Full fart på veckostarten

Ny veckan och det började i rasande fart, något som börjar bli en vana. Vissa saker går alldeles utmärkt medan annat går trögare. Kan inte riktigt förstå att det är så mycket att göra och att det kommer nya överraskningar varje dag. Min plan var att sluta tidigt och promenera hem men vid 19-tiden var jag så trött att det inte längre var aktuellt med promenad.

Kom hem och tänkte mig en lugn kväll framför ”Vem bor här?”. Först ringde mamma och berättade att pappa mår dåligt, de har varit på sjukhuset hela dagen och ska dit i morgon igen. Men mamma var ändå lite glad mitt i oron för hon hade fått skjuts hem i en polisbil som även använde sirener. Jag vet inte vad jag ska tycka – pappa behöver vård och skulle behöva vara inlagd på sjukhuset, men jag vet inte om sjukhus är en trygg plats i dessa tider. Dessutom är det ont om platser, idag fanns ingen plats till honom. Jag måste känna tillit till läkarna men självklart vill man vara observant och beredd att strida för föräldrarnas rättigheter och bättre/rimlig vård om det behövs.

En liten stund senare kom ytterligare en jobbfråga att hantera. Tur att jag viss simultankapacitet men tydligen inte tillräckligt för det blev inga rätt i ”Vem bor här?” Jag missade nog något hem och blandade ihop några personer.

Nu är det hög tid att varva ner, och det gör jag ju bäst med en bra bok.

Fiktiva problem

När jag pratar med min gamla pappa i telefon märker jag hur snurrigt det är ibland. Inte så att han är dement men att han är understimulerad och att han inte har så mycket kontakt med yttervärlden. Han är hemma, oftast sängliggande och det påverkar såklart. Samtidigt märker jag att har piggnar till ju mer vi pratar, särskilt om han kan hjälpa till med något. Alla människor vill bara behövda och det gäller även min pappa.

Jag har börjar fundera över olika uppdrag och problem som jag kan be honom fixa. Egentligen har jag inget jag behöver hans hjälp med jag kan ju skapa problem eller fiktiva problem. Eller kanske sådant som det skulle gå mycket enklare och fortare om jag gjorde själv men kan be honom göra. Anar att det var precis så som föräldrar sysselsatte mig och mina vänner när vi var små när vi fick olika uppdrag att utföra.

Eftersom läkare sagt ifrån, att jag inte ska resa till dem för att hjälpa dem, så börjar ju tankarna snurra. Det är svaga, har inte mycket motståndskraft om något skulle hända men kan ha lång tid kvar förutsatt att ingen ny sjukdom kommer till. Jag har alltid tänkt att jag kan ta min bil och åka till dem snabbt om någon blir sämre. Nu fattar jag ju att det inte är så lätt. Det irriterar mig, att inse att jag kan inte träffat dem för sista gången. Nu tror jag verkligen inte det, men jag inser att jag måste vara beredd på att det kan vara så. Det är en ny tanke för mig och jag hoppas innerligt att det är ett fiktivt problem.

Barnäktenskap

Hörde något om barnäktenskap på nyheterna. Har inte alls följt med i debatten och vet egentligen inte vad det handlar om och har absolut ingen åsikt. Däremot kan jag konstatera att min egen mamma var oerhört nära att tillhöra kategorin. Hon var 18 år och två veckor när hon gifte sig, gravid med min bror. Det var frivilligt och som jag fått det berättat för mig var de tvungna att skriva till kungen och be om lov. Nära på direkt efter bröllopet blev mamma inlagd på sjukhuset fram till förlossning.

Och hur har det gått? Jo, så här drygt 53 år senare så är mamma och pappa fortfarande gifta. Brorsan slapp bli oäkting och jag kom ett antal år senare.

Nattliga äventyr

I natt vaknade jag av främmande ljud. Först trodde jag att jag var på hotellet i Göteborg, sedan att jag var hemma. Pulsen rusade och hjärtat slog. Efter någon sekund kom jag på att jag var hos föräldrarna och att det var pappas rullator som skramlade. Jag tycker att dessa kroppsliga reaktioner är så häftiga. Att jag på något sätt både kan höra och reagera trots att jag sover. Att jag puls och hjärta kan reagerar långt innan jag ens hinner öppna ögonen. Kroppen är fantastisk.

Jag somnade om direkt men vaknade efter någon minut av att pappa skrek. Jag öppnade ögonen och fick taklampans starka sken rakt i ögonen och undrade vad som stod på.  Många tankar hinner passera i mitt trötta huvud. ”Du måste vakta mig, du måste vakta mig”, ropade pappa. Det visade sig att det var problem med värmepannan och han behövde gå ner i källaren. Eftersom han fallit mycket illa i källaren ett flertal gånger, vill han inte vara där ensam. Samma procedur upprepades några timmar senare.

Jag är inte riktigt van vid att bli väckt på detta abrupta sätt, tre gånger samma natt. Min pappa kan vara något av en ”Drama Queen” och när han själv blir rädd och stressad, blir varje situation lätt förstorad. Det kan blir riktiga äventyr, även på nätterna. Allt gick bra denna gång och det känns riktigt skönt att få sova i min egen säng i natt, förhoppningsvis helt utan skrämande ljud och andra äventyr.

12 oroliga timmar

Det är med lite darriga ben som jag landat hemma i fåtöljen efter en kryssning till Helsingfors. Packade skolväskan i söndags eftermiddag och klev ombord på färjan som styrde mot Finland. Fick en hel dag att strosa runt i solskenet i Helsingfors, innan båten tog mig tillbaka till Stockholm igen. För mig blev det två nätter på båden med orolig sömn.

Första natten beroende på pluggande. Satt alldeles för sent med skoluppgifter som tog längre tid än jag räknat med och precis som under gymnasietiden, så har problemlösandet en tendens att fortsätta i sömnen. Sömnbristen och allt promenerande gjorde att jag såg fram emot en tidigt kväll i kojen med en bra bok.

När jag krupit ner under täcket får jag mail från min pappa. Min mamma har insjuknat, åkt ambulans och hamnat på hjärtintensivt. Hej och hå så pulsen rusar när man läser sådant. Upp igen på med en klänning och skor och tar med telefon och dator för att försöka hitta en lugn plats på båten där jag både har telefontäckning och wifi. Får tillslut tag på min pappa som är förtvivlad och orolig men tror att mamma kommer att klara sig. Det är försent att försöka ringa mamma på sjukhuset. Jag får helt enkelt vänta. Jag brukar vara lite för cool i sådana här situationer men denna gång blev jag orolig på riktigt. Det blev 12 oroliga timmar innan jag kunde prata med min mamma.

Jag är glad att min mamma lever men inte helt lugn eftersom hon inte är så pigg. Det var ingen självklarhet att hon skulle klara livhanken denna gång. Hon har många olika krämpor och det är inte första gången hon varit nära att förlora livet. Hur mycket mer kommer hennes kropp klara av? Nu får jag försöka lita på att vården tar hand om henne. Själv försöker jag lugna min pappa, vilket inte är det lättaste.

Det här med gamla föräldrar är inte så lätt, när man är oerfaren som jag är. Skönt att kunna skriva av sig lite.

Pappas lilla flicka

Ringde och grattade min pappa på fars dag. Han blev glad och vi pratade en stund. Han frågade bland annat om förra veckans besök i Göteborg och om jag varit på Liseberg. Jag berättade om hur halloweenpyntat Liseberg var med pumpor och spöken.
– Åh, det måste du har tyckt om. Du som gillar Liseberg. Vi var ju där. Jag höll dig i handen och du hade napp i mun. Minns du? undrar min pappa.
– Nej, jag minns inte, jag var ju bara tre år. Det är mer än fyrtio år sedan.
– Är det?

Japp, jag är pappas lilla flicka. Kommer alltid att vara.