Vem är rädd för Virginia Woolf?

Under hösten spelas ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” på klara scen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Redan när nyheten om att Lena Olin skulle komma och spela teater i Stockholm, satte efterfrågan igång. Det har var utsålt länge och jag har fått spana länge efter en biljett. Igår dök chansen upp och jag högg direkt. Bara att hoppa ur hemmakläderna och göra sig anständig och bege sig in till stan.

Vilken klokt drag! Pjäsen är ett relationsdrama där allt utspelar sig i ett vardagsrum en enda natt. Det är efterfest där ett par bjudit in ett yngre par. Paret, har en förhållande som bland annat innebär att de sårar varandra. Pjäsen har varit omtyckt och spelats på många teatrar sedan 1962 och 1966 kom filmen med samma namn ut med Elisabeth Taylor och Richard Burton. I stadsteaterns version är det Peter Andersson och Lena Olin som är det äldre paret och Henrik Norlén och Josefin Ljungman spelar det yngre paret. Det är fyra väldigt bra skådespelare som alla gör sina roller rättvisa. De är samspelta och det är en njutning att se.

Jag upplevde en särskild stämning i salongen. Vissa delar var väldigt roliga, andra smärtsamma att ta emot. Vi kunde skratta tillsammans åt rappa repliker men även igenkänning. Det är också en föreställning som väcker tankar och berör. När jag gick hemåt, hörde jag hur diskussionen fortsatte, även på pendeltåget hem. Det blev även stående ovationer, vilket händer men inte är så vanligt. Det är ett mycket gott betyg.

Det var tidigare utlovat att biljetter till fler företställningar skulle släppas men den informationen är borttagen. Det spekuleras i orsaken men är tydligen inget som teatern vill berätta om. Tråkigt för publiken, då många fler borde få chansen att se denna föreställning.

Bankdirektör Borkman

Ibsens pjäs ”Bankdirektör Borkman” sätt nu upp KulturhusetStadsteatern, Klara scen, i Stockholm. Ikväll, den 3 februari, är det premiär och jag såg gårdagens genrep.

Pjäsen beskrivs som ett triangeldrama om makt, svek och hämnd. Bankdirekör Borkman har förskingrat bankens pengar, blivit straffad, suttit av sitt fängelsestraff men inte börjat leva igen. Han bor på övervåningen i ett hus där frun lever på undervåningen. De har en son, som mamman värdesätter högt, och det gör även den moster som sonen växt upp med. Sonen värdesätter däremot en mycket vacker och levnadsglad kvinna. Det döljs dock mycket, och en hel del av hemligheter och synsätt kommer upp till ytan under föreställningens 100 minuter.

Jag gillar upplägget, dramat och hur väl den beskriver hur olika man kan se på en situation. Det är mycket känslor vilket här gestaltas med stora gester och mycket skrik. Det passar inte mig. Jag är inte så förtjust i gap och skrik men det är ju förstås en smaksak. Så är det något med scenografin. Det finns flera detaljer som jag inte förstår. Det väcker nyfikenhet. Jag vet att Ibsen skrev mycket noga anvisar, även om scenografin och jag undrar om de följt hans anvisningar eller skapat egna.

Det blev en intressant kväll men denna föreställning når inte upp på min topplista av teaterföreställningar jag älskar.

Pappan

Precis hemkommen efter att ha sett pjäsen Pappan som spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Ikväll var det genrep och imorgon är det premiär.

Pjäsen handlar om en man med alzheimer och hans dotter. På ett finurligt sätt ger pjäsen både pappan och dotterns perspektiv och det görs väldigt skickligt. Det är nära, tragikomiskt och innerligt.

Jag uppskattar även scenografin i denna uppsättning. Återigen finns en finurlighet och finess.

För mig blev det en varm teaterupplevelse och dröjer sig kvar med många tankar.