Stora och små problem

Även den här tisdagen har varit fylld av allehanda aktiviteter, möten och problemställning. Det är verkligen varierande och många glada överraskningar. Jag har löst massor av problem men även fått nya. En av dagens alla skratt kom av när vi skulle komma på vad tjäder heter på engelska, hur det stavas och hur det ska uttalas. Har klarat mig fint utan tjäderkunskap i livet hittills men idag var det avgörande. Det hade jag aldrig kunna tro men det är sådana överraskningar som man får skratta åt tillsammans med ödmjuka kollegor.

Idag kom jag på att jag borde ha en att-göra-lista med två kolumner. Den ena kolumnen med det jag skriver upp på morgonen och i den andra kolumnen skriva upp allt som tillkommer under dagen. Då blir det kanske tydligare vad jag faktiskt åstadkommer och gör. Jag tror att jag ska testa, det vore kul att se.

I kväll väntar ”Trädgårdstider”. Jag har inte fattat att gården det fixar med ligger hyfsat när det samhälle där mamma är född och som jag besökt under hela min barndom då jag besök mammas alla släktingar. Lite extra kul, tycker jag.

 

Fiktiva problem

När jag pratar med min gamla pappa i telefon märker jag hur snurrigt det är ibland. Inte så att han är dement men att han är understimulerad och att han inte har så mycket kontakt med yttervärlden. Han är hemma, oftast sängliggande och det påverkar såklart. Samtidigt märker jag att har piggnar till ju mer vi pratar, särskilt om han kan hjälpa till med något. Alla människor vill bara behövda och det gäller även min pappa.

Jag har börjar fundera över olika uppdrag och problem som jag kan be honom fixa. Egentligen har jag inget jag behöver hans hjälp med jag kan ju skapa problem eller fiktiva problem. Eller kanske sådant som det skulle gå mycket enklare och fortare om jag gjorde själv men kan be honom göra. Anar att det var precis så som föräldrar sysselsatte mig och mina vänner när vi var små när vi fick olika uppdrag att utföra.

Eftersom läkare sagt ifrån, att jag inte ska resa till dem för att hjälpa dem, så börjar ju tankarna snurra. Det är svaga, har inte mycket motståndskraft om något skulle hända men kan ha lång tid kvar förutsatt att ingen ny sjukdom kommer till. Jag har alltid tänkt att jag kan ta min bil och åka till dem snabbt om någon blir sämre. Nu fattar jag ju att det inte är så lätt. Det irriterar mig, att inse att jag kan inte träffat dem för sista gången. Nu tror jag verkligen inte det, men jag inser att jag måste vara beredd på att det kan vara så. Det är en ny tanke för mig och jag hoppas innerligt att det är ett fiktivt problem.

Jobbar hårdare i motstånd

Torsdagen blev en kontrast mot onsdagen. Då onsdagen bjöd på glada överraskningar, bjöd torsdagen på motstånd och felbedömningar. Jag har inte alls haft flyt idag, tvärtom har det mesta blivit fel och jag har fått göra om. Det är visserligen ingen skada skedd men det tar tid. Jag kan konstatera att jag får lika mycket gjort men det är skillnad i positiv och negativ energi. Jag får jobba hårdare i motstånd. Det är roligare när överraskningarna är glada.

Jag blev rejält försenad till en kvällsaktivitet. Den börjar alltid med en lättare måltid. Jag har inte tänkt på att anmäla allergi. Det enda jag är riktigt allergisk mot är tomat och det brukar gå att peta åt sidan. Men med dagens brist på flyt så serverade förstås tomatsoppa!

Nu ska det bli spännande att se vad fredagen erbjuder. Det lär ju bli fint väder i helgen och jag hoppas på sol redan i morgon.

Hög puls

Oj, oj, oj, vilket pulspåslag jag haft i kväll. Hade ett obligatoriskt seminarium här på kvällskvisten men lyckades inte ta mig in i systemet. Det har fungerat tidigare men tyvärr inte i kväll. Jag testade allt, tiden gick och pulsen steg. Jag är tyvärr ingen IT-tekniker men utan hjälp så måste jag ju lösa det själv.

Efter vad som kändes som en evighet lyckades jag lösa problemet, kringgå vissa säkerhetsregler och ta mig in i systemet. Så här i efterhand är jag grymt imponerad av mig själv eftersom jag faktiskt löste situationen på 13 minuter.

Nu lär det snarare ta 13 timmar innan jag har stressat ner igen. Men det är ju ändå fredag.

Vilken värld vill jag vara i

Igår kväll var jag fasligt trött på studiebubblan. Jag älskar att plugg men jag tycker inte om när det upptar hela världen. Jag tycker inte om när svårigheterna som vi elever möter, känns så stora att de måste uppta hela vår tid och vårt medvetande. Nåväl, igår längtade jag till den verkliga världen igen. Och vad gjorde jag?

Först gled jag in i litteraturens värld, in i en skön feelgood. Sedan fortsatte jag in i drömmarnas värld. Jag behövde verkligen sova och hann med en hel del konstiga drömmar.

Nu är jag är i vanliga tillvaron för en stund, tittar ut och ser ett grått och regnigt landskap. Nej, jag drar nog in i studiebubblan igen. Jag har tre krävande inlämningsuppgifter denna vecka, så det är bäst att sätta fart.

Förnekelse och tillit

Ibland är förnekelsens makt stor. Det blev tydligt idag då jag kämpade med min krånglande skrivare. Jag tog bort ett papper som fastnat men min enkla skrivare fortsatte att blinka rött. Jag hade svårt att tolka vad blinket betydde. Jag öppnade apparaten, letade, startade om – hur många gånger som helst utan resultat. Kom på idén att installera en felsökare på datorn. Den gav besked: tonern är slut. Det borde jag ju ha förstått men ville inte inse det. Att köpa toner är kostsamt, en trist utgift och jag tänkte att den borde räcka länge. Ren förnekelse som hindrade mig från att inse faktum. Utskrifterna som faktiskt kom ut är fortfarande fina men tyvärr går det inte att fortsätta utan att byta toner. Konstruktören har bestämt hur det ska vara och det tjänar de säkert bra pengar på.

Eftersom jag ville ha en ny toner direkt, fanns ingen tid att beställa via nätet. Istället begav jag mig till min hovleverantör Kjell & Co. Jag känner den största tillit till dem och är en trogen kund. De har de flesta produkterna bakom disk, vilket gör att jag kan gå fram till disken, förklara mitt problem och sedan får den bästa service. De tar fram vad jag behöver, ger goda råd som gör att jag kommer hem nöjd och glad med rätt saker. Det är nästan alltid unga, teknikintresserade killar bakom disken vars genuina intresse ger mig perfekt service. Jag är så tacksam.

Nu är det fredagskväll, jag är lite fattigare men har en fungerande skrivare. Så kan livet också vara.

Förnekelse

Härom dagen träffade jag en väninna som jag inte ser särskilt ofta. En kort period fanns vi på samma arbetsplats och hade mycket kul. Numera ses vi bara någon gång per år.

När vi sågs häromdagen kunde jag inte se vad som förenade oss en gång i tiden. Vi har inget gemensamt. När jag tog upp ett frågor som oroar mig i samhället, var hennes svar ”Det där tror jag inte på”. Det var inte mycket som vi hade lika syn kring.

Är det jag som tänker för mycket? Blir livet enklare att inte se problemen? Jag har funderat mycket på det den senaste tiden. Exempelvis; som jag ser det, finns det människor i samhället som är utsatta, de blir lurade och utnyttjade av andra människor. Jag ser detta som ett problem. Jag känner mig bedrövad och vet inte vad jag ska göra för att bidra till en lösning av problemet. Min väninna tror inte att utsattheten finns. Det finns inget problem. Hon känner ingen bedrövelse.

Kanske är det jag som tänker för mycket. Men jag tror inte på att leva i förnekelse. Jag ser inte hur världen kan bli bättre om vi inte vågar se problemen och ta tag i dem. Känslan av bedrövelse kan jag leva med. Den vägs upp av känslan av att vara en del av samhället, en del av utvecklingen. Det finns en balans. Nej, jag vill inte leva i förnekelse. Det är inte min grej.