Bergianska

Vaknade upp till en solig höstlördag, lite svag men ändå med en lust att få komma ut och få andras klar luft. Har inte ork för någon längre promenad och kom på idén att ta mig till Bergianska trädgården. Det var en ovanligt bra idé. Det var väldigt länge sedan jag var senast och nu fick jag återupptäcka hur vackert det är där.

Jag var inte ensam om idéen. Det var svårt att få parkeringsplats och vi caféet ringlade kön lång. Jag strosade länge i parken och bland blommor och det var så härligt att vara få vara där. Den här gången avstod jag besök i växthusen.

När jag skulle hem var det långa köer av bilar som letade parkering. Tydligen ett populärt ställe och det kan jag förstå. Jag vill snart tillbaka igen.

Apropå parkering så är det numera en vetenskap att få betala. Det är en god idé att betala med kort och enbart betala för den tid man står parkerad men det är inte alltid tekniken vill. Det var nästa omöjligt att se instruktionerna på skärmen pga av solen och det tog en evighet för automaten att kontakta banken. Oerhört lätt att göra fel och då fick man börja om från början. Vi som stod där skrattade gott och mindes den tid men stoppande mynt i automaten och vred om. Det var både snabbt och enkelt!

Chaufför

Har varit hos mina föräldrar. Dagens uppgift var att skjutsa dem till sjukhuset, lämna på två olika ställen, vara transportör inom sjukhuset, ta dem till apotek mm. Det brukar fixa detta själva men idag skulle pappa undersöka ögonen och kunde inte köra bil.

Första utmaningen var att min bil är lite före liten. Den är inte anpassad för att få en stor rullstol. Det var ett fixade och trixande innan jag lyckades. Nästa utmaning var att få in pappa i bilen. Han går dåligt, är stel och har väldigt ont och det är svårt i min lilla bil.

Nästa utmaning var, för mig, att hitta på sjukhusområdet. I Örebro är sjukhuset sedan länge en byggarbetsplats. För mig som inte hittar är det riktigt knepigt att se förstå skylning, hitta parkering mm. Jag fick lämna av mina föräldrar på olika ställen, leta parkering och sedan försöka hitta tillbaka till pappa igen.

Man kan tro att ett sjukhusområde är handikappanpassat. Ändå var det som att köra slalom på en hinderbana med rullstolen. Helt otroligt hur mycket skräp som står i korridorer och det som borde vara öppna ytor. Känner att jag skulle kunna bli en aktivist för bättre tillgänglighet.

Tillslut så gick allt bra och jag kunde leverera både föräldrar till deras hem. Tyvärr blev det lite bråttom för mig, då jag behövde hem till mig vilket innebär 20 mils bilkörning i mörkret. Jag är verkligen ingen stjärna på att ta hand om gamla föräldrar och tacksam för att jag inte har ett vårdyrket. Gissar att jag har några år framför mig där jag helt enkelt måste acceptera att ta hand om föräldrarna allt mer.

Var är bilen?

Att det är lite för mycket just nu, blev påtagligt idag. Jag besökte ett köpcentrum för att fixa presenter till min pappa. Skyndade runt och prickade av allt från min lista. Tyckte att jag var effektiv. När jag skulle åka, hittade jag inte bilen i det stora garaget. Jag var ju så säker på vart jag ställt bilen, ändå var den inte där. Började leta, lite förvirrat, innan jag insåg att jag var på fel våningsplan. Tänkt så snabbt oron hinner sprida sig i kroppen. Jag kände mig så otroligt korkad. Men så ändrade jag mig. Jag är inte korkad. Jag är i behov av ledighet med avkoppling och återhämtning.

När platsen är upptagen

I fredags kväll när jag skulle parkera på min plats var den delvis upptagen. En stor, bullig svart bil stod lite snett över min och grannens plats. Jag kan inte bedöma bilmärke och bilen var utlandsregistrerad. Jag stannade på gatan och gick fram för att knacka på fönstret. Flera av rutorna var mörktonade men i framsätet satt en man och pratade i telefon. Han argumenterade ljudligt, gestikulerade och röt på ett språk jag inte kan. Precis när jag knackade på rutan började tankarna gå om vad jag fundera om det var okej eller ej.

Kanske att jag har sett för många filmer. Samtidigt händer ju märkligheter i samhället och att reagera när något sticker ut kan vara på sin plats. Den bilen hör inte hemma i vårt område och jag vet inte varför mannen var så arg.

Det är verkligen en trist utveckling. Jag vill verkligen inte misstänka mina medmänniskor men jag vill heller inte vara godtrogen. Att vara uppmärksam lär jag nog få fortsätta att vara.

Snöskottning

img_61972
Min egen snöskottning begränsas till min parkeringsplats. Men det tanke på hur mycket snö som kommit de senaste dygnen så räcker det gott. Bilen var helt översnöad och det vallarna ut mot vägen var isigt hårda. Dessvärre har jag ingen bra plats att lägga snön, som jag skottar bort. Därför måste jag traska iväg över vägen och till andra sidan med varje spadtag. Det tar tid.

img_62062Efter tre timmar i kylan, 2,5 h med skottning, därefter lite finputs, så kände jag mig klar. Det blev många skyfflingar och väldigt många steg. Önskar nu att någon kommer och plogar vägen, för det är fortfarande svårt att ta sig ut. Men för mig är det nu lagom skottat, så att mildvädret som väntar kan göra resten. Tidigare år har jag skottat än mer noggrant, men det blir så isigt när det fryser på. Lite snö behövs!

Tre timmar med en snöskyffel i handen leder till väldigt många samtal. Jag har pratat med andra snöskottare, hundägare och alla andra som har passerat. Det verkar som att en hel del tycker om att se på när en kvinna arbetar!

Efter detta arbetspass var jag inte enbart trött utan även genomblöt och genomfrusen. Har suttit i fåtöljen och tinat och värmt mig med en kopp kaffe. Det är sådan här dagar som jag önskar att jag hade haft äppelpaj i frysen, färdig att värma, men det finns inte idag. Det är ju illa. Det belöningen ska jag skriva upp och ta ut vid annat tillfälle.

Kosläpp

Har själv aldrig varit på kosläpp och känner mig fattig på kunskapen om tjusning med just kosläpp. Jag trodde att det var något som var kul för barnen att se men nu anar jag att det är mer än så.

Läste att det skulle ske ett kosläpps-event, inte så långt från mitt hem. Det var en notis som jag inte la på minnet. Igår blev jag påmind då någon postade ett inlägg i en Facebook-grupp och frågade om parkering. Arrangören svarade att förutom de vanliga parkeringsplatserna så fanns åtminstone 800 tillfälliga på olika fält. Siffrorna började snurra i skallen och det måste ju röra sig om flera tusen besökare, då många dessutom lär gå eller cykla till platsen.

När jag passerade, på mycket stort avstånd, såg jag bilar precis över allt och en bra bit ifrån själva kosläppet. Hade ingen som helst aning om detta enorma intresse. Visserligen stannar jag alltid och hälsar på alla kor, tjurar, kalvar, får, lamm och getter när jag promenerar förbi dem sommartid, men det har aldrig slagit mig att jag behöver gör det en viss dag tillsammans med tusentals andra.

Förmodligen kommer jag stå där och trängas nästa år. Men ikväll är jag mest glad att jag inte valde den joggingrundan idag. Det har varit lite väl mycket publik för min jazziga joggingstil.

Göra gott

Det blev en stressig morgon. Jag gick hemifrån någon minut senare än planerat, fick skrapa bilrutor och blev ytterligare lite sen. Sedan var trafiken segare en seg. Ringlade köer som inte alls följde min tidsplan. Förseningen blev större och större. Väl framme var min tänkta parkering fylld och stängd, och jag fick leta annan parkeringsplats. Och med hög puls sprang jag in på flygplatsen. Att vara sen brukar jag kunna hantera, men att missa ett flyg, vill jag absolut inte göra.

Incheckningen gick bra och med undantag för en ovanligt gnällig tant i säkerhetskontrollen, började jag åter knappa in på min tidsplan. Sedan var det bara att springa. Jag var, förstås, i fel ände av terminalen så det blev en språngmarsch som kan räknas som dagens motion. Och jag hann! Svettig och andfådd nådde jag gaten och när jag satt i flygplans stolen var pulsen äntligen normal igen.

Det var även i den stolen jag kom att tänka på ett löfte jag gav mig själv under morgonen. När jag satt i bilen med insikten att det krävs ett stort mått av tur för att hinna med planet, lovade jag mig själv att känna tacksamhet om turen blev sann. Jag lovade att bekänna min tacksamhet och manifestera den genom att ge något till någon behövande.

Så nu sitter jag och letar lämplig organisation att skänka pengar till. Något som gör nytta. För ett löfte till mig själv, det måste jag självklart hålla. Tacksamheten är stor och varm.