Lilla trollflöjten

Parkteatern, som är en del av Stadsteatern i Stockholm, har en lång tradition av att ge gratisföretställningar på olika utomhusscener i Stockholm under sommaren. Numera är det inte enbart teater på repertoaren utan även dans, musik, författarsamtal mm. Jag har haft många fina upplevelser genom åren och igår fick jag en ny upplevelse att lägga bland varma minnen.

Jag tog mig till Långholmen för att se ”Lilla Trollflöjten”. Det är en musikal som på sätt och vis baseras på Trollflöjten men det är en egen tolkning som är mycket fri i sin form och det är ny musik. Det började riktigt illa, då ljudet inte fungerade. Det tog sin tid innan det kom igång. Det var inget problem för publiken då vi satt bra i skuggan och de flesta har med sig picknick. Sedan fick vi njuta av en både roliga och lite allvarsam musikal. Alla aktörer superbra och det var en fröjd att få uppleva både skådespelet och musiken. Mitt i, fick de bryta för att fixa ljudet och även det fungerade utmärkt.

Ljudmässigt var det kanske inte den bästa föreställningen men å andra sidan var stämningen jättefin och man ser verkligen hur proffsiga skådespelarna är. Det blev en jättefin kväll, varm på alla sätt.

Ilya

Ilya, är någon form av musikteater. Det är en mörk pjäs med djup men som samtidigt innehåller humoristiska inslag. Ganska svårdefinierad tycker jag, vilket påverkade upplevelsen när jag såg genrepet i torsdagskväll. Pjäsen är helt nyskriven av Lars Rudolfsson och musiken är skriven av Frida Hyvönen. Den spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm.

Det handlar om en kvinna som letar efter sin dotter som blivit omhändertagen. Under sökandet möter hon ett stort antal olika karaktärer, möten som kan komma att få betydelse. Ibland bryts det ut i sång. Tyvärr syns ingen orkester på scen, vilket jag saknade. Däremot gillade jag manus och rent textmässigt innehåll en intressant komposition och många finesser.

Det finns något sorgligt och tragiskt över hela historien. Samtidigt sker en hel del fånerier på scen, vilket skapar en osäkerhet i publiken. Ska vi skratta? Är det parodi, ironi, satir? När jag satt i salongen visste jag inte. I efterhand kan jag tycka att kontrasterna tillför något. När man väl fattar att man kan skratta, känns det lättare.

Det är en pjäs i två akter och i torsdags var det många som gick i pausen. Jag tror att det handlade om osäkerheten, man fattade inte vad man såg. Som så ofta är det i andra akten det händer, så rekommendationen är att stanna.