Reflex

Det är mörkt ute. I helgen hade jag tur med torra körbanor när jag var ute på vägarna. Det gav viss lyster. Ikväll är det våta vägbanor som slukar allt ljus.

Passerade ett gäng byggjobbare som gick vid sidan av vägen, på rätt sida. De syntes väl tack vara reflexkläder. Helt plötsligt ser jag en ung kvinna, helt klädd i svart, utan reflexer och på fel sida av vägen. Fy bubbla, rena turen att ingen olycka skedde.

Bara en liten stund senare får jag tvärnita för en ung man som passerar över vägen. Visserligen på ett övergångsställe men helt mörkt och självklart var han mörkklädd inklusive mörk huva. Galet svårt att se. Inget hände men jag inser att det hade kunna hända, hur försiktig och noggrann jag än är.

Nu ska jag återigen se över mina egna reflexer.

Reflexer

Det är mörkt en stor del av dygnet och känns viktigt att synas när man är ute i trafiken. Som bilförare är det riktigt läskigt när man inte ser människor och djur som rör sig på vägen. Som flanör och vandrare vill jag gärna komma hem med livet i behåll. Reflexer är en riktigt bra uppfinning men ändå inte helt lätt.

Jag har massor av reflexer med säkerhetsnålar som jag tappar. Jag har även en hel del ”reflexer” med ledljus där batteriet tar slut utan förvarning. Reflexband brukar jag tappa. Försöker använda på diversifiering och redundans dvs flera reflexer av olika typer och modeller. Det hjälper något. Har även reflextejp på stavar men det är ju inte alltid jag går stavgång. Härom dagen så jag en lösning som jag tror på.

En kvinna hade sytt fast reflexer på sin ullkappa. Med några stygn satt reflexen där den skulle. Om hon inte vill har reflexen kvar, är det bara att ta bort styngen utan att det lämnar några märken. Jag tycker att det såg riktigt bra ut och ska absolut testa på någon jacka och kappa. Goda idéer får man stjäla, tänker jag samtidigt, som jag vill rikta ett tack till kvinnan som kom på idéen.

Mörkerkörning

Ikväll var det väldigt mörkt och regnigt när jag skulle köra hem från min bokcirkelträff. Tidigare kunde jag tycka att det var mysigt att köra i mörker men det har till stor del gått över. Det är så rasande svårt att se folk utan rejäla reflexer.

Nu ska det erkännas att jag också felar. Jag har ofta bara någon liten reflex trots att jag vet att det krävs rejäla saker. Så jag tänker att det krävs att något händer. Jag gillar de företag som tagit fram assessorer i reflexmaterial. Jag vill ha mer av den sortens uppfinningar. Jag vill ha coola reflexer, inte någon liten björn. Jag vill ha fler inbyggda reflexer, snygga.

Jag vill både synas och se andra och jag vill att vi ska få kännas oss fina i våra reflexer. Jag vill få tillbaka känslan att gilla mörkerkörning.

Naturlig förklaring

I helgen besökte jag flera kyrkogårdar för att plantera blommor på olika gravar. En av kyrkogårdarna ligger långt ute på landet. När jag var där såg jag hur en man kom gående med ett barn varsin hand. Barnen hade långärmat på sig och gula reflexvästar. Mannen själv var lika rejält klädd och en grön reflexväst. Det var, för mig, en lite udda syn i sommarvärmen.

Det fanns gott om öppna fält, vilket fick mig att undra varför dessa barn inte hade spring i benen. Och för mig är det ytterst sällan jag möte män i reflexväst på en kyrkogård mitt i det lugnaste av Sverige. Och varför höll de i varandras händer, så hårt.

Det här funderade jag på då min mamma så:
– Det där är familjen som förlorat mamman, hon som blev påkörd.

Ja, så enkelt kan reflexvästar i sommargrönskan, bli något helt självklart.

Slukande gråväder

Denna gråa november är slukande. Den slukar min energi. Under de senaste dagarnas bilkörning inser jag även att det gråa vädret slukar allt ljust.

I fredags startade jag i vad som brukar kallas dagsljus. Duggregn och ständig fart på vindrutetorkarna satte ner sikten rejält. Snart föll mörkret och vägarna blev svarta, liksom omgivningen. Det var svårt att se vägmarkeringar. När jag kom fram till Örebro, som var mitt mål för resan, var det minst sagt knepigt att klara av att läsa skyltar för att hitta rätt. De få skyltar som fanns. Hade behövt ett ressällskap för att speja efter information. Kom fram i säkert behåll och det är jag glad för. Tacksam för att novemberljuset inte slukar fler trafikoffer.

Under lördagen lyckades solen aldrig nå ner till marken. Jag fick visserligen mycket gjort men jag kände mig trött och hängig. Jag behöver mer ljus. Inte minst vid bilkörningen. Jag börjar bli riktigt irriterad på alla människor som springer ut framför bilen utan reflex. Fler borde vara mer rädd om sig. Jag kan inte förstå att så många går klädda i svart och grått utan inse att de inte alls syns i trafiken. Jag sitter både spänd och koncentrerad bakom ratten. Ingen avkoppling i detta väder.

Bilkörningen hem ikväll var lika mörk och dyster som övriga helgen. Tur att djuren håller sig borta från vägarna, känns inte alls rimligt att hinna upptäcka dem i tid.

Överväger nu att kolla synen och beställa ett par glasögon som ger bättre syn på långt håll. Allt för att få bilkörningen så behaglig och säker som möjligt. Säkerheten vill jag inte snåla med.

I träningsväskan

Trots ambitioner med välpackad träningsväska, så är det alltid något som saknas. Oftast följer kläderna med men det händer att jag glömmer sköna brallor att ha efter träningen. Vanligast är dock att det saknas kam eller borste. Alltför ofta få jag sno ihop det rufsiga håret i en tofs eller gömma kalufsen i mössan.

Därtill kommer hängslåsproblematiken. Jag har köpt massor av hänglås men saknar dem ofta. I våras kom jag på idéen att pryda alla hänglås med reflextejp. Och faktiskt, det har hjälp, numera hittar min lås oftare än tidigare.

Så enkelt kan det vara ibland.

Lås

Handskar och reflexer

Så kom morgonen då man insåg att ett par handskar hade varit skönt. Och med den kom kvällen då man försökte leta fram jämna par av vantar och handskar. Det är intressant att se hur många handbeklädnader som bor hemma hos mig och lika intressant att se hur maka sökte sin make i handskkorgen.

Så kom även kvällen då man insåg att reflexerna måste fram. Och med den kom ännu ett letande bland reflexband, trassliga snören och små reflexklämmor. De finns där, bortglömda i jackfickor, i byrålådor och på någon krok i garderoben.

Detta letande är ett hösttecken och min tanke är att kaoset är ett resultat av starka vårkänslor. När våren kommer, kommer känslan av glädje, frihet. Då finns varken tid eller lust för flitigt sorterande och paketerande av skarfar, vantar och reflexer. Allt göms undan och glöms bort och vi njuter av nuet. Våren är för kort för att städas bort. Och nu finns tid. Jag kan ge mig en extra stund i hallvärmen och leta fram vantar och reflexer – det är ingen brådska att ge sig ut i höstrusket.

stavar2Nå väl, nu ska handskarna fram och varje jacka ska förses med reflex. Gåstavarna med reflex tas fram. Det ska bli en skön och säker höst.