Full fart från start

Efter den mycket hektiska helgen längtade jag efter jobbvecka. Det är jag mer van vid. Men ack så fel det blev idag. Det började redan på morgonen där pappa ringde och behövde hjälp. Två timmar senare pratade vi igen och sedan ringde mamma. Den ende person jag, över pappa, som jag träffade i går, har 39-graders feber och med högsta sannolikhet covid. Han hälsade att jag skulle vara försiktig och det tackar jag för.

Några timmar gick sedan ringer pappa igen. Han skulle till tandläkaren men jag pratade med honom var han på sjukhuset på akut-tid för att röntga både lungor och fötter. Han hade ju lovat att hålla sig hemma för att kunna hämta mamma från sjukhuset men nu hittade han inte henne och visste inte vad han skulle göra.

Jag, som kände mig som en larmcentral, försökte få tag på mamma. Hon hade fått fler besked under dagen; stanna-åka hem – stanna – åka hem eftersom det är ont om platser på sjukhuset. Hon var märkbart upprörd när jag ringde och ville återkomma.

När hon väl återkom visade det sig att personalen tagit egna initiativ, ringt hennes syster för att hämta mamma. Utan att fråga. Mamma ifrågasatte om det inte har tystnadsplikt men det brydde de sig inte om. Mamma påtalade även att hon inte hade nycklar hem, kommer alltså inte in om inte de får kontakt med pappa. Då tyckte sköterskan att hyresgästerna skulle öppna. Precis samma hyresgäster som ligger nedbäddade med covid. Jag fattar att hon blev väldigt arg.

Nu sitter jag återigen i frivillig karantän, jag vill inte träffa andra när jag vet att jag träffat en covid-smittad person. Mamma och pappa verkar ha hittat varandra men exakt vad som hänt dem får jag ingen klarhet i. Det behöver sova och vila ut sig innan jag kan få ut något vettigt från dem.

Själv ska jag nog också vila en stund. För att agera larmcentral samtidigt som man leder eller deltar i möten är inte helt lätt, långt utanför mitt kompetensområde.

Full fart på veckostarten

Ny veckan och det började i rasande fart, något som börjar bli en vana. Vissa saker går alldeles utmärkt medan annat går trögare. Kan inte riktigt förstå att det är så mycket att göra och att det kommer nya överraskningar varje dag. Min plan var att sluta tidigt och promenera hem men vid 19-tiden var jag så trött att det inte längre var aktuellt med promenad.

Kom hem och tänkte mig en lugn kväll framför ”Vem bor här?”. Först ringde mamma och berättade att pappa mår dåligt, de har varit på sjukhuset hela dagen och ska dit i morgon igen. Men mamma var ändå lite glad mitt i oron för hon hade fått skjuts hem i en polisbil som även använde sirener. Jag vet inte vad jag ska tycka – pappa behöver vård och skulle behöva vara inlagd på sjukhuset, men jag vet inte om sjukhus är en trygg plats i dessa tider. Dessutom är det ont om platser, idag fanns ingen plats till honom. Jag måste känna tillit till läkarna men självklart vill man vara observant och beredd att strida för föräldrarnas rättigheter och bättre/rimlig vård om det behövs.

En liten stund senare kom ytterligare en jobbfråga att hantera. Tur att jag viss simultankapacitet men tydligen inte tillräckligt för det blev inga rätt i ”Vem bor här?” Jag missade nog något hem och blandade ihop några personer.

Nu är det hög tid att varva ner, och det gör jag ju bäst med en bra bok.

Stor irriation

Pratade med min mamma som varit med om en trist historia härom dagen. Hon skulle ta bussen hem från stan där hon bor och såg då en pojke, 9-10 årsåldern, som grät och var totalt söndergråten. Hon försökte få kontakt med honom och insåg först att var att han inte ätit på länge. Efter ett trixande i samtal fick hon fram att mamman dött i början av veckan och att skolan skickat hem honom trots att han var ensam hemma. För att lugna pojken bjöd min mamma honom på varm choklad och smörgås på konditoriet bredvid busshållsplatsen.

Det ledde till att min mamma blev anmäld för att ha rövat bort ett barn. Nu kunde det ju redas ut ganska enkelt men det gör mig irriterad. Visst, jag skulle ha ringt polisen innan jag gick in på kondiset, men inser samtidigt att mammas agerande var bäst för den rädda pojken som behövde trygghet.

Så här i efterhand har min mamma haft kontakt med barnets pappa, som befanns sig utomland men äntligen kommit hem, och barnets mormor. Båda var tacksamma för mammas agerande och mamma har lovat att ha fortsatt kontakt med pojken. Det har även visat sig att pojken var nyinflyttad, har bara bott i staden i en vecka och har inga kompisar här, känner inte någon. Han troligen varit totalt ensam med sin döda mamma mellan lördag-måndag och sedan ensam tisdag-onsdag utan någon koll.

  • Hur kan ambulans och polis lämna en 9-årig kille ensam?
  • Hur kan en lärare skicka hem en elev utan att kolla läget?
  • Hur kan en medmänniska strunta i att prata med den pojken och istället spana på min mammas agerade utan att göra något för pojken mer än att rapportera i efterhand?

Jag både vill veta och inte veta. Bara att det inte händer igen.

Barnäktenskap

Hörde något om barnäktenskap på nyheterna. Har inte alls följt med i debatten och vet egentligen inte vad det handlar om och har absolut ingen åsikt. Däremot kan jag konstatera att min egen mamma var oerhört nära att tillhöra kategorin. Hon var 18 år och två veckor när hon gifte sig, gravid med min bror. Det var frivilligt och som jag fått det berättat för mig var de tvungna att skriva till kungen och be om lov. Nära på direkt efter bröllopet blev mamma inlagd på sjukhuset fram till förlossning.

Och hur har det gått? Jo, så här drygt 53 år senare så är mamma och pappa fortfarande gifta. Brorsan slapp bli oäkting och jag kom ett antal år senare.

12 oroliga timmar

Det är med lite darriga ben som jag landat hemma i fåtöljen efter en kryssning till Helsingfors. Packade skolväskan i söndags eftermiddag och klev ombord på färjan som styrde mot Finland. Fick en hel dag att strosa runt i solskenet i Helsingfors, innan båten tog mig tillbaka till Stockholm igen. För mig blev det två nätter på båden med orolig sömn.

Första natten beroende på pluggande. Satt alldeles för sent med skoluppgifter som tog längre tid än jag räknat med och precis som under gymnasietiden, så har problemlösandet en tendens att fortsätta i sömnen. Sömnbristen och allt promenerande gjorde att jag såg fram emot en tidigt kväll i kojen med en bra bok.

När jag krupit ner under täcket får jag mail från min pappa. Min mamma har insjuknat, åkt ambulans och hamnat på hjärtintensivt. Hej och hå så pulsen rusar när man läser sådant. Upp igen på med en klänning och skor och tar med telefon och dator för att försöka hitta en lugn plats på båten där jag både har telefontäckning och wifi. Får tillslut tag på min pappa som är förtvivlad och orolig men tror att mamma kommer att klara sig. Det är försent att försöka ringa mamma på sjukhuset. Jag får helt enkelt vänta. Jag brukar vara lite för cool i sådana här situationer men denna gång blev jag orolig på riktigt. Det blev 12 oroliga timmar innan jag kunde prata med min mamma.

Jag är glad att min mamma lever men inte helt lugn eftersom hon inte är så pigg. Det var ingen självklarhet att hon skulle klara livhanken denna gång. Hon har många olika krämpor och det är inte första gången hon varit nära att förlora livet. Hur mycket mer kommer hennes kropp klara av? Nu får jag försöka lita på att vården tar hand om henne. Själv försöker jag lugna min pappa, vilket inte är det lättaste.

Det här med gamla föräldrar är inte så lätt, när man är oerfaren som jag är. Skönt att kunna skriva av sig lite.