Glaskulor och kalmartrissa

Så är den här. Lördagsmorgonen med kaffe, bästa stunden på hela veckan. Idag skiner solen och det känns som vår. Ett varmt minne dyker upp.

När jag var liten stod radion på under lördagsförmiddagarna. Mellan 8-10 var det ”Ring så spelar vi”. Det var något med att man behövde rätt slutsiffra för att få ringa in till programmet, prata en stund med programledaren, svara på en fråga och få önska en låt som spelades. Därefter var det dags för ”Svensktoppen”. Det är så jag minns det. En vanlig fråga under samtalen var ”Vad ska du göra idag?” och vid ett tillfälle, en strålande solig dag, svarade en kvinna att hon skulle ta med barnen och gå köpa glaskulor och en jojo, specifikt en Kalmartrissa. Sedan skulle de leka och träna med jojon och ha det bra. Jag tyckte att det lät så mysigt. En lagom plan för dagen och ändå en målmedvetenhet i vad de vill ha och vad som är roligt i livet. Barnen drömde om att få spela kula och drilla med en jojo. Mamman ville förverkliga det. Så ville jag också ha det.

Jag vet inte varför det där enkla samtalet gjorde sådant intryck på mig. Jag minns det än, 45 år senare och jag minns känslan. Jag kan se framför mig hur varmt och soligt det var, och hur nära våren var. Jag önskade att mitt liv skulle bli så, enkelt, bekymmerslöst och att veta vad man vill. Jag återkommer till det minnet ibland, som idag. Jag lyssnar inte längre på radio, men ser på morgontv när jag gör upp planen för dagen. Och de bästa dagarna är så där enkla, där jag vet att jag ska göra ett enkelt ärende och sedan njuta.

Det blir nog varken kulor eller jojo idag, men kanske blommor till balkongen eller något liknande. Något vårligt, roligt och något jag tycker om. Det är ju lördag.

Mintkyss

Åt precis en mintkyss, typ den första på mer än 40 år. Det har aldrig varit något favoritgodis även om jag tycker att de ser eleganta. Dagens kyss var en present och då tackar jag självklart ja och berömmer sockerbagaren. Framförallt väcker mintkyssen ett minne.

Jag gissar att jag var 7-8 år, det var höst och i mitt tycke en mörk kväll. Min pappa var engagerad i rallytävlingar och jag fick följa med när det skulle rekognosera/provköra vissa tänkbara vägar. Tydligen var varken mamma, farmor eller farfar hemma eftersom jag fick följa med på detta kvällsäventyr. För att jag skulle hålla mig på gott humör där i baksätet fick jag en liten påse godis och jag valde mintkyssar.

Varje gång jag ser en mintkyss så drar minnet mig tillbaka till den där mörka kvällen i baksätet. Det var mysigt och spännande och jag hade säkerligen inte behövt något godis, humöret var på topp ändå. Det är ett varmt och fint minne, mycket godare än en mintkyss.

Minnen

Planen för dagen var vandring men så blev det inte. Jag sov dåligt i natt, försov mig och vaknade alldeles för sent. Jag skulle nog må bra av fysisk aktivitet men jag behöver även sömnen, så nu blev det så. Valde att ta en tur med bilen och den turen blev längre än planerat. Idag är det fyra år sedan min älskade ögonsten gick bort och ju  längre jag körde, desto mer rätt kändes det att åka till hans grav. Jag behövde det idag.

Vädret var bättre än prognosen förutspått och jag hade solsken hela färden. Åtminstone ända fram till några hundra meter före kyrkogården. Då öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Det var så kraftfullt att all sikt försvann och bilarna stannade längs vägkanten. Så kom haglet i stora, hårda kulor. Ibland undrar man ju var vädret vill säga, men det stämde i alla fall med min sinnestämning just då.

Det blev fint på graven och jag är glad att jag åkte dit. Efteråt, när solen sken upp igen, åkte jag till Strängnäs och åt den största glass jag någonsin ätit. Jag saknar min ögonsten, men jag är allra mest tacksam för att jag fick vara en del av hans korta liv och att han förgyllde mitt liv. Allt det goda vill jag fira och minnas. Han älskade banan och därför fick det bli en banan split i solskenen i hamnen.

Hemresan gick bra men jag känner i kroppen att det varit en känslomässigt tung dag med många minnen. Så får det vara, även denna typ av dagar måste får finnas, förutsatt att de inte blir för många. Ibland måste man få minnas och äta glass.

Varma minnen

En väns incheckning på facebook väckte varma minnen till liv.

Min kompis och jag lärde känna varandra när vi var 4 år, vi gick i lekis tillsammans och sedan åk 1-9 i samma klass. Men sedan valde vi olika gymnasium och med tiden olika städer och olika liv. Tack vare facebook har vi lite mer kontakt nu även om vi träffas ytterst sällan. Idag skrev hon om att hon skulle spela tennis utomhus, i stadens stadspark.

När vi var små var det hennes pappa och bror som spelade tennis. I samma stadspark. Vi var inte intresserade av tennis men följde med ibland för att leka i stadsparken. Där fanns fina lekparker och roliga miljöer, bl.a. ett litet område med stenar där vattnet rann ner i en damm. Perfekt för barkbåtar och båtar av allehanda naturmaterial. När lönnarna hade ”näsor” var vi där och samlade. Det var alltid ett äventyr för oss att vara i parken.

Alla dessa minnen virvlade fram. Trist att vi inte bor i samma stad längre tänkte jag, jag hade gärna varit barnvakt till hennes barn när hon spelar tennis. Det visade sig att jag inte behövde oroa mig för barnen. Min vän skrev att hon visat sin yngsta hur man får lövbåtar att klara sig i vattendraget, precis som vi gjorde båtar som fick segla på vattnet.

Det är något speciellt med att dela gamla minnen. Det spelar ingen roll att vi träffas sällan, vi har ändå mycket gemensamt som alltid finns kvar.

14 år igen

Råkade trycka upp någons gamla blogginlägg och hamnade på youtube som spelade upp en Maxi-EP med Herreys från 1985. Fantastiskt bra! Jag blev 14 år igen och kan utan problem sjunga med i alla sånger.

Tänk om att man lärt sig fastnade lika bra som gamla sångtexter.

Minnet av en fin dag

Söndagen var en fin dag på många sätt. Vackert väder, inspiration att fixa balkongen och gott om tid att njuta av att bara sitta på balkongen. Jag läste, drack kaffe och njöt.  Och det finaste var nog att jag sedan vågade mig ut för att jogga. Första utejoggen i år. Jag har visserligen övat lite på löpband, men att ge sig ut på gatorna i kvällssolen är ju något alldeles speciellt.

Jag lufsar fram, sakta men det går framåt och jag lyckades lufsa min 3,5 km-rutt på en betydligt bättre tid än förra årets premiär. Tyvärr har jag ingen mer statistik att jämföra med, men detta gjorde mig stolt. Jag är På Gång!

Söndagen var en fin dag och det känns gott ta ha en sådan dag i minnet. Särskilt dagar som denna, då träningsvärken skriker och vill ta all uppmärksamhet.