuxna har ifrågasatt hur det ska gå till. Hon hittade sitt sätt! Nu är det som att vissa letar efter fel, för att misstänktliggöra och förminska henne. Det tycker jag inte om. Som sagt, saklig argumentation om klimatfrågan är helt okej, men inte personliga påhopp och förminskning av en ung tjej.

Min oro gäller även att dessa vuxna som ägnar sig åt förnedring och härskartekniker, är förebilder för andra, inte minst sina egna barn. Vad kommer det att göra med alla unga som växer upp nu, när de ser att påhoppen är okej?

Olikheter berikar

Jag läser många bloggar. Jag älskar att det finns ett delande av erfarenheter, delande av livet alla olika sidor, uppmuntra, omtanke, diskussion och debatt. Det finns stora likheter med samtal, att kommunicera. Man behöver ju inte hålla med om allt, det kan ändå vara intressant att förstå mer av varandra.

För mig är dialogen viktigt. Det är absolut inget krav, däremot ser jag det som naturligt att kommentera när man har något på hjärta. Det är på samma sätt som när man samtalar. Visst händer det att jag enbart lyssnar, men i längden blir det ju lite ledsamt och ensidigt. Skulle ju knappast lyssna på någons monolog vareviga kväll utan att föra en dialog. Jag uppskattar kommunikation, helt enkelt, helt utan krav.

Det är nog ett av skälen till att jag blir så ledsen ibland. Det händer att jag för dialog och får oförskämdheter tillbaka, vassa taggar och hårda ord. Vissa ställer kravet att man enbart får hålla med, andra att man bara får skriva exakt vad som tillfrågats. Om jag råkat uppfatta texten på ett annat sätt, har jag förstås fel och borde skämmas. Vid något tillfälle skrev jag hur jag kände det och person svarade att hen inte trodde på det. Sådant gör mig ledsen. Jag tycker att det är självklart att man respekterar varandra, även varandras olikheter. Men när det ställs krav på tystnad, eller att enbart vissa åsikter får framföras – då saknar jag kravlösheten och samtalets frihet. Jag är emot försök till att styra andras åsikter, helt enkelt.

Kanske borde jag bara låta bli att läsa. Samtidigt tror jag att inskränkthet och trångsynthet är en farlig väg att gå. Jag tror att vi behöver vara öppna och ta in att vi är olika. Jag tror att vi kan lära av varandra. Det sker knappas i tystnad. Att sätta munkavle på vandra är ingen lösning. Tyvärr får jag stå ut med att bli sårad ibland, men jag är trots allt hellre sårad än inskränkt. Det är en del av att leva. Därtill, den absoluta majoriteten av alla bloggar jag läser ger mig glädje och kloka tankar. De berikar mig. De är jag tacksam för. Tack!

Gentleman

Det händer, när jag ser mig om i samhället, att jag saknar lite stil och hyfs. Jag kom att tänka på ordet gentleman och gentlemannamässigt. Det behöver inte vara snofsigt det är respekten för andra människor jag vill se mer av. Ordet är ju inte särkskilt könsneutralt, men hittar inte andra ord. Kanske inte så konstigt att beteendet saknas när vi inte ens har bra ord för det.

Många erbjudanden

Min inkorg är fylld av Black Friday erbjudanden. Eller Black Week, också för den delen, då många har erbjudanden hela veckan eller hela helgen. Samtidigt ser jag flera motreaktioner som uttrycker sig på olika sätt. Många påminner om att vi inte ska förköpa oss, att vi inte ska överkonsumera. Det är bra. Andra påminner om att granska alla erbjudanden då vissa inte är så gynnsamma som man kan tro. Det är bra. Men så finns de som använder en mindre trevlig ton i debatten. Det tycker jag är mindre bra.

Själv kollar jag noga. Jag har en lista på saker som jag behöver/snart behöver och håller kontinuerlig uppsikt över bra priser under året. Några av dessa fyndtillfällen är nu under Black Friday, annat är mer gynnsamt vid andra tider. Jag tycker att det är schysst av affärerna har bra priser, då och då, så att vi som planerar har fyndchanser. Tidigare år har jag exempelvis bokat hotellnätter och köpt tågresor just på Black Friday vilket möjliggjort att jag gjort mina Sverigeresor för en tredje del av vad skulle få betala utan planering. Det ser jag som positivt. I år har jag inte råd, tyvärr.

För egen del är jag allt mer nogsam med att inte över konsumera, vilket jag gjort alldeles för mycket genom tiderna. Jag är inte heller den som går på vad som helst. Därav tillhör jag dem som kan bli lite besviken när tonen i debatten är så hård. Jag har sett flera exempel på Facebook där personer dumförklarar andra för att göra fynd idag. Det är trist. Jag tror att genom upplysningarna om risk för överkonsumtion och vikten av att granska erbjudanden, kan de flesta av oss göra medvetna val. Däremot tror jag att vi ska undanhålla oss ifrån att använda härskarteknikser och förminska varandras tankar och beteende eller skuldbelägga andra, när vi inte vet någon om deras situationer. Jag förordar en respektfull ton i debatten. Bästa sättet är att själv vara en förebild. För egen del tycker jag inte att det är särskilt trevligt och respektfullt att kalla någon för ”galen som går på detta” eller ”dum i huvudet”. Jag är väljer att vara glad för dem som har möjlighet att göra fynd idag, att unna sig något de länge sparat till och längtat efter. Och jag respekterar även de som inte behöver något idag.

Hur mycket hjälpsamhet är lagom?

Har funderat en del på vad man kan förväntas sig av andra. Vad kan man be om hjälp om och var bör man anstränga sig för att göra själv? Själv gör jag alldeles för mycket själv, jag ber sällan om hjälp och jag inser att jag inte är normen. Men vad är normen? Det som fått mina tankar i spinn är några händelser de senaste dagarna.

En av mina studiegruppkompisar frågar om det mesta. Hon skickar meddelanden via messanger och frågar var hon kan hitta information, vad läraren sagt, vad hon ska göra mm. Allt finns visserligen på kursens webbplats men det är antagligen enklare att fråga mig. För mig är detta lite främmande Själv kollar jag alltid först och det är bara om jag inte hittar eller inte förstår som jag frågar. Här är vi uppenbarligen olika. Kan man förvänta sig att andra ska ha lite koll? Finns en rimlig gräns för hjälpsamhet?

En tanke är att det har med ålder att göra. Men jag tror inte det. I en facebook-grupp (med tips för oss som bor i närområdet) finns ingen gräns för vilka frågor folk ställer. ”Var kan jag köpa påskfjädrar?”, ”Finns systembolag i köpcentret?” eller ”När stänger Ica?”. Tänker att man kanske kan googla själv. Eller kolla på webben? Men det är uppenbart att vi tänker olika. Å ena sida, i dessa fall struntar jag helt enkelt i att svara. Å andra sidan blir det ju hopplöst att vara med i grupper, med goda syften, när det översvämmas av denna typ av frågor.

För mig handlar det om hjälpsamhet men om att ta eget ansvar. Dessutom anser jag att det handlar om respekt för varandras tid.

Makt

Dagens tankar går till temat ”Att ha makt och hur man använder sin makt”. Med makt kan man göra mycket: man kan påverka och förändra världen till det bättre. Men man kan även trycka ner andra människor. Det är upp till makthavaren hur man vill förhålla sig till sin makt, tänker jag.

Igår eftermiddag, vid femtiden, fick jag ett mejl från en rekryterare. Hon ville göra en telefonintervju, vilket förstås glädjer mig. Däremot blev jag inte helt imponerad av hennes framförhållning, då hon vill ha intervjun i dag på förmiddagen. Eftersom hon har makten, så ser jag självklart till att var flexibel och redo för samtal. Jag svarade att jag såg fram emot en intervju. Sedan dess har jag inte hört något. Hur lång är en förmiddag egentligen?

Jag fattar att rekryteraren har hela makten och vi som söker har att förhålla oss till de försättningar som ges. Men även rekryterare kan ju respektera andra människor. Det gör så mycket för inställningen både till det rekryteringsföretaget och det företag som söker folk. En bra relation blir en bra intervju, vilket alla parter tjänar på.

Det här är inte första gången det händer. Jag har inget att vinna på att mejla och fråga om tid. Jag kan bara påminna om att jag fortfarande är intresserad av tjänsten och intervjun. Under tiden sitter jag här vid telefonen, förbereder mig och väntar. Hur lång kan en förmiddag vara?

Vi måste våga prata om…

Ett av de uttryck som får varningsklockor att ringa hos mig är: ”Vi måste våga tala om…”. Jag avskyr när något försöker lägga skuld på mig och påstå att det handlar om mod, när det oftast handlar om att jag väljer tillfälle att prata om vissa saker. Min syn är att vi inte ska hindras att tala om olika frågor, däremot behöver man inte tala om allt, alltid. Det handlar inte enbart om modet att våga, utan även förmågan att välja rätt tid för samtalet. Framförallt handlar det om hur vi talar om olika frågor.

Jag tycker mig se en mycket positivt utveckling där människor talar öppet om hälsa, ohälsa och olika funktionsnedsättningar. Det senaste tre åren har jag i flera samtal lyssnat till personer som berättat om sina psykologiska sjukdomar. De har tagit upp ämnet när de känt sig redo för det. Självklart var det ovant första gången men nu är det inte så konstigt. Med ovant menar jag att jag inte alltid vetat hur personen vill att jag ska reagera – dvs ska jag bara lyssna, ställa frågor, visa medlidande eller se det som en naturlig del av livets bergochdalbana. Och jag menar att det är en naturlig del i en förändring, allt är inte perfekt direkt och vår förmåga kan behöva träning.

Mindre bra exempel på utveckling är när jag blir skriven på näsan och tvingad att prata om sjukdomar och annat, när jag själv inte är inne på det. Det kan handlar om att jag personligen är inne i en situation där det är svårt att se objektivt på frågan. Som i all kommunikation, tycker jag att det handlar om ett samspel där båda parter behöver respekteras. Att jag, vid en specifik tidpunkt, väljer att avstå en diskussion betyder inte att jag avstår för alltid.

Ett annat mindre bra exempel är när de som ”måsta våga prata om… ” just pratar men inte lyssnar. Det är som att vi andra bara ska lyssna och ta till oss. Jag uppfattar det som att vi andra inte är bemyndigade med egen åsikt. Det förekommer tyvärr både i samtal och i sociala medier.

Min tro är att vi behöver lära oss att tala om allt, göra det på ett respektfullt sätt och även lära oss hur vi ska samtala med varandra. I det ingår att lyssna på andra och även ha förmågan att inse att vi är olika.

Bokcirkeltugg

Ikväll har jag varit på bokcirkelträff på biblioteket. Jag brukar uppskatta dessa träffar men ikväll blev jag lite besviken. Några personer är väldigt öppna, diskuterar och lyssnar med andra driver sina egna åsikter. Ikväll var det tre personer som dominerade samtalet och som jag upplevde det, var det en person som inte respekterade andras åsikter.

För mig är det olikheten som berikar, det är olikheten som för diskussionen framåt. Det är vi ganska överens om i gruppen. Däremot agerar en person inte som hen lär. Jag upplevde starkt att hen inte respekterade de som inte hyllade boken vi läste. Det gjorde att vi som inte uppskattade boken tystnade. Det blev en lite märklig diskussion.

Måste fundera på hur jag ska göra framöver. Jag gillar diskussionen samtidigt som respekten är viktigt för mig. Att sitta tyst är inte givande. Hoppas att kvällens diskussion var en tillfällig dipp.

Hur långt är ett snöre?

Under hela mitt liv har jag blivit uppmuntrad till att ställa frågor: i skolan, kurser, seminarier etc där syftet har varit att jag ska lära mig något. Ansvariga har alltid sagt: ”Det finns inga dumma frågor”.

Nu tycker jag mig se en ändring. Den senaste månaden har jag vid flera tillfällen hört en föredragande säga: ”Hur långt är ett snöre?, när de får en fråga som är svår att svara på. Ett subtilt sätt att säga att det är en dum fråga men budskapet går fram. Jag har självklart hört uttrycket tidigare men numera hör jag det mer frekvent än någonsin.

Även om vissa frågor är svåra att svara på, är det möjligt att ge beskrivningar och exempel. I mitt tycke får man anstränga sig för att kunna förklara. Kan man inte svara, kan man även förklara varför det är svårt eller helt enkelt enbart erkänna att man inte kan svara. Däremot, tycker jag, att det inte är okej att lägga skulden på den som ställt frågan, ifrågasätta frågan eller frågeställaren. Det är inte den föredragandes roll att värdera om en fråga är relevant eller ej. Den som undrar och frågar har sina skäl, väl värda att respektera. I de fall som jag har varit med om, har det varit fullt möjligt att resonera fram till ett svar på det som frågeställaren vill veta.

Jag vill värna traditionen att alla frågor är tillåtna. Den öppenheten förtjänar vi att ge varandra.

Åskrädd

Sitter och kurar i soffan och lyssnar på radio via webben. Regnet tilltar och det åskar. Sedan några år tillbaka är jag inte alls förtjust i åska och blixt. Länge brydde jag mig inte så mycket, men efter en hemsk vandring där jag var rejält utsatt för vädret så har jag väldig respekt för oväder.

Varje blixt får det att krypa till i kroppen, jag ryser och känner mig stressad. Någon form av obehag och oro.

Kanske är det fånigt.
Eller så är det högst naturligt att ha respekt för vädrets krafter. Det väl så vi överlever.