Het debatt som inte leder någonstans

De senaste dagarna har jag debatterat med en man via facebook, en debatt som förvånat mig mycket. Det började med att mannen anser att knutblus-stödet till Sara Danius är trams. Enligt honom finns inget som helst genusperspektiv på vad som sker i svenska akademin, Sara Danius är enbart en ondsint, dålig förlorare. Jag respekterar att vi kan ha olika åsikter och förväntar mig den respekten tillbaka. Nu känner jag inte riktigt att mannen kan se att det kan finnas andra perspektiv.

Jag tror inte heller att genusperspektivet är allt i denna härva men jag tror att det har en viss roll. Men jag menar att oavsett, så kan man visa sitt stöd till en person som man tycker kämpar väl med en förändring. Det kan kallas empati. Jag är även övertygad om att metoo var nödvändigt och visade på verkliga problem som var nedtystade och mörkade. Det bör vi inte förneka. Mannen menar att Darius är lika medskyldig som alla andra. Det vet jag inget om. Men för mig är det viktigaste vad som görs nu och hur vi tar frågan vidare. Där ser jag att Darius agerar.

Vidare anser mannen att Alice Bah Kuhnke är en hycklare med anledning av den tidigare medaljutdelningen till Kulturprofilen. Jag kan personlig inte förstå den utdelningen men en medalj hit eller dit är inte avgörande för mig. Oavsett vad jag tycker om Kuhnkes politik i övrigt, så tycker jag att hon kunnat erkänna att hon gjort fel, ångrat sig och visat på bättring. Just den förmågan, tror jag att fler skulle behöva.

Jag når inte fram till mannen som fortsätter att sprida elaka texter och inlägg. Jag ser det enbart som destruktivt. Vill man leta fel, kommer man alltid att hitta fel. Men vart leder det om man inte även letar lösning?

Och det som stör mig allra mest är att mannen sitter i kommunfullmäktige i en grannkommun.

Inställda föreställningar

Mina reflektioner med koppling till metoo-bekännelser fortsätter. En sak som sker nu är inställda tv-program och teaterföreställningar. Det innebär att det är väldigt många som blir påverkade, dvs hela produktioner och publik.

  • En första reflektion är vikten att ta tag i bekymren tidigt eftersom konsekvenserna kan bli så stora när man låter det fortgå.
  • En andra reflektion är att just nu får man gilla läget. Man får hoppas att de andra i produktionen inte lider alltför stor skada, att alla parter hjälps åt för att hitta lösningar.
  • En tredje reflektion att det krävs en strategi för hur detta ska hanteras i framtiden. Jag vet inte vad som är bäst och det gör ju ingen annan heller. Det är ingen som har erfarenhet av det vi ser nu. Det finns även inslag av marknadsföring och visa handlingskraft. Vissa institutioner har inget annat sätt att visa att de bryr sig, mer än att ställa in. Detta behöver utvecklas så att förövare straffas men att inga andra behöver ta konsekvens.
  • En helt annan reflektion är att detta inte ger någon hållbar lösning. Här finns flera förlorare, både medarbetare och publik. Men inget blir egentligen bättre av en inställd föreställning.

Min egen slutsats är att det inte finns något tydligt rätt eller fel och att det därmed krävs lite ödmjukhet för olika lösningar. Vi får lära oss av situationen. Däremot behövs ingen ödmjukhet för förövare, enbart sedvanlig rättsäkerhet.

Mer diskussion

Följer varje dag händelseutvecklingar kopplade till metoo-bekännelserna som blir fler och fler. Jag tycker debatten är viktigt och bra. Samtidigt vet jag hur svårt det är att ändra värderingar och jag ser med viss oro på utvecklingen. Att berätta är ett viktigt steg men vi har så mycket mer att göra innan ändring faktiskt sker.

En farhåga är att det som har utsatt kvinnor för olika typer av övergrepp, nu åker ut i kylan. Vart tar de vägen? Vad händer med dem? Genom att de inte finns kvar i sammanhang, finns inte heller någon form av samtal och behandling. Företagen där de varit anställda har köpt ut och har inte längre något rehabiliteringsansvar. Jag är inte övertygad om att utanförskapet leder till bättring. Självfallet ska de stå för vad de gjort men hur kommer vi vidare?

En annan farhåga är nu att många män (även kvinnor) förväntas vara helt tysta. Som jag upplever det är detta en tid för utsatta kvinnor att tala. Andra åsikter och perspektiv är inte välkomna. Självklart ska vi stötta kvinnor som blivit utsatta. Men kan det göras och ändå välkomna en diskussion? Jag tror att vi behöver prata. Även om vi inte är helt överens. Att tysta ner, förbjuda andra att yttra sig, ser jag inte som en långsiktig lösning.

Jag tror att vi ganska snart behöver gå vidare från att berätta om händelser, leta syndabockar till att ta mer av diskussion och skapa förändring.

Mer fart i värderings- och kultursamtal

Fascineras av och har anledning att reflektera över ”#MeToo-kampanjen”. Det finns en grundläggande kraft i den – att vilja göra skillnad – och det är intressant att se hur fort ett initiativ kan sprida sig och få genomslag. Bland mina vänner är det, tack och lov, få som har anledning att skriva #MeToo. Känns viktigt att veta att även om det kränkande beteenden drabbat många så gäller det inte alla. Sorgligt men intressant att se att även män utsätts för denna typ av kränkningar.

Ser att några har fokus på att leta syndabockar medan andra vill då till en mer generell, genomgående och bestående förändring. En nackdel med syndabocksletande är att det dels tenderar att stanna där, dels att många känner behov att förvara sig. Därför ser jag mycket positivt på de som tar frågan vidare, ser att fler har ett ansvar tex chefer med arbetsmiljöansvar och medmänniskor som accepterar och förlöjligar problemet och medmänniskor som ser men väljer att blunda. Väntar med spänning på föreningsliv och idrottsrörelses respons då de haft en del problem genom åren.

Nu hoppas jag att det är även blir lite fart på forskning, gärna mer fakta om utbredning och hur det ser ut i närtid, men framförallt fokus på hur man kan lära ut och prata om hur vi ska agera mot medmänniskor. Hur lär vi barnen och hur fortsätter vi att lära under livet? I detta fall tror jag att det behövs andra metoder än lagstiftning eller rättare sagt fler metoder som komplement till lagstiftning.

Min förhoppning är att frågan även sprids till all form av trakasserier och övergrepp. Det är nog många företag, myndigheter, organisationer och dess ledare som behöver tänka till hur de vill arbeta med sina värderingar och sin kultur. Det kan bli något riktigt bra av det här.