Årets viktigaste möte

För att få tiden att räcka till, försöker jag göra flera saker samtidigt. Det är inte alls lätt och inte min starka sida. Jag kan inte koncentrera mig på flera saker samtidigt. Idag försökte jag lyssna på en konferens samtidigt som jag tog hand om mejl, tidsskrivningar, fakturor mm. Allt blev rätt men jag kan inte återberätta vad som sades på konferensen.

Mest stolt idag är jag för ett av årets viktigaste möten. Jag hade planerat för ett möte med min enhet, att sammanfatta allt bra vi gjort under året. Det blev väldig bra och alla fick dela med sig av vad de var nöjda med. Jag antecknade och det blev en vacker bild av alla framgångar. Det kändes väldigt fint att se.

Sedan fortsatte jag mötet med att alla fick ge varandra positiv återkoppling. Alla fick säga vad man uppskattar med sin kollega. Det blev otroligt fint och känslosamt. Många blev berörda och rörda, tårar rann och det är helt okej. Ingen ville avsluta mötet, det fortsatte och fortsatt trots att vi passerade arbetstidens slut. Men det var viktigt för alla att få prata. Jag var så berörd efteråt. Har aldrig varit med om återkoppling blir så innerligt, så varma ord, inte när det sker i grupp. Kanske att den typen av övning passar extra bra på distans. Och extra bra nu när vi saknar varandra. Jag är i alla fall väldigt glad att jag lät mötet ta tid, för det var verkligen jätteviktigt för oss.

Det kommer jag sova gott på.

Oj så timmarna rann

När man som jag sover bort nästan hela förmiddagen blir dagen kort. Skulle bara fixa några saker och vips så inser jag att tiden gått och att jag ska in i ett möte. Behövde jobba en liten stund idag. Men när man väl är inne i jobbdatorn och jobbtankar så fortsätter tiden att rinna iväg. Klockan hann passera fyra innan jag kom till lunch som intogs på balkongen. Där har jag sedan suttit och läst och det var rejält hett. Svetten rann och jag fyllde på med vatten.

Ja, så kan man också spendera en dag. Inte särskilt produktiv, inte som planerat men jag är frisk och skadefri och det är ju toppen!

Oj, oj, det visade sig att jag glömde bort den enda nytta jag gjort idag – att fixa ett nytt elavtal. Det känns så bra att det är klart.

Kort inspirerar kort

Även idag har jag arbeta hemifrån, vilket fungerar bra om man har ett öppet sinne och är bra på problemlösning. Det är ju inte helt problemfritt men å andra sidan så är det enkla problem jämfört att ligga på intensiven. Som många andra dagar så rinner timmer ifrån mig.

Från min plats i fåtöljen ser jag ytterdörren och ser när posten kommer. Jag blev så glad när jag så att det var ett vykort som damp ner på hallmattan. Så snart mitt möte var slut, gick jag och började läsa. Det var reklam… Ett företag vill ”hjälpa” mig åtgärda bilen och få den godkänd i bilbesiktningen. Jag tycker inte riktigt om den öppenheten och att få den typen av direktreklam. Jag förstår varför informationen är tillgänglig men det känns inte riktigt bra ändå.

Kortet blev i alla fall en påminnelse om att jag måste skriva påskkort. Jag har inte tänkt på det tidigare med det är ju förstås hög tid. Kanske är jag en av de få som skriver påsk kort men det känns lite extra gott i år. Jag tror att det är många som kan uppskatta ett kort i brevlådan. Turligt att jag har kort hemma, så att jag inte behöver gå till affären.

Som en gottepåse

Dagen har varit som en gottepåse, en blandning av sött, salt och surt i kulörta färger. Jag har plockat godbitar i form av härliga samtal, bitit i något segt som jag inte kunnat läsa och sugit på syrliga karameller av blandad karaktär.

Det började med ett externt möte där jag var ny i gruppen. Började lite trevande men efter något timme var jag helt inne i arbetet. Det var så roligt att kunna bidra direkt. Det kommer att bli ett roligt samarbete. Åt en trevlig lunch och fick chans att lära känna nya personer, det är ju alltid trevligt. Sedan blev det bråttom tillbaka till kontoret.

På plats väntade massor av samtal och kollegor. Jag lyckades i alla fall bli av med ett styrelseuppdrag. Jag har bett om att få slippa bli omvald och har sedan utsatts för en övertalningskampanj att stanna. Idag stod jag på mig och sa nej. Det kändes jättebra. Fortsatte sedan att beta av uppgifter men ändå blir att listan att göra längre. Det känns som att jag kommit in i jobbet ordentligt. Så pass bra att vips hade klockan passerat 18.00 och jag fick bråttom igen.

Rusade till tåget för att hinna i tid till kvällens bokcirkel. Skickade ett meddelande till min bibliotekarie även om jag trodde att jag skulle hinna. Då stannade tåget. Lite typiskt. Trots min förening blev det i alla fall ett trevligt boksamtal med många glada skratt. Jag är så tacksam att vara med i bokcirkeln som ger samtal jag inte få på annat håll.

Nu återstår bara lite förberedelser inför morgondagen. Sedan är dagens gottepåse tömd och dygnet timmar slut.

Behöver ett snöre

Hade ett bra möte idag, så bra att jag glömde bort resten av eftermiddagens evenemang. Jag blev så inspirerad vid mötet att jag for hem direkt och satte fart med några viktiga men jobbiga telefonsamtal. Det var först när jag var hemma som jag kom ihåg att jag skulle gå på en julbasar när jag var inne i stan.

Jag gillar ju böcker och tycker att det är trevligt att besöka olika förlag och deras julbasarer. Det brukar vara trevligt och en bra chans att göra fynd. Idag skulle jag till Brombergs förlag, men det glömde jag ju bort. Jag lyckades dessutom sätta igång tvättmaskinen så det var inte att tänka på att åka in till stan igen.

Ny chans till julmarknad kommer imorgon då förlagen på Söder har öppet. Får kanske sätta ett snöre runt tummen eller liknande för att komma ihåg det.

Att skynda sig i onödan

Började dagen här hemma och hann med lite skrivtid innan jag for iväg till dagens möte. Mötet hölls vid en större miljöanläggning och känner mig både liten och vilse när jag är där. Det var dessutom ett känsligt möte och jag gick lägga massor av tid på att låta personer få prata av sig, lyssna och att vara uppmuntrande. Det gick riktigt bra så jag var lättad när jag lämnade anläggningen för att åka tillbaka till kontoret där jag sitter mesta tiden. Jag skyndade mig tillbaka för att  mina kollegor inte skulle undra vart jag tagit vägen.

Det var dock ingen som saknade mig eftersom ingen var på plats på kontoret. Ingen. Jag ensam i stort rum och undrade varför jag skyndat mig så. Under eftermiddagen ringde en rekryterare så jag gjorde en spontan telefonintervju. Tydligen gjorde jag bra ifrån mig för det tog bara en halvtimme innan jag blev kallad till fysisk intervju. Kul tycker jag. Det ska bli spännande att se vad de kan erbjuda.

Det blev en hyfsat tidig hemgång, kändes inte kul att sitta ensam. Istället fick jag tag i en av de böcker jag sökt efter på bibblan, den gång på ett annat bibliotek. Kändes allt mer som en mycket bra dag.

Min kväll är lugn, har legat på soffan med en bra bok och nu ser jag på Let´s dance. Det är ju fredag!

Känslor som virvlar

Kände mig nervös och rastlös idag. Sena eftermiddagen hade jag ett styrgruppmöte i mitt exjobbsprojekt. Jag skulle redovisa hela upplägget och planering och få godkänt för att gå vidare. Samtidigt vill jag ha en bra dialog med mina handledare, både på skolan och på företaget. Jag var väl förberedd men hade ändå svårt att koncentrera mig på annat under dagen.

Mötet gick över förväntan bra. Jag fick bra synpunkter, enbart stödjade och det kändes att jag är på rätt väg och har handledarnas förtroende. Efter mötet, när jag slappande av igen, översköljdes jag av massor av olika känslor som jag inte riktigt kunde reda ut. Men när jag en stund senare stod vid diskhon, kom jag på mig själv med att le med hela ansiktet. Jo, det var ren lycka jag kände. En lycka som det var länge sedan jag kände senaste.

Diskborsten fick vila, jag blev helt enkelt nödd att gå ut på en promenad för att lugna ner mig själv. Mitt lilla projekt är sådant jag under många år drömt om att få jobba med på heltid. Dagens mötet var ytterligare ett steg på väg mot den drömmen. Inte så konstigt att hela ansiktet ler.

Måndagsmöte

Kändes lite konstigt att ställa väckarklockan tidigt, mitt i sommarlovet. Igår var jag inne i stan för ett möte. Det är ett strategiarbete i en förening där jag är styrelsemedlem och mina kollegor ville jobba med det nu i juli. Så snart vi träffades, så kändes det kul igen. Det är samarbeten som ger mig mycket energi.

Efter mötet strosade jag lite på stan. Först genom Gamla Stan och sedan i City. Det är en hel del turister i Stockholm nu, från olika delar av världen. Någon shopping blev det inte för min del, däremot blev det en kaffepaus hos Johan & Nyström. Det är gott men dyrt kaffe. Eftersom jag fick vänta i flera evigheter för att få kaffet, så kändes det inte roligt, inte värt de extra slantarna för en trevlig kaffestund. Jag kommer inte gå dit igen.

Så snart jag kom hem igen, kom sommarlovskänslan tillbaka. Den fina sommarklänningen byttes mot shorts och jag fick dricka mitt egenbryggda kaffe på balkongen. Hos mig är servicen snabb och kaffet minst lika gott!

Mil efter mil i snö och regn

En sen hemfärd från Malmö medförde att jag inte var hemma förrän efter midnatt. Tyvärr kunde jag inte unna mig någon sovmorgon. Stället fick jag masa mig upp för att köra i 20 mil för ett möte som varade i en timme. Sedan 20 mil hem igen. Under resan fick jag möte vintern igen. Allt från lätt snöfall, snöslask, snöyra och regn. Min lilla bil känns inte så nytvättad längre.

Skönt att få ligga på soffan och filosofera efter en sådan dag. Jag blundar och längtar till våren.

Hur bråttom kan man ha?

Tog en promenad för att gå och handla lite mat. Gick genom bostadsområden på smågator. Nästan ingen trafik alls men gott om snö.

På en mindre väg ser jag en bil, som kommer emot mig, samtidigt som en annan bil stannar lite dumt på gatan. Det kommer att bli trångt att mötas, alla tre. Jag har dock ingenstans att ta vägen. Det finns ingen riktig trottoar, gångvägen är markerad med streck på körbanan som nu är översnöade. Jag går ”rätt” dvs på gångbanan. Jag snabbar på stegen för att kunna kliva åt sidan vid nästa öppning ca 0,5-1 m fram. Men så länge kan tydligen inte bilen som kommer emot mig vänta, inte ens sakta ner. Nej, den bilen kör vidare trots det mycket trånga mötet. Resultatet blir att bilen backspegel slår emot min arm.

Jag har inte ont och jag var mest rädd att få tårna överkörda. Men jag är irriterad. Det där är enbart onödigt. Bilen hade bara behövt sakta in en aning, bara lätta lite på gasen. Det är inte svårt, det tar ingen tid men det minskar risk för olyckor. Att visa medmänsklighet är inte svårt, det bör vara en självklar omtanke, tycker jag. Att detta sker i ett bostadsområden, där inga andra än grannar tar sig fram på vägen, känns extra trist. Så bråttom kan man rimligen inte ha.