Kulla-Gulla

Ikväll har jag varit och sett Kulla-Gulla på KulturhusetStadsteaterns Stora scen. Det var ett genrep och det inleddes faktiskt med krångel men sedan gick allt som en dans. Och det var en bra dans. Jag trodde att det kanske var mer för barn, men det var absolut de vuxna som har behållning av föreställningen. Publiken bestod främst av 70+ och de uppskattade pjäsen mycket.

Det är mycket dans och scenografin är väldigt intressant, den höjer pjäsen. Maja Rung gör en strålande insats som Kulla-Gulla. Numera verkar det vara populärt med dans och även akrobatik i pjäser. Det intresserar inte mig men viss var det okej.

Jag hade gjort ett misstag i bokningen och valt en riktigt usel plats dvs en dålig stol. Tre timmar inkl paus var för länge på den hårda stolen. Men å andra sidan, hade jag säkert somnat om det varit bekvämt. Det är en lång pjäs efter en lång arbetsdag.

Ska blir intressant att läsa recensioner och framförallt vad barn och ungdomar tycker om den. Annars får kulturtanterna rycka in och fylla salongen.

Min fantastiska väninna

Min fantastiska väninna” spelas som pjäs inom Kulturhuset i Stockholm. Eftersom själva kulturhuset är stängt för renovering spelas denna pjäs på den lilla teatern i Årsta. Pjäsen baseras på de fyra böckerna av Elena Ferrante och hela föreställningen var ca fyra timmar inkl en paus.

Det är många roller och karaktärer och de flesta av dem gestaltas fantaktiskt bra. Det är en fin helhet med skådespelare ,text, gestaltning, dans och scenografi. Det tar av mycket av skådespelarna och det är imponerande att de orkar under alla timmar. Pjäsen hade premiär i början av året och det är slutsålt hela våren. Däremot kommer fler föreställningar nästa år! Jag förstår publiktrycket och jag glad att någon lämnat återbud som möjliggjorde mitt besök.

Eftersom jag bara läst den första boken i romansviten, så vet jag inte hur mycket som finns med i pjäsen. Jag hade även svårt att hänga med i alla namn och roller (skådespelarna spelar flera roller). Jag tycker inte att det gör något. Det som finns med är riktigt bra och det berör på väldigt många sätt. Maja Rung som Lenú är alldeles strålande.

Det är en utmaning med en så lång pjäs, särskilt efter en lång arbetsvecka. Det är trångt i den lilla teatern så man kan inte sträcka ut benen. Det är inga mjuka fåtöljer heller även om det försett sitsarna med extradynor. I detta fall var pjäsen så bra att man accepterade ev olägenheter. Visst var det skönt att få sträcka på benen i pausen men samtidigt ville man in i salongen igen och se mer.

Sammanfattar det hela med att det blev fyra fantastiska timmar.

Så rätt men ändå fel

Idag har jag varit på soppteater. Det är något jag verkligen gillar och det är dessutom ett bra sätt att få träffa fd kollegor och vänner. Idag var vi tre tjejer som överraskade en fjärde som fyllde år igår.

Som vanligt går jag grundligt tillväga. Jag har studerat repertoar, recension, vilken soppa som serveras, bra platser för att välja rätt pjäs och rätt dag. Jag har till och med kollat en trailer för den pjäs jag valt.

Pjäsen Orfeus & Eurydike kanske inte låter så upplyftande, men jag hade uppfattat att soppteatern har gjort en modern/speciell version med mycket sång och musik. Det har stämde utmärkt bra. Uppsättningen var rysligt bra, strålande framfört och med musik som jag gärna kan lyssna på hemma. Både soppa och sällskap var utsökt. Och jag tror att födelsedagsbarnet blev glad!

Men jag hade tydligt glömt att jag inte klarar av när det blir för djup om döden. I en pjäs om dödsriket så går det ju inte att undgå. Men det blev betydligt mer berörande än jag anat. Och mer rörande än jag kan hantera utan tårar. Jag försökte verkligen koncentrera mig men det var möjligt att inte tänka på dem som jag förlorat och som jag så gärna vill hämta tillbaka till livet igen. Det är svårt att låta blir att ögonen tåras. Inte så att jag storgrät, snörvlade eller störde föreställningen nog var det någon tår som jag inte lyckades stoppa innan den rann ner för kinden. Fy så eländig jag kände mig. Fånig på alla sätt. Men det är bara acceptera.

Ibland blir det helt rätt men ändå lite fel. Men pjäsen var bra!

Den allvarsamma leken

En välgörande timme av fredagskvällen fick jag på Stadsteatern i Stockholm. På Klara scen spelades ”De allvarsamma leken” eller åtminstone en version i form av en minimusikal. Den har tidigare framförts på soppteatern, därav det kompakta formatet.

Formatet var komprimerat, musiken bedårande och sången var riktigt bra. På scen fanns Albin Flinkas, Maja Rung, Marika Willstedt och Fredrik Meyer och jag tycker att de kompletterade varandra riktigt bra. Alla är skickliga och bjöd oss på en fin föreställning.

Nu måste jag köpa boken. Jag har ju inte läst den, jag skäms men det är ju inte försent. Jag vill ju veta hur mycket av historien jag fick ta del av, och om jag missat något. För det här är en historia som lockar mig. Jag gillar det här.