Perspektiv på corona

Genom åren har jag fått motta en del besked om vänner som fått cancer. Det är inget som jag vänjer mig vid, det känns i hjärtat varje gång. Erfarenheten gör att jag vet mer än jag gjorde tidigare men känslan är lika gripande varje gång och det är svårt att säga eller skriva något klokt till den berörda. Men självklart hör jag av mig och visar omtanke.

Häromdagen skrev en väninna om sin sjukdom på Facebook. Hon skrev att pandemin gjort att hon förlorade många jobb, hon hade relativt nyligen startat en egen firma. Men just det faktum att hon inte hade jobb, gjorde att hon hade tid att ta sig till läkare och därmed upptäckta cancern. Det hade hon corona att tacka för. Jag blev djup berörda av hela hennes text och hennes mod att skriva. En så annorlunda skildring av pandemin. Det ger perspektiv på livet.

Jag vill inte vänja mig vid dessa besked, jag vill inte bli avtrubbad. Däremot tar jag gärna till mig av olika perspektiv på livet och på pandemin.

Perspektiv

Jag är inne i min tredje semestervecka av fyra och jag har det bra. Jag har fått så många fina dagar, bra väder, avkoppling och återhämtning. Det är jag som bestämmer vad jag vill göra och om inget blir gjort så är det mitt eget ansvar.

En reflektion är dock att jag inte pratar med någon. Eftersom det inte är så klokt att träffa andra människor så blir det inga riktiga samtal. Det har blivit några korta utbyten under vandringar om väder och leder samt ett samtal med paret på hotellet i Kristianstad. Att jag kan räkna samtalen är ju ovanligt. I en jobbtillvaro minns man ju knappt alla samtal under en och samma dag. Jag har inget problem med att vara själv, men jag kan längta efter diskussion, bli utmanad, bli påmind om att det finns andra synsätt än mina egna tankar.

Så kom en annan påminnelse. Det är fyra år sedan vi begravde min älskade ögonsten. Svårare dag har jag inte varit med om och klarade jag den, så klarar jag mycket. Att ha möjlighet att faktiskt kunna se fram emot att träffa vänner igen, är så otroligt mycket bättre än att veta att det är försent. Finns ingen anledning att riskera att förlora någon för få en liten pratstund nu. Så med lite perspektiv så väntar jag så gärna på att få träffa andra igen.

När uttryck inte alls stämmer

Ett uttryck som dyker upp i mitt huvud, särskilt när gammal gubbar skryter om sådant de gjorde för väldigt länge sedan, är ”Man kan inte leva på gamla meriter”. Det ligger ju nära mitt synsätt i livet att man behöver utvecklas för att inte hamna efter och att jobba med förbättringar är nyttigt, rent av nödvändigt. Men uppenbarligen finns det undantag. Det tänkte jag i går när jag hörde Johnny Logan i programmet som ersatte Eurovision Song Contest. Logan och många av sångarna vars gamla hits är precis vad man vill höra, inte det nya. Å andra sidan, de nya versionen och att ljudet var bättre, är ju en förbättring, så förbättringar behövs. Men visst, vissa lever gott på gamla meriter. Men jag tillhör inte dem.

Häromdagen skrev jag rubriken ”Det finns alltid någon som har det värre”, vilket för mig bara var en enkel mening men där jag blev uppmärksammad om att meningen kan uppfattas på annat sätt. Ändå kunde jag inte låta bli att tänka samma meningen under fredagen och lördagen när en känd persons sexköp blev mediagodis. Jag tänker att även om jag inte är perfekt, gör fel ibland, så förstör jag inte livet så grundligt och totalt för mig själv och andra. Och även om det blir ett och annat missförstånd här i bloggen när man uttrycker som otydligt, så hamnar jag inte krig i sociala medier och jag skriver inte i affekt som jag får ångra senare.

En del gamla uttryck och sägningar är riktiga klokskaper medan andra inte riktigt håller. Det kommer en del nya och en del får nya innebörder. Min tanke är att väldigt många är beroende av situationen, och att även ett utmärkt uttryck kan bli fel, i fel sammanhang.

Perspektiv och utmaningar

En ny vecka har börjat och jag ids inte ens skriva om jobbdagen. Däremot vill jag plocka upp ett samtal som gav perspektiv. Pratade med en kollega, vi är ju inte många på kontoret, och vi berättade hur vi har det och hur vi upplever situationen. Jag berättade att jag tycker att det är lite jobbigt att inte finnas för mina föräldrar efter som de bor 20 mil bort. Jag kan ju inte handla åt dem och jag kan inte besöka dem. Då berättade kollegan att hennes föräldrar bor i Italien och har varit isolerade i 4-5 veckor, verkligen helt isolerade. Hennes mormor bor i Frankrike och en annan släktning i Marocko. Allt är ju relativt och i jämförelse kan jag stå ut med att missa pappas födelsedag i morgon.

För att slippa åka pendeltåg, tänkte jag att det var en bra idé att testa att gå hela vägen hem. Jag har gått delsträckor tidigare och de är ganska trist. Nu vet jag att det tog drygt 2½ h att gå hela vägen. Jag kan konstatera att jag behöver bättre skor och en bättre ryggsäck. Det vore även bra med en vattenflaska och något litet energitillskott. Framförallt behöver jag gott om tid. Ikväll startade jag lite för sent, ca 18.30 så klockan hann passera nio innan jag var hemma. Vill ju helst hinna med lite mer under en ledig kväll. Jag får nog utveckla konceptet något.

Med perspektiv på livet

Har varit frusen hela dagen. Jag tycker att det känns som att vinden viner rakt igenom husen, att det drar. Jag vet inte om det är sant eller inbillning men jag känner mig frusen. Har försökt lösa massor av problem under dagen och i alla fall lyckats med några. Det får man vara glad för.

Kände mig lite låg när jag kom hem, som att jag skulle vilja ha lite mer energi. Pysslade med lite ditt och datt. Satte mig framför svt:s ”Husdrömmar” och plötsligt känns livet mycket lättare. Oj, oj, oj, vilka utmaningar folk kan utsätta sig för. Men en sådan budget som det här husägarna hade, så hade jag nog tänkt mig ett lättare liv. Jag blev lite matt, bara av att titta, sedan började jag glädjas över mitt eget liv. I perspektiv så känns det rätt lätt att leva.

Och med en varm ylletröja så har jag även löst problemet med frusenheten.

Olika perspektiv

Vad händer egentligen i Norge under tiden för andra världskriget? Eftersom jag inte var särskilt historieintresserad under min skoltid, så kan jag bara de stora dragen. Och i vuxen ålder är det inte årtal och orter som intresserade mig utan snarare drivkrafter och personliga öden. Det är ett intresse som väckts av några av de romaren jag nyligen läst.

Av ren slump har jag fått chansen att läsa olika romaner på temat den senaste tiden. Roy Jacobsens ”Vitt hav” tar upp ämnet och efterföljen ”Fartygets ögon” utspelar sig 1946. Elisabet Nemerts roman ”Vargarnas tid” tar också en tur in i ett nazisttätt Norge. Elin Olofsson ”Krokas” utspelar sig i Sverige 1949 och visar på att mycket av krigets ovisshet levde kvar länge. Alla är fiktiva berättelser och ingen av dem ger en helhetsbild av historien. Däremot ger de mig olika perspektiv på händelser, vilket gör att jag kan både tänka och gräva vidare.

Här tycke jag att litteraturen har en viktigt roll. Berättelserna ger inte svar men de hjälper mig att ställa de rätta frågorna, inspirerar mig att söka information. Jag ser även böckerna som en konversationsöppnare för att börja tala om viktiga ämnen och något som kan vara utgångspunkt för samtal. För min del är det en fördel att inte ha en enda jättebra bok, utan att få läsa berättelser med olika utgångspunker och där karaktärerna har olika förhållningssätt. Läsandet ger mig mycket.

Olika perspektiv

Hade en intressant diskussion i en av mina studiegrupper idag. Vi pratade om ungdomar. En tjej hade jättetydlig uppfattning om hur de unga är, vad de kan och inte kan och hur naiva ungdomar kan vara. Vi andra höll inte riktigt med i alla hennes analyser. Tjejen med de tydliga åsikterna är 21 år.

Våra olika perspektiv ger olika insikter. Ofta är ju en kombination av dessa insikter bra. Så jag försöker lyssna och försöker ta till mig. Men jag är ingen perfekt och felfri människa och jag tycker att det kan vara svårt att orka lyssna på sådant jag inte tror på, där livet har gett mig en annan sanning.

Jag kan till och med känna en viss irritation, känna att något skaver. Det beror antagligen på att jag känner igen mig själv. Att även jag hade tydliga åsikter om andra när jag var 21 år. Och jag anar vad mitt 21-åriga jag skulle tyckt om en äldre person försökte komma med andra perspektiv…

Så jag lyssnar och ler.

Döm inte andras förståelse

Upplevelser kan vara olika. Vi kan uppleva en och samma situation på olika sätt, vi kan uppleva en och samma företeelse på olika sätt och vi kan ha olika sätt att hantera de utmaningar vi ställs inför. Vi kan förhålla oss till livet på olika sätt och vi kan se utifrån olika perspektiv. För mig är det en självklarhet att vi är olika och mångfalden är något som berikar.

Av det skälet blir jag så ledsen när andra försöker förminska mig genom att hävda att jag inte förstår, när jag har en annan erfarenhet eller ett annat perspektiv. Hur kan någon ta sig rätten att hävda vad andra kan förstå eller ej. Jag blir både skrämd och sårad. Länge trodde jag att det bara var män som var så, manlig härskarteknik, men det senaste året har jag mött flera kvinnor som har liknade människosyn.

Jag vet inte varför jag blir så illa berörd. Innerst inne vet jag ju att motparten kan ha argumentet som någon form av försvarsmekanism eller att personen inte mår bra. Men det är ingen ursäkt för att behandla andra människor illa.

Jag ser människan som en helhet med en yttre och en inre del. För mig är det självklart att man inte begränsar varandra genom att sätta normer, varken yttre eller inre normer. För mig är det lika illa att kritisera någons utseende och klädstil som någons förstånd och intellekt. Min önskan är enkel: sluta förminska andra genom att påstå att de inte förstår, lyssna mer på varandra och var öppen för nya perspektiv.

Kända platser vid annan tid

Väckarklockan ringde kl 04.00  och en halvtimme senare stod en taxi och väntade på mig. När chauffören hälsade ”God morgon” var jag först lite tveksam till om det verkligen var morgon, det känns som natt för mig. Men för honom hade morgonen startat.

Det var mycket lugnt i trafiken in till centrala Stockholm, ett trafikläge jag sällan upplever. Även inne på centralstationen var det lugnt. De öppnar ju vid femtiden, så folk anländ med bestämda steg. Jag som passerar centralen dagligen, fick uppleva den på ett annat sätt, stor och rymlig och väldigt tyst. En enorm skillnad på fredagseftermiddagarnas kaos.

Sitter nu på ett tåg. Och även här finns en viss skillnad. Tåget har Köpenhamn som slutdestination och många resenärer är unga, än fler har ett utlänskt påbrå. Språken som talas är många men det är få affärsresenärer på denna tur. Jag är nog den ende som sitter och jobbar på tåget.

Allt det här är platser som är kända för mig. Men att se dem i tidig morgontimme ger ett nytt perspektiv. Jag lägger ingensomhelst värdering i det, utan ett enkelt konstaterade att upplevelsen av plats är mycket olika. Och det är berikande att se att det är ett annat liv som levs när jag sover.