Spanarna

Mina två absoluta radiofavoriter finns på Sveriges Radio, P1. Det ena programmet är ”På minuten” och det andra är ”Spanarna”. Därför kändes det givet att ta chansen att lyssna till en liveinspelning av ”Spanarna” när chansens gavs. Igår bjöd radion in att bevisa inspelningen som då skedde i Kulturhuset i Stockholm. Programmet leds av Ingvar Storm och spanarna var: Helena von Zweigbergk, Per Naroskin och Jessika Gedin. Det var superbra.

Det är intressant att se hur proffsiga de är, både koncentrerade av avslappande. Det var även kul att se deras samspel, gester och förmåga att ta in varandras kommentarer.

Det var tre väldigt bra spaningar och publiken skrattade hjärtligt åt hög grad av igenkänning. På något sätt är det roligare att skratta tillsammans med andra. Hela eftermiddagen blev en riktig energikick, och jag lämnade med ett leende som fortfarande sitter kvar.

Nu när jag ändå är här

Ikväll har jag varit på utflykt i en av Stockholms södra förorter, Årsta. Jag besökte Årsta torg som tycks vara byggt tidigt 50-tal (gissning) och det var mitt första besök. Anledningen var att jag vill se en pjäs ”Nu när jag ändå är här” som spelade så en scen i Centrumhuset.

Pjäsen är en del av KulturhusetStadsteaterns satsning på Kretsteatern som Sissela Kyle driver. Idéen är låta teatern komma ut till folket dvs olika platser i Stockholm. Jag gillar idéen även om jag inte riktigt tror på den. Det är kul att få upptäcka små mysiga teaterscener och olika stadsdelar/förorter. Samtidigt är det ju enklast för alla att ta sig in till stan. Jag är inte övertygad om att de når en ny publik. Snarare så att sådana som jag, tar sig ut i förorten. Men jag är gärna fel.

Ikväll såg jag ”Nu när jag ändå är här” som är terapiteater. Den har spelats och spelas som soppteater och var en del av flera föreställningar som har sin grund i terapisamtal, som den kan se ut. Per Narsoskin är författaren. Pjäsen spelas av Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos och är regisserad av Niklas Hjulström. Jag tycker Gunilla Nyroos är fantastiskt bra och det var anledningen till min ihärdighet i att få se pjäsen. Jag tycker att pjäsen är intressant som bland annat tar upp hur svårt det kan vara att se vissa saker hos sig själv. Det är tänkvärt.

Vill också ge en eloge till Sissela Kyle som gav en varm inramning på kvällen. Hon välkomnade i dörren och kollade biljetten och gav en introdukton på scen. Hon bidrog till en nära, nästan familjär stämning och spred mycket värme. Nu ska jag spana in mer av Kretsteaterns program. Kanske jag får se mer av Stockholm på detta sätt.

För säkerhets skull

En fredagslunch på KulturhusetStadsteatern är något jag gärna vill ha mer av i mitt liv, men som sällan blir av. I fredags blev det av, soppteater, och jag var där tillsammans med sju kollegor. En riktigt fin lunch.

Pjäsen som spelades heter ”För säkerhets skull” och är skriven av Per Naroskin och i regi av Fredrik Meyer. Två kvinnor, som spelas av Annika Helin och Angelika Prick, går i terapi i förebyggande syfte. De är lyckliga och pratar om sina drömmar. Men frågan är om det verkligen är möjligt att terapi fungerar på det sättet.

Det är en kort pjäs, kanske lite för kort för att få den trovärdig. Men texten är bra och det är även gestaltningen. Jag gillar det. Men det allra mest intressanta är att några i sällskapet blev oerhört berörda med andra tyckte precis tvärtom. Och det här är det jag älskar med teater. Det kan betyda så mycket, så olika och det är just bara så. Olika. Varken rätt eller fel. Bara olika upplevelser.

Själv är jag väldigt nyfiken på de andra terapipjäserna som soppteatern sätter upp. Soppan de serverar är ju också alldeles underbar, nya soppor varje föreställning men aldrig en besvikelse. Här finns all anledning till återbesök.