Matt och eftertänksam

Sitter i soffan och dricker ett glas vatten. Ute tar vinden i och trädgrenar vrider sig och fäktar i blåsten. Själv är jag alldeles matt. Orkar varken vrida eller fäkta.

Igår var jag på teater. När ska satt i salongen smög sig en konstig känsla in i kroppen, det började strama i mage och rygg. Kanske att kroppen inte är van att sitta still under två timmar. När jag lämnade teatern blev dock känslan allt starkare. Tog mig till centralen och när jag nådde pendeltågetsperrongen bröt kallsvetten ut, benen darrade och illamåendet tog överhand. Tacksamheten att få en sittplats på tåget var stort men efter två stationer fick jag ta mig av. Illamåendet var intensivt och maginnehåller tömdes i en papperskorg. Det blev flera stopp på vägen hem, det var tydligen mycket som skulle tömmas ur kroppen. Ben var slaka när jag promenerade den sista delen genom regnet.

Väl hemma kändes tryggheten större. Närhet till en välkomnande säng och toalett är något som uppskattas. Natten har varit tuff men nu sitter jag här i soffan med ett glas vatten. Det jag tänker på, och anledningen att jag skriver, är ingen reagerade under min ovanliga hemresa. Ingen som frågade hur det stod till och gav en hjälpande hand. Ingen som erbjöd en påse, en servett eller en klunk vatten. Jag ställer inga krav men uppskattar medmänsklighet och empatin. Jag skräms av ett samhälle där vi inte längre bryr oss om varandra.

Värt att tillägga är att jag inte druckit alkohol utan det troligen handlar om matförgiftning. Jag åt en misstänkt sushirulle innan teatern och nu kommer det att dröja innan jag äter något liknande igen.