Våren är snart här

De senaste dagarnas solsken väcker känslor. Man kan inte se, men nästan ana våren. I morse var jag så glad, valde klänning och strumpbyxor. De var väldigt länge sedan jag hade strumpbyxor på mig, det har inte behövts här hemma hos mig. På jobbet insåg jag att jag inte hade några inneskor. Vilket underbart problem att sakna skor på jobbet – det betyder ju att man får vara på jobbet. Lite senare på eftermiddagen fick jag solen i ögonen då jag satt vid ett skrivbord mot ett fönster. Återigen gläds jag åt mina bekymmer – de är underbara!

Dagen blev lång som den så ofta blir. Men jag är ändå ganska nöjd. Det är måndag och jag är pigg och glad. Det betyder mycket.

Däremot så fortsätter jag att bedrövas över krig och elände. Jag vet inte vad som är rätt ord: rädsla, oro – inte så att jag darrar, känner panik men jag inser att jag inte kan förutspå vad som kommer att hända. Kriget påverkas av mörka krafter och de kan få för sig vad som helst. Det tycker jag är otäckt.

Långmåndag

I gårkväll gick jag och la mig alldeles för sent och ändå var det helt omöjligt att somna. Låg klarvaken timme efter timme. Men uppenbarligen måste jag ha somnat eftersom jag hade svårt att vakna när väckarklockan ringde. Urk så trött jag var. Det tröttheten har gjort måndagen extra lång.

Tog mig in till kontoret som jag längtat efter. Äntligen är dagar av karantän över. Det var några enstaka personer där men jag hade fullt upp under dagen och hann inte prata med så många.

Nu är många medarbetare sjuka. En medarbetare har fått covid-19 för tredje gången. Det kändes lite deppigt för oss andra. Finns det något slut på detta elände?

Om några dagar ska jag vara med som en talare i ett webbinarium. Det ser jag fram emot och nu börjar det där nervösa komma som gör att man skärper sig. Måste fixa både tydliga budskap att prata kring och kläder som jag är bekväm i. Ibland vill man nästa klä upp sig, man vill ju vara fin när många ska lyssna, men jag måste känna mig bekväm för att kunna sitta still och se naturlig ut. Jag gillar dessa förberedelser. Kanske en anledning att få köpa en ny klänning?

Än finns några timmar kvar av denna långa måndag. Och tiden ska ägnat åt en bok.

Full fart från start

Efter den mycket hektiska helgen längtade jag efter jobbvecka. Det är jag mer van vid. Men ack så fel det blev idag. Det började redan på morgonen där pappa ringde och behövde hjälp. Två timmar senare pratade vi igen och sedan ringde mamma. Den ende person jag, över pappa, som jag träffade i går, har 39-graders feber och med högsta sannolikhet covid. Han hälsade att jag skulle vara försiktig och det tackar jag för.

Några timmar gick sedan ringer pappa igen. Han skulle till tandläkaren men jag pratade med honom var han på sjukhuset på akut-tid för att röntga både lungor och fötter. Han hade ju lovat att hålla sig hemma för att kunna hämta mamma från sjukhuset men nu hittade han inte henne och visste inte vad han skulle göra.

Jag, som kände mig som en larmcentral, försökte få tag på mamma. Hon hade fått fler besked under dagen; stanna-åka hem – stanna – åka hem eftersom det är ont om platser på sjukhuset. Hon var märkbart upprörd när jag ringde och ville återkomma.

När hon väl återkom visade det sig att personalen tagit egna initiativ, ringt hennes syster för att hämta mamma. Utan att fråga. Mamma ifrågasatte om det inte har tystnadsplikt men det brydde de sig inte om. Mamma påtalade även att hon inte hade nycklar hem, kommer alltså inte in om inte de får kontakt med pappa. Då tyckte sköterskan att hyresgästerna skulle öppna. Precis samma hyresgäster som ligger nedbäddade med covid. Jag fattar att hon blev väldigt arg.

Nu sitter jag återigen i frivillig karantän, jag vill inte träffa andra när jag vet att jag träffat en covid-smittad person. Mamma och pappa verkar ha hittat varandra men exakt vad som hänt dem får jag ingen klarhet i. Det behöver sova och vila ut sig innan jag kan få ut något vettigt från dem.

Själv ska jag nog också vila en stund. För att agera larmcentral samtidigt som man leder eller deltar i möten är inte helt lätt, långt utanför mitt kompetensområde.

Ny vecka

Efter en urusel sömn så klev jag upp extra tidigt i morse för att hinna städa kontoret innan alla jobbmöten började. När jag kommit av tåget och passerade SEB stora kontor, stod en kör och sjöng så vackert utanför byggnaden. Det var inte lusseklädda men sjöng verkligt bra. Vilken fin överraskning.

Men jag skyndade vidare till kontoret. Där var det stökigt och jag fick leta efter att hitta en lugn plats. Möten avlöste varandra ända fram till lunch men själva lunchen blev en besvikelse. Det såg ut som rester vilket är märkligt en måndag.

På eftermiddagen blev det att ta sig till tandläkare. Hon var försenad så de blev väldigt bråttom tillbaka till jobbet efteråt. Det blev ett väldigt farande idag vilket inte är optimalt men nödvändigt.

Dagens stora irritationsmoment var ett mejl om en julklapp från företaget. Det visade sig vara ett fejkmejl – en test för att vi inte ska klicka på okända länkar. Jag tycker att det är viktigt med säkerhet, att vi får lära oss och även testas ibland. Men det här kändes inte roligt. Först dra upp förväntan och sedan dra ner alla igen. Nej tack, det behöver vi inte för att kännas oss uppskattade.

Det blev sent men jag kom hem till slut och nu ska jag bara vila inför morgondagens utmaningar. Och jag hoppas att jag slipper fler plumpa fejkmejl.

Svettigt

En het dag på väldigt många sätt. Tidigt, tidigt i morse gick jag upp, för att ta mig till jobbet för att hämta den kvarglömda datorn. Sedan vidare i min redan varma bil till ett kontor på annan ort. Förmiddagen var fyllt med möten men till dagens goda hör en väldigt trevlig lunch med kollegor. Det gjorde gott.

Sedan kom kris efter kris och numera agerar jag som på löpande band. Svetten rann då jag satt i ett hett rum. Inte blev det bättre av att sätta sig i en het bil för att fara hem. Svalka är efterfrågad.

Dagen historiska händelser har jag inte riktigt hängt med i. De klarar sig säkert utan mig, tänker jag.

Dagens positiva överraskning är Bo Kaspers Orkester på Svt. Efter veckor av trista program kom denna pärla, helt oväntat, och förgyllde min måndag. Jag har sett dem live flera gånger och tycker att de är väldigt proffsiga med skickliga musiker och bra musik. Fin avslutning på en hemsk dag.

Kickat igång veckan

Så var måndagen här igen och jag har kickat igång veckan. Tidig morgon för att hinna få en kort stund för mig själv innan allt drar igång. Den tiden behövde jag. Som vanligt har jag inget flyt i det jag gör, ingen tur, och får förlita mig helt på hårt arbete och det börjar tömma mitt energilager. Just nu arbetar jag högintensivt med rekrytering både på lång och kort sikt. Det är i sig inte ovanligt, med blir betungande eftersom jag nu söker till väldigt många tjänster samtidigt och att det är tjänster med ovanliga kompetenser. Det som inte är lika vanligt är att så många drar sig ur när man nästan är klar. Idag började jag dagen med just denna typ av besked. Vips så är veckor av arbete borta, lösningen finns inte längre och jag får börja om. Igen. Återigen, det kan hända men inte så ofta och med sådana konsekvenser. Det är sådant som gör att jag längtar efter lite mer tur, lite mer flyt eller åtminstone vanligt otur.

Under hela dagen har jag varit på väg in till kontoret utan att lyckas. Något annat akut har hela tiden kommit emellan. Jag gav upp och gör ett nytt försök i morgon. Jag längtar dit, dels för att ha en bättre arbetsmiljö, dels för att få vara i en tystare och svalare miljö. Sommarvärmen har redan värmt min lägenhet och bygget av vinden har dragit igång. Det är varmt och bullrigt. När det är så speciellt på jobbet, behöver jag kunna fokusera mer än någonsin. Då behövs ett tyst och svalt kontor.

Kvällen har tillbringats på soffan. Jag råkade somna. I tre timmar. Nu är jag piggare!

Tuff start på veckan

Helgen var fin även om jag satt och jobbade lite länge på söndagskvällen. När jag skulle gå till sängs kände jag mig konstig. Hann inte somna innan värken tog över kroppen, feber steg och jag mådde dåligt. Har nästan inte sovit något i natt och det beror antagligen på att jag fick min första vaccindos i helgen.

Min första tanke var att det var något starkt ”rävgift ” jag gått. Det krävs väl starka saker för att rå på det här lömska viruset. En annan teori är att kroppen inte är van eftersom jag inte tagit vaccin mot säsongsinfluensa tidigare. Jag tog ju förstås alla sprutor man fick som barn men sedan dess har jag försökt att hålla mig borta från både vaccin och mediciner.

Nu på kvällen blev jag än mer orolig när jag insåg att jag inte ätit eller druckit kaffe under dagen. Att jag inte dricker kaffe brukar vara ett allvarligt tecken på att något är fel. Nu har jag läst på och tycks som att man bör bli bättre inom något dygn. Det ser jag fram emot.

Eftersom det är måndag så var det ”Vem bor här” på Svt och jag hade föga framgång i mitt gissande. Så fel det blir ibland, eller ganska ofta. Några rätt klarade jag av men i vissa hem var jag helt fel ute.

Mulen måndag

Efter den oerhört trista starten på dagen då jag upptäckte att flera finna saker är försvunna, så minns jag knappt vad jag gjorde under söndagen. Solskenspromenad, god mat, bokinköp betydde mycket för mig då men ack den lycka som består.

Har i alla fall kravlat mig igenom dagen utan alltförstora besvär. Lyckats ro i hamn några framgångar men för de flesta frågorna gäller att fortsätta kämpa. Det här med flyt och tur är inget jag märker av nu, bara hårt arbete som ger resultat.

Som vanligt försöker stänga ner innan åtta på måndagar för att se ”Vem bor här”. Jisses så fel ute jag var ett tag men sedan ändrade jag minna gissningar och det blev alla rätt för första gången på länge. Minsann, lite tur har jag trots allt för just den delen har inget med skicklighet att göra.

Det började bra

Härligt med måndag och goda rutiner. Det började bra med tre möten på raken men jag hade tur och hann med att hämta en kopp kaffe mellan två möten. Den koppen råkade jag dock spilla ut över hela mig men det var ju ändå ganska nära lunch. Överraskade mig själv genom att laga en god omelett. Det kan bli en bra vana, tänkte jag. Fortsatt med ett långt möte som varade hela eftermiddagen där vi fick väldigt mycket gjort. Vi behövde tid att att få prata igenom frågor och det blev väldigt lyckat. Dagens sista möte var med chefen och vi blev båda så engagerade att vi glömde tid och rum. Men när frun knackade på, allt hårdare och oftare, förstod vi att även det roliga måste ha ett slut. Oj, så det kurrade i magen då. Visst kan man tycka att vi borde avslutat tidigare men det är ändå härligt att ha ett jobb som man trivs med, som är intressant och engagerar så mycket att man glömmer både tid och hunger.

Nu är det kväll och jag har en bok som jag förhoppningsvis kan läsa ut. Jag har ju mitt bildningsprojekt att tänka på och det är slutspurt. Tror dock att jag behöver ge mig någon form av dispens tex att få nyttja hela födelsedagsmånaden eller liknande. Men läsa, det måste jag.

Det blå

På Facebook har jag sett bilder men en liten, liten skärva av blått. Men min himmel är mörkgrå ända tills det mörknar. Ja, jag är lite avundsjuk och hoppas att snart få se solen igen.

Dagen har ändå känts lång. Jag hade ont om tid, hade inte möjligt att gå ut för lunch och kylskåpet hade inget gott att erbjuda. Hårt bröd är ok men lite trist tycker jag. Jag längtar efter god mat.

Dagens spänning var att se fram emot julkalender svt. Jag tycker att den är fint gjord i år med massor av roligheter i detaljer, om man nu upptäcker dem. Finurlig!

Ja, det är alltså en ganska trist måndag.