Massor av ord

Har haft en fin helg med massor av ord. Har kanske inte hunnit läsa så mycket som jag tänkt men skrivit desto mer. Känns väldigt bra att vara inne i skrivandet, även om det tar väldigt mycket av min tid.

Har även rensat ut tidningar. Jag prenumererar på två veckotidningar av två skäl: avkopplingen i att lösa korsord samt för att läsa noveller för att få en bild av vad de vill ha. Jag tänker att om jag läser de noveller som publiceras så kan jag ana vad jag kan sälja till dem. Men det här året liknar ju inget annat och tidningarna har samlats på hög. Man kan nästan mäta hur året varit. Vissa veckor har jag hade det bra och därmed tid att läsa många korsord, andra veckor är korsorden orörda vilket tyder på mycket hög stress. Nästan otäckt att se. Nu har jag i alla fall rivit ur alla noveller jag vill läsa, och alla korsord jag vill lösa. De sparar jag i en liten hög med resten av tidningarna hamnat i återvinningscontainern.

Tog en paus mitt på dagen från mitt skrivande. Jag behövde komma ut en stund, även handla mjölk till kaffet. Inte så mycket folk ute vilket var skönt. Men kallt. Nu har hösten kommit och många träd börjar fälla sin löv. Även trädet utanför mitt fönster börjar tappa sin färgprakt. Den vackraste tiden börjar gå mot sitt slut. Det har jag tänkt på när jag suttit vid datorn och skrivit.

Bambatant

Vet ni vad en bambatant är? Använder ni ordet?

Jag, som är 48 år, såg ordet för första gången i förra veckan. Hade ingen aning om vad det betyder. Det satte igång min fantasi. Eftersom jag kan googla vet jag nu att det är göteborska och någon form av mattant eller skolmåltidsbiträde. Jag vet dock fortfarande inte om det är positivt eller negativt laddat.

Jag kommer inte att använda ordet men det är alltid kul att veta vad det betyder.

Bjuda

Har funderat över ordet bjuda och att det är skillnad på att bjuda och erbjuda. Bjuda kan förvisso har olika betydelser: att ge något utan att ta betalt men även att lägga ett bud. Det jag tänker på är bjuda i form att ge bort. Jag har nämligen reagerat på när organisationer och företag skriver att ”vi bjuder på …” när det i egentligen ingår i priset. Jag uppfattar att de använder språket ”kreativt” för att framhålla sin egen godhet. Idag såg jag om en musikkör som ”bjuder på sång…”. Men de gör de inte. De tar betalt, mer än jag har råd med. Jag kan tänka att de erbjuder en upplevelse, kanske att de bjuder på lite energi och utstrålning men att få lyssna till sången är inget de bjuder på.

Jag tycker att det är intressant med språk. En av fördelarna med ett språk är ju att vi kan förstå varandra. Därför tycker jag att det är klokt att se till att använda språket på ett sådant sätt att vi kan förstå varandra. Att hitta på egna tolkningar försvårar. Självklart kan språket utvecklas och jag föredrar när man gör det med eftertanke, där man vill något klokt med förändringen. Att försöka ställa sig själv i bättre dager eller att inte orka skriva ut hela ”erbjuda” genom att ta bort ”er” är inte tillräckligt gott skäl för mig.

Kanske att vi behöver fler lediga lördagsmorgnar, för att hinna med denna typ av reflektion.

Betydelse av ord

I morse hörde jag något på tv om att några unga kvinnor inte vill använda ordet ”oskuld” för de som inte debuterat sexuellt. De var tveksamma till att man måste ha ett ord för det och de vill framförallt inte ha ett ord som har med skuld att göra. Nu lyssnade jag inte på hela inslaget men det var just ords betydelse som fastnade i mina tankar. Jag inser att jag har lagt in en annan betydelse av ordet ”oskuldsfull”, och att jag inte lagt in så mycket värderingar i det som de unga kvinnorna.

För mig finns andra ord som jag funderat mer över, tex sjukhus. Jag fattar förstås att det finns sjukdom i sjukhus men jag ser det mer som ett hus där man får vård, blir undersökt, förebygger sjukdomar och det handlar lika mycket om hälsa, ohälsa, skador som om sjukdom. Jag inser att det finns andra ord tex mottagning och att det finns andra inrättningar tex vårdhem, hälsohem mm. Jag har helt enkelt tänkt att jag inte kan få till en förändring. Jag har även tänkt att ingen blir friskare bara för att ordet blir mer eller mindre korrekt.

Kanske att jag borde låta mig inspireras av tjejerna som ser till att ord förändras. Det går ju.

Ursäkta mig

Under de senaste åren har jag noterat en trend, särskilt bland yngre personer (dvs yngre än mig). Ordet ”Ursäkta” förkortas och låter allt oftare som shäkta. Det är som att de två första bokstäverna försvunnit. Jag tänker i sammanhang där man ber om uppmärksamhet tex i en affär.

På senare tid tycks det som att även innebörden är på väg att ändras. Från ett milt, ursäkta mig… med en insikt att man kanske avbryter något och en vänlig bedjan om uppmärksamhet till att hårt shäkta med en tydlig förväntan att person ska släppa allt annat och den frågande alla uppmärksamhet. Det är som att både ursäkten och vänligheten försvunnit. Naturligtvis finns många trevliga personer som även ursäktar sig men jag tycker att jag sett och hört så många unga agera på nya detta sätt att jag uppfattar det som en trend.

Jag tycker om vänlighet och respekt och känner därav vissa farhågor för denna utveckling. Det vore förfärligt om förmågan att använda ordet ursäkt försvinner, tycker jag. Jag tycker inte heller om att man kanske missar vad om betyder och utrycket kommer forn. Kanske startade den trenden redan när man tappa ”mig”, i  ”ursäkta mig” till att allt som oftast bara säger ”ursäkta” . Det känns som att ordet blivit hårdare och jag vill gärna ta tillbaka mjukheten.

Svårt med namn

Jag är inte superinsatt i genusdebatt och hen-diskussioner. Jag ser människor som människor. Jag ser inget konstigt i att några av oss är kvinnor och att andra är män och jag gör ingen värdering i det. Därför har jag inget emot att använda ord som han och hon. Jag tycker att det gör konversationen levande.

I måndags upptäckte jag ett nytt namn i min studiegrupp. Det är en person jag inte stött på tidigare och ingen annan heller i gruppen. Vi blev osäkra men bestämde oss för att det måste vara personens eget ansvar att agera. Ikväll kom ett mejl, dvs när vi andra redan har jobbat i tre veckor! Personen har ett namn som jag tolkat som kvinnonamn. När jag googlar ser jag bild på en man. I facebook syns bild på en person i cyklop. Som sagt, det spelar ingen roll och jag lägger ingen värderingen i det, men jag vill ändå gärna veta. Jag vill veta hur jag ska tilltala personen. För mig känns det väldigt stelt och opersonligt att här skriva ”personen” när det handlar om en studiekamrat.

För mig är det ett litet exempel på hur svårt det kan vara att kommunicera och interagera i vårt samhälle. Säkerligen att någon har annan uppfattning, kanske uppfattar mig som trångsynt. Men jag vill verkligen inget illa. Jag vill bara tilltala personen korrekt och använda det rika språk som vi har.

Svensk grammatik

I lördags satt jag på ett café i Uppsala och överhörde delar av en konversation om svensk grammatik. Två kvinnor, kanske i 40-årsåldern, diskuterade ord, ordklasser, ordsatser och satsdelar. Å ena sidan kändes exemplen bekanta: ”Ett rött äpple”, ”Det röda äpplet”, men å andra sidan använde de fler termer än jag kände till. De båda kvinnorna förderedde sig för en tenta på fredag, så detta präglade deras nyårshelg.

När jag läste svensk grammatik på högstadier, var det begränsat. Det kändes överkomligt och hanterbart. Tyvärr är mycket glömt. När jag hörde kvinnorna, kändes det enormt svårt. Jag börjar förstå varför det finns så många böcker i ämnet. Samtidigt känner jag en oerhörd lättnad att jag lyckats lära mig svenska, även med mina bristande kunskaper i grammatik. Det känns tryggt.

Även om grammatik inte är ett ämne för mig, så blir jag nyfiken. Skulle jag få en annan syn på språket, med mer kunskap? Finns det några grammatik-kunskaper, som skulle kunna berika mig? Missar jag något med min kunskapsbrist?

Vänner och bekanta

Likhet och skillnad mellan vänner och bekanta är något jag sällan tänker på. För mig finns ingen skarp gräns., det är subjektivt och kanske inte är så avgörande vad som är vad. Det kan ju ändras med tiden.

Häromdagen satt jag och fikade med en kvinna som jag lärde känna för gissningsvis 8-10 år sedan. Vi träffas ibland och har kontakt via facebook. Jag upplevde att vi hade ett bra samtal. Så säger kvinnan ”Vi känner ju egentligen inte varandra, vi är mer som bekanta, än som vänner. Men vi nu känner vi varandra bättre”. Jag behöll tanken för mig sig och har tänkt på den sedan dess.

Idag fick jag ett mejl från en tidigare kollega. Vi har inte setts på länge och jag hade mejlat om ett möte. Hon svarade att det inte passade just nu. Hon behövde bland annat prioritera sina vänner. Helt okej och jag respekterar hennes beslut.

Tanken som jag behöll från fikasamtalet tog chansen att utvecklas. Uppenbarligen har ingen av personerna sett mig som sin vän utan bekant. Gränsen är otydlig och föränderlig och faktiskt bra att man talar om den. Min nya tanke är dock att när man uttalar det, så får det en betydelse. Att få vara någons vän/väninna är fint. Att inte vara det är inte alltid lika upplyftande. Det kan bli avgörande med vad som är vad.

Nu ska jag låta den tanken vila och under tiden ska jag vara försiktig med att göra skillnad. åtminstone inte uttalade det i personens närhet. Men jag har nog ända tänkt att fortsätta betrakta de båda personerna som mina vänner.

 

Sänkta rutor

Att köra bil i vårsolen med sänkta rutor och musiken på hög nivå – det är ren njutning.

Idag fastade jag dock i orden. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, vad jag gör när jag trycker på knappen för att få rutan i sänkt läge. Spontant vill jag fortfarande säga att jag vevar ner rutan. Men jag har ju ingen vev. Att trycka ner rutan låter lite vulgärt i mina öron. Jag tycker inte heller att det passar att säga att jag öppnar fönstret, jag tänker att rörelsen då går utåt som när man öppnar en dörr.

Det här är inte mitt största problem i livet men det irriterar mig att jag inte kan mitt eget språk.

Vandra eller promenera

Ägnade en stor del av natten åt att fundera över skillnaden mellan att vandra och promenera. Fick inte så mycket hjälp av ordbok. De tycks vara mycket nära varandra eller svåra att definiera.

Bakgrunden till tanken är veckans promenader där jag delvis gått samma sträcka som i somras – men då vandrade jag! Någon förklaring jag hittade antydde att vandring var mer kopplat till ett mål, att vandring går från ett ställe till ett mål. Det ligger mycket i det. Men samtidigt finns det ju rundvandringar mm.

En annan tanke är att det har med tid att göra. Jag kan göra både kortare och längre vandringar. Men jag gör sällan en femdagars-promenad. Faktiskt inte heller en tvåtimmarsvandring. Så något har det kanske med tiden att göra.

Ett annat alternativ är att det handlar om utrustning. En promenad kan tas utan större förberedelser. När jag ska ut och vandra är jag mer noggrann med kläder och utrustning. Ryggsäck, vattenflaskor och ofta proviant tillhör vandring men inte promenad. För mig personligen är det skillnad. Men ryggsäck och vattenflaska så är det vandringar men utan så är det promenad.

Sen kom jag att tänka på ord som stadsvandring, rundvandring mm.

Jag tror att det var där jag somnade.

IMG_5700