Full fart på veckostarten

Ny veckan och det började i rasande fart, något som börjar bli en vana. Vissa saker går alldeles utmärkt medan annat går trögare. Kan inte riktigt förstå att det är så mycket att göra och att det kommer nya överraskningar varje dag. Min plan var att sluta tidigt och promenera hem men vid 19-tiden var jag så trött att det inte längre var aktuellt med promenad.

Kom hem och tänkte mig en lugn kväll framför ”Vem bor här?”. Först ringde mamma och berättade att pappa mår dåligt, de har varit på sjukhuset hela dagen och ska dit i morgon igen. Men mamma var ändå lite glad mitt i oron för hon hade fått skjuts hem i en polisbil som även använde sirener. Jag vet inte vad jag ska tycka – pappa behöver vård och skulle behöva vara inlagd på sjukhuset, men jag vet inte om sjukhus är en trygg plats i dessa tider. Dessutom är det ont om platser, idag fanns ingen plats till honom. Jag måste känna tillit till läkarna men självklart vill man vara observant och beredd att strida för föräldrarnas rättigheter och bättre/rimlig vård om det behövs.

En liten stund senare kom ytterligare en jobbfråga att hantera. Tur att jag viss simultankapacitet men tydligen inte tillräckligt för det blev inga rätt i ”Vem bor här?” Jag missade nog något hem och blandade ihop några personer.

Nu är det hög tid att varva ner, och det gör jag ju bäst med en bra bok.

Nära en groda

Hoppsan, hejsan så det kan gå när man inte tänker sig för.

I förmiddags satt jag hemma hos en studiekompis och pluggade. Vi kämpade och slet med några olika uppgifter och jämförde resultat. Samtidigt pratade vi en hel del bland annat som skolan men även lite annat. När vi var klara, var min plan att ta mig hem för att ta del av presskonferensen där polisen skulle berätta om sin utredning och Kevin-fallet. Det berättade jag för min kompis.

När Kevin dog i slutet av 90-talet, var det en nyhet men jag följde inte fallet jättenoga. Däremot blev jag illa berörd av Svt:s dokumentär som sänder 2017 och sedan dess har jag läst på lite mer. Känns som en förfärlig tragedi.

Så snart jag öppnat munnen kom jag på att min studiekompis är polis. Hon har, så klart, sett dokumentären på ett annat sätt och hade viss kritik. Jag är helt övertygad om att det är befogad kritik. Jag var bara inte förberedd, mentalt, på hennes synsätt. Vi insåg båda att det inte var läge att gå i djupare diskussion då båda insåg att vi vet alldeles för lite om fallet.

Det vi båda är överens om, är att vi ser ett behov av att kunna leta fel utan att leta syndabockar, att vi kan lära för framtiden om vi skulle ha en kultur där det går att erkänna misstag utan att bli anklagad och dömd. Den diskussionen ser jag fram emot att fortsätta.