Wow, vilken måndag

Vissa veckor startar tidigt och i morse satte jag fart direkt vid uppvaknandet. Satt i nattlinne och mejlade folk som jag behöver ha kontakt med och gjorde en del andra administrativa uppgifter. Kändes svårt med koncentrationen eftersom jag var nervös inför eftermiddagens intervju, den tredje med samma företag. Denna gång var det träff med Vd, en kvinna som jag läst mycket om men aldrig träffat. Jag såg fram emot att få träffa henne men det kändes ovanligt svårt att behålla lugnet eftersom jag beundrat hennes framgångar. Nu i efterhand blev det ett bra samtal, så nu håller jag tummarna för att gå vidare till nästa steg.

Till dagens goda lägger jag ett mejl från en annan Vd. Jag hade sökt ett jobb som jag inte fick och jag hade ett bra samtal med rekryteraren om det. Nu hörde även Vd:n av sig och ville försäkra sig om att ha kontakt för eventuella framtida behov. Han kan inte rekrytera mer just nu men vem vet vilka möjligheteter som dyker upp i framtiden. Det hjälper förvisso inte mig nu men det känns ändå bra att få en sådan bekräftelse.

Till dagen dåliga hör att en vän är sjuk och det känns mer allvarligt än jag anat. Som vanligt är jag optimist och vet att han kommer att bli bättre men det känns alltid så maktlöst när man inte kan göra något. Ska försöka klura ut något som kan muntra upp och ge lite energi till tillfrisknandet.

Som grädde på moset är jag inne i ”jobbiga veckan” dvs årsdagen av att min älskade ögonsten dog. Den där hemska måndagen för tre år sedan, då jag var tillbaka från Almedalen och såg fram emot en lugn sommar men då hela tillvaron rämnade och livet förändrades för alltid. Datum-mässigt är det torsdagen som blir allra värst men redan idag har jag fått kämpa för att hålla kontroll på tankar och känslor. Precis innan jag skulle gå till intervjun såg jag bild på facebook av min ögonsten, en släkting som uttryckte sin sorg. Det blev till att snabbt få bort tårarna, åtminstone för stunden. Men självklart ska jag ge mig mycket tid att minnas allt det fina jag hann uppleva under hans korta livet. Åh, så jag saknar honom.

Visst är det märkligt hur många olika känslor man kan få uppleva och behöva hantera på en och samma dag.

 

 

Att skynda sig i onödan

Började dagen här hemma och hann med lite skrivtid innan jag for iväg till dagens möte. Mötet hölls vid en större miljöanläggning och känner mig både liten och vilse när jag är där. Det var dessutom ett känsligt möte och jag gick lägga massor av tid på att låta personer få prata av sig, lyssna och att vara uppmuntrande. Det gick riktigt bra så jag var lättad när jag lämnade anläggningen för att åka tillbaka till kontoret där jag sitter mesta tiden. Jag skyndade mig tillbaka för att  mina kollegor inte skulle undra vart jag tagit vägen.

Det var dock ingen som saknade mig eftersom ingen var på plats på kontoret. Ingen. Jag ensam i stort rum och undrade varför jag skyndat mig så. Under eftermiddagen ringde en rekryterare så jag gjorde en spontan telefonintervju. Tydligen gjorde jag bra ifrån mig för det tog bara en halvtimme innan jag blev kallad till fysisk intervju. Kul tycker jag. Det ska bli spännande att se vad de kan erbjuda.

Det blev en hyfsat tidig hemgång, kändes inte kul att sitta ensam. Istället fick jag tag i en av de böcker jag sökt efter på bibblan, den gång på ett annat bibliotek. Kändes allt mer som en mycket bra dag.

Min kväll är lugn, har legat på soffan med en bra bok och nu ser jag på Let´s dance. Det är ju fredag!

Surt

Fy bubblan. Jag är så arg på mig själv.

Idag har jag skrivit ytterligare en skrivning och det gick antagligen helt åt pepparn. Flera frågor var formulerade på ett sätt att jag inte ens förstod vad jag skulle göra. Jag misstänker att det är en blandning av nervositet och bristande erfarenheter. Jag kan lösa dessa frågor, om jag får gott om tid på mig. Under tidspress är det i det närmaste omöjligt. Det är som att jag låser mig själv.

Nu sitter jag och tjurar. Jag kan egentligen inte se hur det kan hjälpa upp situationen men jag känner att jag måste få var sur ett dag innan jag går vidare.

Om några veckor kommer en stor och omfattande skrivning. Jag såg detta som någon form av generalrepetition. Nu ser jag att måste plugga ännu mer för att känna mig mer säker. Framförallt måste jag bli snabbare. Men först ska jag tjura klart.