Dagen utan fokus

Tänk att det redan gått fem år sedan den där hemska dagen, en av de svåraste i mitt liv. Min ögonsten, min brorson gick bort alldeles förtidigt och det blev en stort chock. Svårt att inte tänka på det när det är årsdag. Men framförallt vill jag minnas allt som var han, hans glädje, värme och allt han kom att betyda för mig. Han, den mest betydelsefulla personen i mitt liv, är det viktigaste som hänt mig. Det får man inte glömma bort.

Hade tänkt göra något klokt idag men det går inte. För varmt för långvandring som annars är mitt knep för att hålla tankarna i styr. Känner även av gårdagens vaccin en aning. Så jag har tagit det lugnt. Blandat minnen med att lyssna på radio. Försökt läsa några rader men det är svårt med koncentrationen. Och så får det vara. En dag om året.

Minnet av honom finns med mig alla dagar. Och det känns tryggt.

Kammad

Det här är en ovanlig fredag på flera sätt. Det mest ovanliga är att jag enbart hade två möten idag. Det fanns därmed flera timmar för att förbereda, läsa på och jobba undan. Ljuvligt att få sitta ostört för en stund. Numera är de flesta av mina möten interna, men idag skulle jag delta i ett möte många personer jag inte kände. Det tog en stund innan jag kom på att fredags-casual inte var så passande så det blev lite brått att byta om till vit blus. Kavajen avstod jag men håret blev åtminstone kammat.

När kvällen var kommen kunde jag med gott samvete stänga av jobbdatorn och byta till den privata. Som vanligt inleder jag helgen med ”Spanarna i P1” och det var bra som vanligt. ”På spåret” på svt har jag också hunnit med eftersom Tomas Alfredson och Ernst Billgren är mitt favoritlag.

Känner mig kluven inför helgen. Det är min ögonstens födelsedag och på så sätt en av livets gladaste dagar dvs när han föddes. Eftersom han inte lever längre så känns det tungt men jag vill ändå vara tacksam för den tid vi fick ha honom i våra liv. Dessvärre är det även hans mammas dödsdag, vilket gör det än mer komplicerat. Det är väldigt svårt att åka till graven och faktum är att jag ”brukar” avstå. Det har bara gått några år så jag ska inte påstå att jag hittat rätt tradition än. Jag ”brukar” göra en lång vandring, alldeles själv för att ge mig tid att minnas allt det goda som jag fick tillsammans med dem. Vi får se hur det blir i morgon.

Wow, vilken måndag

Vissa veckor startar tidigt och i morse satte jag fart direkt vid uppvaknandet. Satt i nattlinne och mejlade folk som jag behöver ha kontakt med och gjorde en del andra administrativa uppgifter. Kändes svårt med koncentrationen eftersom jag var nervös inför eftermiddagens intervju, den tredje med samma företag. Denna gång var det träff med Vd, en kvinna som jag läst mycket om men aldrig träffat. Jag såg fram emot att få träffa henne men det kändes ovanligt svårt att behålla lugnet eftersom jag beundrat hennes framgångar. Nu i efterhand blev det ett bra samtal, så nu håller jag tummarna för att gå vidare till nästa steg.

Till dagens goda lägger jag ett mejl från en annan Vd. Jag hade sökt ett jobb som jag inte fick och jag hade ett bra samtal med rekryteraren om det. Nu hörde även Vd:n av sig och ville försäkra sig om att ha kontakt för eventuella framtida behov. Han kan inte rekrytera mer just nu men vem vet vilka möjligheteter som dyker upp i framtiden. Det hjälper förvisso inte mig nu men det känns ändå bra att få en sådan bekräftelse.

Till dagen dåliga hör att en vän är sjuk och det känns mer allvarligt än jag anat. Som vanligt är jag optimist och vet att han kommer att bli bättre men det känns alltid så maktlöst när man inte kan göra något. Ska försöka klura ut något som kan muntra upp och ge lite energi till tillfrisknandet.

Som grädde på moset är jag inne i ”jobbiga veckan” dvs årsdagen av att min älskade ögonsten dog. Den där hemska måndagen för tre år sedan, då jag var tillbaka från Almedalen och såg fram emot en lugn sommar men då hela tillvaron rämnade och livet förändrades för alltid. Datum-mässigt är det torsdagen som blir allra värst men redan idag har jag fått kämpa för att hålla kontroll på tankar och känslor. Precis innan jag skulle gå till intervjun såg jag bild på facebook av min ögonsten, en släkting som uttryckte sin sorg. Det blev till att snabbt få bort tårarna, åtminstone för stunden. Men självklart ska jag ge mig mycket tid att minnas allt det fina jag hann uppleva under hans korta livet. Åh, så jag saknar honom.

Visst är det märkligt hur många olika känslor man kan få uppleva och behöva hantera på en och samma dag.

 

 

En dag med blandade känslor

Idag är en dag med blandade känslor. För 16 år sedan föddes min brorson, min älskade lilla ögonsten som kom att betyda så mycket. Av den anledningen är det en av de allra bästa dagarna i mitt liv. Men glädjen grumlas förstås av att han inte längre finns med i oss på jorden. Det gör ont att inte få fira hans födelsedag. Mest vill jag fira den tid han fanns i mitt liv, men saknaden måste även få sitt utrymme.

Ytterligare grumlighet kommer av att hans mamma dog denna dag för tre år sedan. Jag tänker mest på allt hon betydde, allt hon gav och vad hon fortfarande betyder. Men återigen måste saknade även få finnas.

Förra året ägnade jag dagen åt en heldagsvandring. Det var underbart. Så mycket lättare att ta sig an saknaden när man rör på sig. Tankarna blir klarare och lättare. Min tanke var att göra vandringen till en tradition – att alltid vara ledig denna dag och ge tid åt både livet och saknaden. Men så blev det inte. Jag har haft viktig föreläsning och nödvändigt grupparbete som jag inte kunde ta mig undan. Nu försöker har jag tagit en paus i pluggande för att låta känslorna får vara som de vill. För en stund få sorg och saknad ta plats. Jag är ju bara en liten människa.

Varmt minne

Känslomässigt har jag några speciella dagar nu. Det är två år sedan hela tillvaron kraschade då min älskade lilla ögonsten dog. Det senaste dagarna har jag tänkt tillbaka på hur ovetande jag var om livet, alldeles innan det hände. Jag minns den där måndagsmorgonen, åtminstone delar av den, då besked kom. I morgon är det, datummässigt, årsdag. Det väcker så många tankar och minnen.

Under dessa åren har jag fått lära mig mycket om sorg och saknad, att hantera sorgen, gå vidare och leva med saknaden. Jag har fått kämpa hårt och idag kan känna stolthet över mig själv. Jag har inte värjt det svåra, jag har inte flytt det jobbiga, utan accepterat situationen och steg för steg bearbetat och tagit mig vidare. Jag har hittat ett sunt sätt att hantera sorg och saknad på.

Minnet av min älskade ögonsten är varmt och det håller jag levande. Jag är tacksam för de åren jag fick ha honom i mitt liv, även om det inte var så många. De åren var fina och han betyder så mycket i mitt liv, både då, nu och framöver.

Första och sista påsken

Så här i påsktiden går tankarna till min lilla ögonsten. Det är snart två år sedan han tog och saknaden är stor. Han finns alltid i mina tankar och de här dagarna kan tankarna inte låta bli cirkulera kring minnen av vår första respektive sista påsk tillsammans.

När min ögonsten var liten, det måste ha varit hans första påsk, så ville jag förstås ge honom en påskpresent. Eftersom hans storasyster fått diabetes, bara några år dessförinnan, var godis fortfarande ett känsligt ämne att prata om. Jag valde fina färgpennor still flickan, som hon älskade. Det blev mycket lyckat. Till min ögonsten hade jag hittat en handdocka som såg ut som en glad, rufsig tupp. I näbben fanns något som lät om man tryckte där, vilket jag trodde var en passande underhållning. Min lille ögonsten tittade förundrat på tuppen, gillade antagligen färgerna men så snart vi började låta med näbben blev han jätterädd och gallskrek. Nej, det blev inte som jag trott och jag kände mig som en hemsk faster. Efteråt blev det ett ganska roligt minne och idag är det enbart ett minne.

För två år sedan letade jag som en galning efter present. Min ögonsten var gravt handikappad och det var svårt att hitta presenter, ännu svårare att förnya sig från år till år. Just den här påsken kom jag på två idéer. Dels en stor godisnapp, typ polkagris. Jag tänkte att han kunde suga på den, utan att sätta i halsen. Den andra idén var nutella. Han kunde bara äta mosad mat och jag tänkte att nutella på en sked kanske kunde fungera. Jag valde godisnappen, hittade en specialiserad godisbutik som hade flera smaker, så han fick flera. Jag tänkte att jag kan ge honom nutella någon annan gång. Åh, så korkat. Det blev inga fler påskar, inga fler chanser.

Så, skäm bort era nära. Ta vara på påsken och skapa fina minnen.

Julförberedelser

Är i stort sett klar för att fira jul. Men för mig finns en del av julen som jag ännu inte lärt mig att hantera. 2016 var ett år med flera förluster och en av dem var min älskade ögonsten, min brorson som tog ifrån oss alldeles för tidigt. Att åka till hans grav och önska god jul är fortfarande väldigt svårt, till och med svårt att skriva om. Jag smyckar många gravar inför julen men hans grav är svårast av dem alla att besöka. Det gör ont i magen, tårarna rinner och det är lätt att falla ner i mörker och tycka att livet är orättvist.

Jag är oändligt tacksam för tiden jag fick med honom. Jag är tacksam för allt han gav och jag är även tacksam över att han inte lider och inte känner av sin kropps begränsningar längre. Men jag saknar honom. Jag vill skämma bort honom med massor av leksaker och kramar. Nu har jag en grav att gå till istället.

Det här är en del av julen. Jag ska förstås göra det bästa av det. Jag ska lära mig att hantera det. Jag ska med stolthet tända ljus för honom, hans mamma och alla andra som inte finns med mig längre och sända mina tankar till dem.

Var kommer denna saknad ifrån

Ibland blir jag som överfallen av känsla av saknad och det kan sänka mig. Jag är inte beredd och kan inte värja mig. Jag ser inte när den kommer och vad som utlöser den. Det är lite drygt ett år sedan min älskade ögonsten dog. Jag tycker att jag lärt mig bra att hantera sorgen och saknaden men ibland är all förmåga som bortblåst. Saknaden är enorm, jag saknar honom så att det gör ont, och vissa dagar tar saknaden över mitt liv. Låter det vara så. Han betydde ju så mycket att han rimligen inte han försvinna ur mitt hjärta. Då får det göra ont.

Ett fattigt år

För att år sedan såg tillvaron helt annorlunda ut. När jag vaknade på morgonen var jag irriterad på världsliga ting. Så kom det fruktansvärda beskedet att min älskade ögonsten gått bort. Min brorson blev bara 13 år. Jag saknar honom så att det gör ont och det känns verkligen när man når en årsdag.

Jag vill helst tänka på allt fint han betydde för mig. Jag vill minnas allt det glada och hylla den fina kille han var. Det gör jag för det mesta. Men idag är det tungt. Tankarna dras till den hemska dagen och dagar av sorg. Kanske måste man få ha sådan dagar.

Händelsen och det senaste året har inneburit att jag omvärderat mycket i livet, gjort en hel del förändringar och lagt grunden för kommande ändringar. Jag är inte riktigt den samme som tidigare även om mycket av mig förstås finns kvar.

Konstigt nog har jag inte kunnat skriva så mycket om min ögonsten, vad han betydde och alla känslor och tankar som snurrat runt. Att skriva har inte varit mitt sätt att bearbeta sorgen. Jag slutade försöka. Däremot har jag samlat uppslag, små lappar med embryon till texter och idéer. Det ska jag ta tag i nu. Någon gång under året bestämde jag mig för att ge det ett år. Året har gått och nu ska jag lägga upp en plan för det skrivprojektet. Eller rättarare sagt i morgon. Idag får tankarna vara på annat håll.

Avkopplande fredag

Redan under torsdagskvällen satt en rejäl huvudvärk i gång och den ville inte lämna min kropp. Bestämde mig att ge mig själv en avkopplande fredag med vila. Behövde dock börja med att handla mjölk till kaffet och passade även på att komplettera med fler blommor till balkonglådan. Det blev fint så nu börjar jag känna mig nöjd med balkongen och kan sitta där och njuta.

Under dagen har jag varvat pyssel och städning hemma med att sitta och läsa på balkongen. Kravlöst och skönt. Framåt kvällen fick jag dock tvinga mig själv till simhallen. Min simningen är varken effektiv eller regelbunden men den blir i alla fall av, någon gång i veckan. Ikväll var jag nästan ensam i bassängen och hade gott om utrymme att plaska runt.

Avslut kvällen på balkongen med tända ljus. Det är lite kyligt, eller så är jag kall efter simningen. Tycker att det är mysigt att bara sitta där ute och tänka, även om många tankar går till min ögonsten som jag saknar så gräsligt mycket nu. Det är snart ett år sedan det ofattbara inträffade, det som nu är smärtsamt fattbart. Men jag tänker mest på alla fina minnen. De är många.