Paradiset

Paradiset av Abdulrazak Gurnah är en roman som utspelar sig i Östafrika i början av 1900-talet. Vi får följa en liten pojke där han får följa med sin farbror på handelsresor. På detta sätt får han se väldigt mycket samhället men upptäckter med tiden betydligt mer om vad resorna egentligen handlar om och vem farbrorn egentligen är.

Läser lika mycket för språket och kompositionen som för berättelsen. Det är väldigt fint skrivet utan att vara krångligt. Här finns kontraster, från det vackra till det mer våldsamma och den innehåller många intressanta diskussioner. Jag anar det finns fler bottnar är vad jag upptäckt vid första läsningen och det är väldigt intressant djupen jag upptäckt intresserar mig.

Gurnah har tilldelats nobelpriset i litteratur och det är jag glad för. På så sätt har vi fått upp ögonen för ytterligare ett utmärkt författarskap som vi i vårt lilla land inte skulle sett annars. Det gillar jag.

Traskar vidare i mitt utforskade av Norrorts naturmiljöer. Idag ville jag utforska om man kan gå mellan Sollentuna och Upplands Väsby längs grusvägar. I Sollentuna kan man med lätthet gå längs Edsviken och Norrviken och jag har sett trevliga stråk längs en å i Upplands Väsby. Jag vill gärna kunna gå längre turer, dvs gå i flera timmar, utan att vara beroende av bil och detta tillsammans driver min upptäckarlust.

Jodå, det gick ganska bra. Det finns många fina stråk men sedan måste man gå en bit på asfalt innan man kommer över till nästa stråk. Å andra sidan upptäckte jag trevliga villaområden på det korta asfaltsturerna så det var helt okej.

Blev glad då jag kom fram till Paradiset, det hade jag förstås inte väntat mig. Men en stund därefter gick jag fel. Jag hittade inte en stig, gick, letade, vände om, insåg att jag var i ett skyddsområde där jag inte skulle vara, försökte hitta ut, träffade några amerikaner, kom helt fel och när jag äntligen kom ur en skog var jag på en plats långt bort ifrån där jag borde vara. Jag vill inte kalla det vilse, men helt rätt blev det inte heller.

När jag kom fram till slutdestinationen blev det mat. Jag hade ett akut behov av både toalett och värme. Hade egentligen tänkt gå tillbaka för att hitta rätt väg men snön virvlade i vinden och jag valde att ta mig hem istället.

Största utmaningen var blåsten, som var iskall. Burr så kallt det var, trots att jag hade mössa och vantar. Efter hemkomst är jag fortfarande frusen, och har mest legat på soffan invirad i filtar.

Trots felsteg och kyla kommer jag absolut att fortsätta utforska nya vägar. Det var kul, jag lärde mig något och jag fick se något nytt. Och det är betydligt mindre folk än på uppmarkerade vandringsstigar. Här fick jag vara för mig själv.