Ovanor

Det går fort att skapa en ovana.

Min ambition är att äta lagad mat varje dag. Jag är urusel på matlagning och äter främst på lunchrestaurang och nu blir det att hämta mat i låda eller köpa färdiglagat i delikatessdisken på Ica. Men nu tänkte jag laga mat och förra veckan blev det blodpudding. I går kokade jag pasta och det gjorde jag även idag. Min mat är inte god, så även om ambitionen kan låta bra så smakar det inte så gott. Vi får väl se hur det går med den här vanan.

En annan ambition är att sluta jobba i tid på dagarna och skiva mycket på kvällen. Igår gick det ganska bra men jag skrev lite för länge så det blev sent. Idag har jag jobbat fram till 22.45 och att skriva är inte att tänka på. Den är ovanan kom fort.

Turligt nog har jag ju ännu en ambition att fokusera på det jag kan påverka. Och jag kan ju ändra mitt beteende och i morgon ska jag ha balans i livet igen, tänker jag. Vem vet, det kanske funkar!

Små munterheter

Var hos tandhygienisten idag, en kvinna med skinn på näsan som går hårt in för sitt jobb. Hon instruerar, kontrollerar och säger vad hon anser vara viktigt. Jag har fått en del förmaningar tidigare men förra gången fick jag nästan beröm. Även i dag var hon hyfsat nöjd med mig, däremot var hon inte nöjd med min tandläkare. Hon tycker inte att han har hjälpt mig på rätt sätt. Hon traskade iväg, sa sin meningen till tandläkaren men lyckades inte få honom att ta sitt ansvar. Då klampade hon vidare i korridoren och hittade en annan tandläkare som är villig att hjälpa mig. Hon skrev en lång lapp med instruktioner om hur receptionen skulle hjälpa mig att boka tider. Nja, receptionisten blev inte jätteglad ”Har hon skrivit ett helt brev?” muttrade damen och la till ”Det hade gått fortare om hon bokat tiderna själv”. Jag log och konstaterar att kliniken har en del arbete att göra med sina rutiner. Troligen även trivsel och samarbete inom kliniken. Anar att min tandhygienist gör mer än putsar tänder och att hon nog behövs på många sätt för att få verksamheten att fungera. Kul att se när man själv inte är inblandad.

I den närbelägna Icabutiken var det väldigt många barn. De hade någon skoluppgift där det letade information. Några unga grabbar hade lite svårt att hitta i butiken och fråga en anställd var de kunde hitta pasta.
– Vilken typ av pasta letar ni efter?
– Okokt.
Jag och den anställde log brett åt det oväntade och ändå självklara svaret.

Små, små händelser som gett anledning att le lite extra idag. Och jag undrar fortfarande hur min tandläkare tog emot kritiken. Det hade jag velat höra.