Ett fattigt år

För att år sedan såg tillvaron helt annorlunda ut. När jag vaknade på morgonen var jag irriterad på världsliga ting. Så kom det fruktansvärda beskedet att min älskade ögonsten gått bort. Min brorson blev bara 13 år. Jag saknar honom så att det gör ont och det känns verkligen när man når en årsdag.

Jag vill helst tänka på allt fint han betydde för mig. Jag vill minnas allt det glada och hylla den fina kille han var. Det gör jag för det mesta. Men idag är det tungt. Tankarna dras till den hemska dagen och dagar av sorg. Kanske måste man få ha sådan dagar.

Händelsen och det senaste året har inneburit att jag omvärderat mycket i livet, gjort en hel del förändringar och lagt grunden för kommande ändringar. Jag är inte riktigt den samme som tidigare även om mycket av mig förstås finns kvar.

Konstigt nog har jag inte kunnat skriva så mycket om min ögonsten, vad han betydde och alla känslor och tankar som snurrat runt. Att skriva har inte varit mitt sätt att bearbeta sorgen. Jag slutade försöka. Däremot har jag samlat uppslag, små lappar med embryon till texter och idéer. Det ska jag ta tag i nu. Någon gång under året bestämde jag mig för att ge det ett år. Året har gått och nu ska jag lägga upp en plan för det skrivprojektet. Eller rättarare sagt i morgon. Idag får tankarna vara på annat håll.

Avkopplande fredag

Redan under torsdagskvällen satt en rejäl huvudvärk i gång och den ville inte lämna min kropp. Bestämde mig att ge mig själv en avkopplande fredag med vila. Behövde dock börja med att handla mjölk till kaffet och passade även på att komplettera med fler blommor till balkonglådan. Det blev fint så nu börjar jag känna mig nöjd med balkongen och kan sitta där och njuta.

Under dagen har jag varvat pyssel och städning hemma med att sitta och läsa på balkongen. Kravlöst och skönt. Framåt kvällen fick jag dock tvinga mig själv till simhallen. Min simningen är varken effektiv eller regelbunden men den blir i alla fall av, någon gång i veckan. Ikväll var jag nästan ensam i bassängen och hade gott om utrymme att plaska runt.

Avslut kvällen på balkongen med tända ljus. Det är lite kyligt, eller så är jag kall efter simningen. Tycker att det är mysigt att bara sitta där ute och tänka, även om många tankar går till min ögonsten som jag saknar så gräsligt mycket nu. Det är snart ett år sedan det ofattbara inträffade, det som nu är smärtsamt fattbart. Men jag tänker mest på alla fina minnen. De är många.

7 månader

Igår kväll när jag skulle somna, tänkte jag på min ögonsten som jag saknar så mycket. Och efter ett tag insåg jag att det är första gången som jag kan tänka på honom utan att tårarna bränner. Det är sju månader sedan han dog. Det tog alltså sju månader.

Ikväll såg jag en videosnutt på honom och hörde hans röst. Då kom tårarna igen. De får komma, det är ju inget konstigt. Men det är skönt att kunna av viss kontroll; att inte sorgen styr mitt liv utan att jag själv styr.

Saknad kan se ut på så många sätt och den ändra med tiden. Jag lär mig.

Sex månader sedan den stora kraschlandningen

Idag har gått sex månader sedan den stora kraschlandningen i mitt liv. Dagen då min älskade ögonsten, min brorson, dog. Det har varit ett väldigt långt halvår av sorg och saknad. Det tog en tid innan jag riktigt förstod, kunde ta in vidden av att aldrig få träffa honom igen och kunde förstå hur man ska kunna leva utan honom. Jag undrar ofta varför han behövdes ryckas bort från oss redan nu. Jag kan fortfarande inte styra tårarna helt, eller rättare sagt, jag låter dem komma.

Sex långa månader har gått fort, samtidigt som det liv jag levde innan dess känns avlägset. Men tiden går och jag lär mig att leva med sorg och saknad. Ett steg i taget. Några steg går framåt, andra bakåt med de flesta har valt en ny riktning. Det är också framåt! Just ikväll ska jag dock stanna för en liten stund. Det finns mycket att minnas.

 

Perspektiv på tre månader

Det är nu tre månader sedan min älskade ögonsten rycktes ifrån oss. Han är så oändligt saknad. Det är så mycket som hänt under dessa månader, så många tårar och så mycket hopplöshet. Ändå står jag fortfarande på benen och har en tro på framtiden. Men jag har även med mig väldigt mycket ny erfarenhet, omvärderade värderingar och en annan syn på livet.

Men just idag låter jag sorgen saknaden att ta plats. Den får inte ta över hela mitt liv men det är en del av livet som måste få finnas. Min ögonsten kommer alltid att finns kvar i mitt hjärta. Så även om det gör ont och är tungt att bara, så kommer jag ändå alltid att bära med mig honom inom mig.

Glädjetårar

Efter veckor av ganska tunga tårar, blev det ikväll helt andra tårar som rann ner för kinderna.

När jag kom hem ikväll, låg det lite post på hallmattan. Ett vykort väckte min uppmärksamhet och jag blev minst sagt förvånad när jag läste rubriken ”Hej Faster” och såg avsändarens namn.

Min brorson är min ögonsten, han betyder så mycket för mig. Tyvärr är han multihandikappad och kan nästan inte göra någonting. Jag kan prata till honom, han gillar sällskap men vi har ingen egentlig kontakt. Han har inget lätt liv och jag önskar att jag kunde göra mer för att få honom glad.

När jag var i hans hem senast, var han inte hemma. Hon bor på korttidsboende ibland, som avlastning för familjen. Jag lämnade försenade födelsedagspresenter till honom. Eftersom jag både kan och vill, så skämmer jag gärna bort honom med fina presenter, ofta aningen för dyra märkeskläder. Jag vill att han ska vara fin.

Idag fick jag ett kort som tackade för presenterna. Det är antagligen hans assistenter som skrivit det. De hälsade att pojken blivit jätteglad för att få öppna paket och att assistenterna gillar de fina kläderna. Det värmer mitt hjärta. Att göra honom glad är viktigt och det är minst lika viktigt att det fungerar bra med hans assistenter. Att de engagerar sig i honom, att de gör honom glad och att de vill göra honom fin är helt av görande. Och det faktum att de skriver ett kort och letar fram min adress, betyder på stort engagemang.  Det känns väldigt tryggt. All anledning att fälla några glädjetårar.