Fredag med fika

I morse var det telefonen som väckte mig så jag började jobba direkt i sängen. Skönt att inte kameran var på. Vill inte gärna ha kollegorna i sängkammaren. I en paus fick jag i alla fall tid att klä mig så därefter vågade jag visa mig i bild. Kameran stängdes av igen under lunchmötet eftersom jag inte gärna vill äta i bild även om jag äter vid datorn. Det har varit en speciellt dag med storslagna beslut. Det är kul men så himla trist att inte kunna fira kollegorna fantastiska arbete på plats.

När arbetsdagen var slut gick jag till affären och köpte mig en semla. Det var jag värd till eftermiddagskaffet (det som intas 17.55). Jag lyssnade som vanligt på ”Spanarna i P1” och nu på kvällen har jag kollat på ”På spåret”. Jag hejade på Alfredsson&Billgren men har inget emot att Nordegren&Epstein vann. Jag gillar ju deras radioshow och alldeles nyligen var en kollega med i programmet vilket jag förstås är stolt över.

I övrigt är jag glad att jag fortfarande är vaken. Har en tendens att somna i soffan under fredagskvällarna. Kan det vara semlan som gav energi?

Kammad

Det här är en ovanlig fredag på flera sätt. Det mest ovanliga är att jag enbart hade två möten idag. Det fanns därmed flera timmar för att förbereda, läsa på och jobba undan. Ljuvligt att få sitta ostört för en stund. Numera är de flesta av mina möten interna, men idag skulle jag delta i ett möte många personer jag inte kände. Det tog en stund innan jag kom på att fredags-casual inte var så passande så det blev lite brått att byta om till vit blus. Kavajen avstod jag men håret blev åtminstone kammat.

När kvällen var kommen kunde jag med gott samvete stänga av jobbdatorn och byta till den privata. Som vanligt inleder jag helgen med ”Spanarna i P1” och det var bra som vanligt. ”På spåret” på svt har jag också hunnit med eftersom Tomas Alfredson och Ernst Billgren är mitt favoritlag.

Känner mig kluven inför helgen. Det är min ögonstens födelsedag och på så sätt en av livets gladaste dagar dvs när han föddes. Eftersom han inte lever längre så känns det tungt men jag vill ändå vara tacksam för den tid vi fick ha honom i våra liv. Dessvärre är det även hans mammas dödsdag, vilket gör det än mer komplicerat. Det är väldigt svårt att åka till graven och faktum är att jag ”brukar” avstå. Det har bara gått några år så jag ska inte påstå att jag hittat rätt tradition än. Jag ”brukar” göra en lång vandring, alldeles själv för att ge mig tid att minnas allt det goda som jag fick tillsammans med dem. Vi får se hur det blir i morgon.