Matt och eftertänksam

Sitter i soffan och dricker ett glas vatten. Ute tar vinden i och trädgrenar vrider sig och fäktar i blåsten. Själv är jag alldeles matt. Orkar varken vrida eller fäkta.

Igår var jag på teater. När ska satt i salongen smög sig en konstig känsla in i kroppen, det började strama i mage och rygg. Kanske att kroppen inte är van att sitta still under två timmar. När jag lämnade teatern blev dock känslan allt starkare. Tog mig till centralen och när jag nådde pendeltågetsperrongen bröt kallsvetten ut, benen darrade och illamåendet tog överhand. Tacksamheten att få en sittplats på tåget var stort men efter två stationer fick jag ta mig av. Illamåendet var intensivt och maginnehåller tömdes i en papperskorg. Det blev flera stopp på vägen hem, det var tydligen mycket som skulle tömmas ur kroppen. Ben var slaka när jag promenerade den sista delen genom regnet.

Väl hemma kändes tryggheten större. Närhet till en välkomnande säng och toalett är något som uppskattas. Natten har varit tuff men nu sitter jag här i soffan med ett glas vatten. Det jag tänker på, och anledningen att jag skriver, är ingen reagerade under min ovanliga hemresa. Ingen som frågade hur det stod till och gav en hjälpande hand. Ingen som erbjöd en påse, en servett eller en klunk vatten. Jag ställer inga krav men uppskattar medmänsklighet och empatin. Jag skräms av ett samhälle där vi inte längre bryr oss om varandra.

Värt att tillägga är att jag inte druckit alkohol utan det troligen handlar om matförgiftning. Jag åt en misstänkt sushirulle innan teatern och nu kommer det att dröja innan jag äter något liknande igen.

Annons

Främlingskärlek

I morse hörde jag Gustaf Fridolin använda ordet främlingskärlek. Det tycker jag är ett fint ord och det tar jag gärna med mig. Anar att det liknar det jag kallar för medmänsklighet men jag breddar gärna mitt ordförråd.

 

 

Tiggarkonkurrens – och en vinnare

På pendeltåget hem idag så såg jag en kvinna komma gående i gången som skramlade med sin mugg och tiggde om slantar. Samtidigt hörde jag en annan kvinna bakom mig som var ute på samma uppdrag. Stor konkurrens om utrymme och enkronor.

Mitt emot mig satt två killar, ca 20-25 år. Den ena menade att han kände igen den ena kvinnan som skramlade ihop pengar. Han påstod att hon var en av de första som började tigga här på vårt tåg, för väldigt många år sedan. Hans kompis hade ingen koll, inte jag heller. När kvinnan passerat, så ropade han tillbaka henne. Så tömde han fickorna, massor av mynt i olika valörer och kvinnan sken upp. Vilken härlig syn!

Medmänsklighet som gör mig varm.

Oro för framtiden

Två händelser från gårdagen och en av dagens nyhetsrubriker har startat tankar och en oro för framtiden. Det jag ser i samhället är inte okej. Men jag vet inte vad jag ska göra.

I går morse när jag väntade på pendeltåget, överhörde jag en diskussion. En liten kille, kanske 7-8 år, diskuterade flyktingar och flykting politik och han var väl insatt i fråga. Han menade, helt övertygad, att Sverige tar emot för många flyktingar. Finland tar emot betydligt färre. Han menar att vi inte har råd med detta. Vi betalar för skola och för mat till dem. Men de betalar inget till oss. Sedan blir de tjuvar. De har ingen mat och måste därför stjäla. Resonemanget från en liten pojke. En liten grabb som är helt övertygad om att detta är den enda sanningen. Han hänvisade till nyheter och till Lilla Aktuellt.

När jag sedan satt på tåget fick kvinnan bredvid mig ett telefonsamtal. Hon menar att Sverige är ett orättvist land. Det är orättvist att ta emot så många flyktingar. Det kostar för mycket. Det är orättvist mot andra som vill in i landet, av andra skäl. Kvinnan hänvisade till en flyktigt bekant som ville att en familjemedlem som var kvar i deras hemland, skulle få komma till Sverige. Tydligen tar frågor om anhöriginvandrig tid och nu har flyktigfrågan prioriterats. Det är så orättvist, fortsatte kvinnan.

För mig blev detta en chockartad start på dagen. Jag kände inte till att småkillar har sådan övertygelser och jag kände inte till konkurrensen om att komma till Sverige. Och jag blev skrämd över att medmänskligheten var så totalt frånvarande i dessa diskussioner.

För mig finns det för- och nackdelar med allt, gott och ont. För mig är det viktigt med debatt och diskussion där båda delarna finns med. Vad kan vi göra för att göra gott? Hur kan vi lösa problemen? Men att enbart se problemen, det är inte den attityd som jag vill ska vara rådande. Men hur får vi till ett bra diskussionsklimat?

När jag i morse, återigen, möttes av en rubrik om brand i tilltänkt flyktingförläggning blev jag än mer bedrövad. Jag möts av insikten att min fråga är akut.

Känner mig bedrövad och förfärad över att det inte längre enbart är avsaknad av medmänsklighet, utan även närvaro av ilska och hat. Att det leder till destruktiva handlingar istället för goda lösningar. Det här är verkligen inte okej.

I morgonrusningen

På pendeltåget i morse satt jag bredvid en kille, strax över 20 år gissar jag. Han såg cool ut. Bakåtslickat hår, skjorta, täckväst och liten ryggsäck. Noterade att stilen var skapad med enkla medel. Det handlar om de billigaste märkena och usel kvalitet. Mest reagerade jag på de vita bomullshandskarna. Oklart varför de satt på händerna. Tänkte inte mer på det förrän jag hörde ett knäpp och kände öldoften.

Det här gör mig sorgsen. Klockan var 08.26. Varför väljer en ung kille att dricka öl kl 08.26? Stilen, var det hans? Eller försökte han vara någon annan? Känner en viss bedrövelse och oro. Kom dock inte på något att göra för honom. Men jag undrar, hur ser hans framtid ut? Några svar lära jag inte få, hoppas bara att farhågor inte besannas.

Klev av tåget och det var trångt på perrongen. Framför mig gick en mamma och hennes son med sina resväskor. Uppfattade en viss instabilitet, alternativt ovana att hantera de tunga väskorna. Tänkte inte mer på det. Förrän i rulltrappan då pojken helt plötsligt ramlar baklänges. Jag reagerade snabbt, kunde ta emot honom och allt gick bra.

Varken mamman eller pojken sa något. De tog sina väskor och gick. Ingen diskussion om hur det gick för pojken, inte ens ögonkontakt med mig som fått pojken i famnen.

Händelserna, en helt vanlig fredagsmorgon, visar att vi är olika, lever olika liv och reagerar olika på situationer. Jag reflekterar och hoppas att även andra gör det. Jag hoppas att det går bra för killen med bomullshandskarna, kanske att någon kan göra något för honom som jag inte kunde. Och jag hoppas att jag själv tackar för hjälpen om någon räddar mig i rulltrappan.

25 år sedan

En ovanligt lärorik tid i mitt liv, var sista veckorna innan sommarlovet, andra året på gymnasiet. Jag hade ont i magen, hamnade på sjukhus och fick blindtarmen bortopererad. Blev utskriven, åkte hem, somnade i solen, brände magen, blev sjuk igen och hamnade återigen på sjukhus. Under en undersökning svimmade min mamma (inte lätt att se sin lilla flika lida) och jag fick veta att det var tarmvred denna gång.

Det som gjorde intryck, var alla möten under dessa sjukhusvistelser. Det var så många goda samtal med mina medpatienter, så många öden, så mycket sorg. Jag lärde mig mycket om livet, där och då. Jag lärde mig att lyssna till andra människor, lärde mig att livet kan se så olika ut, lärde mig att ha en öppenhet när jag möte nya människor, lärde mig att inte döma då man inte alls vet vad som får en människa att agera som den gör. Medmänsklighet blev både viktigt och verkligt på ett djupare sätt och det har följt med mig sedan dess.

Nu är det 25 år sedan. Jag minns det eftersom vi satt i ett tv-rum och följde händelserna vid Himmelska fridens torg. En äldre dam, svårt sjuk i cancer och lite förvirrad, blev så upprörd. Hon hade levt i Peking under många år. Den massaker hon fick se, var väldigt svår för henne att ta in. Det var den för oss alla, men för henne blev det personligt. Världen blev med ens så liten och medmänskligheten fick en ytterligare dimension.

Det är 25 år sedan men det känns väldigt nära. Väldigt nära.

Beteenden

Vi människor beter oss olika och det kan vara olika beroende på situation. Det är sådant jag betraktar och tänker mycket på, förhoppningsvis lär jag mig något också.

När jag stod vid ett gathörn i Malmö, med kartan framför mig, kom en man fram och frågade om han kunde hjälpa till på något sätt. Jag blev överraskad. En artighet jag inte är van vid. Det händer verkligen inte ofta. Och självklart tackade jag nej. Nejdå, jag klarar mig själv. Och det gjorde jag förvisso, jag visste vart jag var på väg och hade koll på alternativa vägar men ville kolla efter ytterligare alternativ. Men vem vet, det hade kanske varit trevligt att tacka ja. Han kanske hade någon information som jag missade. Han kanske hade mått bra av att få visa vägen. Vem vet.

I Lund hamnade jag i en väldigt lång kö för att köpa en tågbiljett. Systemet krånglade och det gick inte att betala med kort vilket många ville. Det fanns dessutom ingen information. Några ville gå före i kön. Här var skåningarna inte lika föredömligt artiga. De ville gärna gå före turister och andra som de inte tyckte hanterade situationen tillräckligt snabbt. Det var alldeles för många fina damer som ville gå före unga tjejer med utländskt utseende. En dam som ville gå före mig angav anledningen att hon skulle med ett tåg. Jag svarade vänligt att vi alla var där för att köpa biljetter till tåg vi skulle med. Jag tror att hon insåg att jag inte var så vilsen som jag möjligen såg ut att vara. Det hela kändes inte alls okey. Att vissa anser sig ha företräde, vara viktigare än andra.

Jag vill ha mer medmänslighet i vårt samhälle. Jag vill att vi ska bry oss mer om varandra. Kanske hjälpa varandra i biljettkön när systemet krånglar. Och nästa gång ska jag tacka ja när det erbjuds hjälp. För känslan att det fungerar. Och för att visa att betyder så mycket att erbjuda lite hjälp.