Första och sista påsken

Så här i påsktiden går tankarna till min lilla ögonsten. Det är snart två år sedan han tog och saknaden är stor. Han finns alltid i mina tankar och de här dagarna kan tankarna inte låta bli cirkulera kring minnen av vår första respektive sista påsk tillsammans.

När min ögonsten var liten, det måste ha varit hans första påsk, så ville jag förstås ge honom en påskpresent. Eftersom hans storasyster fått diabetes, bara några år dessförinnan, var godis fortfarande ett känsligt ämne att prata om. Jag valde fina färgpennor still flickan, som hon älskade. Det blev mycket lyckat. Till min ögonsten hade jag hittat en handdocka som såg ut som en glad, rufsig tupp. I näbben fanns något som lät om man tryckte där, vilket jag trodde var en passande underhållning. Min lille ögonsten tittade förundrat på tuppen, gillade antagligen färgerna men så snart vi började låta med näbben blev han jätterädd och gallskrek. Nej, det blev inte som jag trott och jag kände mig som en hemsk faster. Efteråt blev det ett ganska roligt minne och idag är det enbart ett minne.

För två år sedan letade jag som en galning efter present. Min ögonsten var gravt handikappad och det var svårt att hitta presenter, ännu svårare att förnya sig från år till år. Just den här påsken kom jag på två idéer. Dels en stor godisnapp, typ polkagris. Jag tänkte att han kunde suga på den, utan att sätta i halsen. Den andra idén var nutella. Han kunde bara äta mosad mat och jag tänkte att nutella på en sked kanske kunde fungera. Jag valde godisnappen, hittade en specialiserad godisbutik som hade flera smaker, så han fick flera. Jag tänkte att jag kan ge honom nutella någon annan gång. Åh, så korkat. Det blev inga fler påskar, inga fler chanser.

Så, skäm bort era nära. Ta vara på påsken och skapa fina minnen.

Annonser

Julförberedelser

Är i stort sett klar för att fira jul. Men för mig finns en del av julen som jag ännu inte lärt mig att hantera. 2016 var ett år med flera förluster och en av dem var min älskade ögonsten, min brorson som tog ifrån oss alldeles för tidigt. Att åka till hans grav och önska god jul är fortfarande väldigt svårt, till och med svårt att skriva om. Jag smyckar många gravar inför julen men hans grav är svårast av dem alla att besöka. Det gör ont i magen, tårarna rinner och det är lätt att falla ner i mörker och tycka att livet är orättvist.

Jag är oändligt tacksam för tiden jag fick med honom. Jag är tacksam för allt han gav och jag är även tacksam över att han inte lider och inte känner av sin kropps begränsningar längre. Men jag saknar honom. Jag vill skämma bort honom med massor av leksaker och kramar. Nu har jag en grav att gå till istället.

Det här är en del av julen. Jag ska förstås göra det bästa av det. Jag ska lära mig att hantera det. Jag ska med stolthet tända ljus för honom, hans mamma och alla andra som inte finns med mig längre och sända mina tankar till dem.

Var kommer denna saknad ifrån

Ibland blir jag som överfallen av känsla av saknad och det kan sänka mig. Jag är inte beredd och kan inte värja mig. Jag ser inte när den kommer och vad som utlöser den. Det är lite drygt ett år sedan min älskade ögonsten dog. Jag tycker att jag lärt mig bra att hantera sorgen och saknaden men ibland är all förmåga som bortblåst. Saknaden är enorm, jag saknar honom så att det gör ont, och vissa dagar tar saknaden över mitt liv. Låter det vara så. Han betydde ju så mycket att han rimligen inte han försvinna ur mitt hjärta. Då får det göra ont.

Ett fattigt år

För att år sedan såg tillvaron helt annorlunda ut. När jag vaknade på morgonen var jag irriterad på världsliga ting. Så kom det fruktansvärda beskedet att min älskade ögonsten gått bort. Min brorson blev bara 13 år. Jag saknar honom så att det gör ont och det känns verkligen när man når en årsdag.

Jag vill helst tänka på allt fint han betydde för mig. Jag vill minnas allt det glada och hylla den fina kille han var. Det gör jag för det mesta. Men idag är det tungt. Tankarna dras till den hemska dagen och dagar av sorg. Kanske måste man få ha sådan dagar.

Händelsen och det senaste året har inneburit att jag omvärderat mycket i livet, gjort en hel del förändringar och lagt grunden för kommande ändringar. Jag är inte riktigt den samme som tidigare även om mycket av mig förstås finns kvar.

Konstigt nog har jag inte kunnat skriva så mycket om min ögonsten, vad han betydde och alla känslor och tankar som snurrat runt. Att skriva har inte varit mitt sätt att bearbeta sorgen. Jag slutade försöka. Däremot har jag samlat uppslag, små lappar med embryon till texter och idéer. Det ska jag ta tag i nu. Någon gång under året bestämde jag mig för att ge det ett år. Året har gått och nu ska jag lägga upp en plan för det skrivprojektet. Eller rättarare sagt i morgon. Idag får tankarna vara på annat håll.

Avkopplande fredag

Redan under torsdagskvällen satt en rejäl huvudvärk i gång och den ville inte lämna min kropp. Bestämde mig att ge mig själv en avkopplande fredag med vila. Behövde dock börja med att handla mjölk till kaffet och passade även på att komplettera med fler blommor till balkonglådan. Det blev fint så nu börjar jag känna mig nöjd med balkongen och kan sitta där och njuta.

Under dagen har jag varvat pyssel och städning hemma med att sitta och läsa på balkongen. Kravlöst och skönt. Framåt kvällen fick jag dock tvinga mig själv till simhallen. Min simningen är varken effektiv eller regelbunden men den blir i alla fall av, någon gång i veckan. Ikväll var jag nästan ensam i bassängen och hade gott om utrymme att plaska runt.

Avslut kvällen på balkongen med tända ljus. Det är lite kyligt, eller så är jag kall efter simningen. Tycker att det är mysigt att bara sitta där ute och tänka, även om många tankar går till min ögonsten som jag saknar så gräsligt mycket nu. Det är snart ett år sedan det ofattbara inträffade, det som nu är smärtsamt fattbart. Men jag tänker mest på alla fina minnen. De är många.

7 månader

Igår kväll när jag skulle somna, tänkte jag på min ögonsten som jag saknar så mycket. Och efter ett tag insåg jag att det är första gången som jag kan tänka på honom utan att tårarna bränner. Det är sju månader sedan han dog. Det tog alltså sju månader.

Ikväll såg jag en videosnutt på honom och hörde hans röst. Då kom tårarna igen. De får komma, det är ju inget konstigt. Men det är skönt att kunna av viss kontroll; att inte sorgen styr mitt liv utan att jag själv styr.

Saknad kan se ut på så många sätt och den ändra med tiden. Jag lär mig.

Sex månader sedan den stora kraschlandningen

Idag har gått sex månader sedan den stora kraschlandningen i mitt liv. Dagen då min älskade ögonsten, min brorson, dog. Det har varit ett väldigt långt halvår av sorg och saknad. Det tog en tid innan jag riktigt förstod, kunde ta in vidden av att aldrig få träffa honom igen och kunde förstå hur man ska kunna leva utan honom. Jag undrar ofta varför han behövdes ryckas bort från oss redan nu. Jag kan fortfarande inte styra tårarna helt, eller rättare sagt, jag låter dem komma.

Sex långa månader har gått fort, samtidigt som det liv jag levde innan dess känns avlägset. Men tiden går och jag lär mig att leva med sorg och saknad. Ett steg i taget. Några steg går framåt, andra bakåt med de flesta har valt en ny riktning. Det är också framåt! Just ikväll ska jag dock stanna för en liten stund. Det finns mycket att minnas.