Vänner och bekanta

Likhet och skillnad mellan vänner och bekanta är något jag sällan tänker på. För mig finns ingen skarp gräns., det är subjektivt och kanske inte är så avgörande vad som är vad. Det kan ju ändras med tiden.

Häromdagen satt jag och fikade med en kvinna som jag lärde känna för gissningsvis 8-10 år sedan. Vi träffas ibland och har kontakt via facebook. Jag upplevde att vi hade ett bra samtal. Så säger kvinnan ”Vi känner ju egentligen inte varandra, vi är mer som bekanta, än som vänner. Men vi nu känner vi varandra bättre”. Jag behöll tanken för mig sig och har tänkt på den sedan dess.

Idag fick jag ett mejl från en tidigare kollega. Vi har inte setts på länge och jag hade mejlat om ett möte. Hon svarade att det inte passade just nu. Hon behövde bland annat prioritera sina vänner. Helt okej och jag respekterar hennes beslut.

Tanken som jag behöll från fikasamtalet tog chansen att utvecklas. Uppenbarligen har ingen av personerna sett mig som sin vän utan bekant. Gränsen är otydlig och föränderlig och faktiskt bra att man talar om den. Min nya tanke är dock att när man uttalar det, så får det en betydelse. Att få vara någons vän/väninna är fint. Att inte vara det är inte alltid lika upplyftande. Det kan bli avgörande med vad som är vad.

Nu ska jag låta den tanken vila och under tiden ska jag vara försiktig med att göra skillnad. åtminstone inte uttalade det i personens närhet. Men jag har nog ända tänkt att fortsätta betrakta de båda personerna som mina vänner.

 

Sänkta rutor

Att köra bil i vårsolen med sänkta rutor och musiken på hög nivå – det är ren njutning.

Idag fastade jag dock i orden. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, vad jag gör när jag trycker på knappen för att få rutan i sänkt läge. Spontant vill jag fortfarande säga att jag vevar ner rutan. Men jag har ju ingen vev. Att trycka ner rutan låter lite vulgärt i mina öron. Jag tycker inte heller att det passar att säga att jag öppnar fönstret, jag tänker att rörelsen då går utåt som när man öppnar en dörr.

Det här är inte mitt största problem i livet men det irriterar mig att jag inte kan mitt eget språk.

Vandra eller promenera

Ägnade en stor del av natten åt att fundera över skillnaden mellan att vandra och promenera. Fick inte så mycket hjälp av ordbok. De tycks vara mycket nära varandra eller svåra att definiera.

Bakgrunden till tanken är veckans promenader där jag delvis gått samma sträcka som i somras – men då vandrade jag! Någon förklaring jag hittade antydde att vandring var mer kopplat till ett mål, att vandring går från ett ställe till ett mål. Det ligger mycket i det. Men samtidigt finns det ju rundvandringar mm.

En annan tanke är att det har med tid att göra. Jag kan göra både kortare och längre vandringar. Men jag gör sällan en femdagars-promenad. Faktiskt inte heller en tvåtimmarsvandring. Så något har det kanske med tiden att göra.

Ett annat alternativ är att det handlar om utrustning. En promenad kan tas utan större förberedelser. När jag ska ut och vandra är jag mer noggrann med kläder och utrustning. Ryggsäck, vattenflaskor och ofta proviant tillhör vandring men inte promenad. För mig personligen är det skillnad. Men ryggsäck och vattenflaska så är det vandringar men utan så är det promenad.

Sen kom jag att tänka på ord som stadsvandring, rundvandring mm.

Jag tror att det var där jag somnade.

IMG_5700

Ord i nya perspektiv

I två inlägg har jag skrivit om att jag lidit tillsammans med mina kurskamrater och en lärare. Det är okända människor för mig men som jag kände känner med. Jag lider med dem. Ett medlidande. Mer värdering än så lägger jag inte i ordet. Jag tycker inte synd om dem, inte på mig själv heller. Ordet är mer neutralt än jag tänkt tidigare. Ett vackert ord som är släkt med medkänsla.

Ett annat ord som jag ville använda i helgen var gråtmild. Men det känns så negativt, som att de har med ynklighet att göra. I helgen hade jag lätt att gråta. Men jag kände mig inte alls ynklig. Antingen behöver jag ett annat ord för att ha lätt till tårar, eller så behöver jag en annan attityd till ordet gråtmild.

Jag tycker att det är spännande med språk som utvecklas, där ord kan ändra betydelse med tiden. Men jag är ännu mer förtjust i nya ord, och låta de gamla vara. Jag vill bevara mycket av språket, utveckla utan att förgöra. Och för att vara en del av den utvecklingen, känns det viktigt att reflektera över de ord jag själv använder.

Livet kan vara dråpligt

IMG_3890(1)I somras fastnade jag för en liten tavla i plåt. Inget speciellt alls men den talade direkt till mitt hjärta och jag kunde inte lämna kvar den i butiken, den behövde komma med hem till mig.

För mig betyder den mycket. Det påminner om att livet kan vara dråpligt. Samtidigt är den så fånig att den får mig att le. Jag fnissar gott varje morgon och känner att det kan bli en bra dag även om den blir annorlunda. Efter jobbiga dagar påminner den mig om att det är enklast att bara skratta åt eländet och gå vidare. Livet är viktigt men jag behöver inte ta allt så allvarligt.

Min lilla tavla bär ju egentligen inte med sig någon livsvisdom. Och det är just det som jag gillar med den. Jag behöver inga filosofer, jag kan tänka själv. Den här tavlan talar till mig. Den gör mig glad. Ibland behöver livet inte vara så allvarligt och komplicerat.

Skrinlägga

Använder ni ordet ”skrinlägga”? Det gör jag. Åtminstone i talspråk. Men när jag skulle skriva det så blev jag plötsligt osäker. Kan det heta så? Hur stavas det? Var kommer det ifrån?

Känns bra att nyfikenheten finns kvar. Att jag ifrågasätter, tänker efter och söker svar. Nu kan jag med gott samvete fortsätta att använda ordet. Och jag vet hur det stavas.

 

Ord jag vill använda under veckan

Det finns så många ord som jag inte använder men som jag gärna vill använda mer av. Här är några av dem:

  • Rigid
  • Gentil
  • Förnöjd
  • Amper
  • Tendensiös

Moderna2
Ett sätt att utvecklas och våga prova nya angreppsätt.

Kanske att det leder till något oväntat, något nytt eller något vackert.

Eller bara ett utökat ordförråd.