Produktiv vecka

På sätt och vis får jag nog säga att veckan redan varit väldigt produktivt. Just nu är det väldigt mycket som verkligen måste hanteras och jag ilar mellan möten och uppgifter. Inte något att skriva om men det måste göras (uppgifterna alltså).

Idag hade vi en chefskonferens, digitalt, vilket innebär att många oss jobbar med annat samtidigt som vi deltar. Inte alls optimalt men väldigt vanligt. Det var intressant att lyssna till hur vi hanterar alla utmaningar under pandemin. Jag känner igen mig i mycket men vi har ändå haft det lättare än kollegorna i andra länder som varit mer isolerade, och haft hela familjen hemma med home schooling och allt vad det innebär. Det fungerar med det tär på oss.

Jag tog även till mig av några ord av en chef som ska sluta. Han pratade om att han har svårt att förhålla sig till begrepp mellan ”work and life” eftersom vårt jobb är livet. Vi jobbar med något vi brinner för, vi vill göra skillnad och det vi gör är så mycket mer än enbart något för att uppehället. Det betyder inte att vi inte göra annat men jobbet är något som betyder mycket för många av oss och det känner jag igen mig i. Hade gärna samtalat med den chef om ämnet men han ska sluta så det lär inte bli av.

Tisdagskvällar innebär ”Trädgårdstider” på tv. Det var bra, precis som vanligt. Däremot blev gårdagskvällens tv-tittande på ”Vem bor här” lite av en besvikelse. Jag blir mer förskräckt än förundrad av hemmen. Men det är förstås bara min känsla.

Tankar om livet

Under några torsdagskvällar denna höst har jag deltagit i en grupp med samtal om livet. Vi i gruppen känner inte varandra sedan tidigare och är en brokig skara. En kvinna är 91 år och jag tänker ofta på hennes ord. Det vi säger i gruppen stannar i gruppen, så jag kan inte skriva så mycket. Däremot kan jag ju skriva om mina egna tankar.

Kvinnan har fött många barn, har ännu fler barnbarn och säger ofta att det är först nu hon hunnit tänka på livet och på sig själv. Jag tänker att jag är glad över att ha tiden, redan nu, att jag inte behöver vänta till 91 för att hinna tänka och se inåt. Samtidigt tänker jag på kvinnan, att det inte är försent. Hon går på kurser, samtalsgrupper och andra aktiviteter. Hon vill något, är nyfiken på sig själv och vill ändra på det som skaver. Vilken cool förebild!

Jag vill ha nyfikenheten kvar. Jag vill fortsätta utforska mig själv, hitta nya sidor, nya nyanser. Jag hoppas att jag fortsätter våga ser mer av mig själv, har mod att testa nya saker och att vågar utvecklas. Jag vill bli mitt bästa jag.

 

 

 

Hur livet kunnat te sig

Under andra året på gymnasiet var jag under en tid tillsammans med en kille som var, och är, några år äldre än jag. Jag ser det som mitt första lite längre och seriösa förhållande som var bra på många sätt. Killen var, och är fortfarande, trevlig. I fredags fyllde han 50 år vilket fick mig att tänka till och inse hur fort tiden gått.

Då, var vi så unga. Jag tror knappt att vi kunde se oss själva som medelålders. Jag vet inte riktigt varför relationen tog slut. Jag tror att det var mest praktiskt såsom att jag ansökt till en skola som låg 30 mil hemifrån och han till en skola som låg 100 min hemifrån. Jag tror inte att vi hade synkat våra beslut och framtidsplaner, vilket idag tycks som en logisk förklaring till att vi bröt upp. Under åren som gått har vi setts vid enstaka tillfällen, skickat julkort och har kontakt via facebook.

Hur hade mitt liv varit om vi pratat om framtiden och fortsatt tillsammans? Det är inget jag grubblar över men det är en rolig tankelek, att försöka se och förstå hur olika beslut tar oss fram i livet. Mannen är relativt stillsam av sig, lever ett liv med några hobbys som han ängar sig mycket åt. Hade vi kunna att gemensamma intressen? Hade vi kunnat tillföra något i varandras liv eller hade vi hämmat varandra? Eller hade vi enbart sett praktiskt på livets alla frågor, som vi såg på våra skolval? Som sagt, jag vet inte och har ingen ambition att utforska ytterligare, utöver denna tankelek. Däremot är jag väldigt glad att det gått så bra för oss båda i livet.

En tanke slår mig dock, jag kanske borde skriva till honom istället för här i bloggen. En tanke…

Var är manualen?

Ibland rullar livet på i en hissnande fart medan det i andra perioder kräver mer av kraft och energi för att komma framåt. Alla har vi våra knep. Men så kommer vi till de situationer som man inte vet hur man ska hantera. Och just nu är jag där. Just nu vill jag helst skrika ”Var är manualen?” Just nu behöver jag vägledning och goda råd.

Men livet har väl ingen manual. Kanske att vi kan lära av varandra. Min övertygelse är dock att var och en måste hitta sitt eget sätt att hantera alla livets situationer på. Så även om det är svårt, så måste jag fixa det här. Sakta måste jag resa mig från min kraschlandning. Det gör ont. Det får göra ont. IMG_2408(2)

 

En hälsning på Alla hjärtans dag

På Alla hjärtans dag går mina tankar till alla som på ett eller annat sätt betyder något för mig i livet. Det finns så många som är viktiga, och på så olika sätt.

Och jag tänker på att som jag har kontakt med här, en vänskap som finns i orden och där vi delar mycket av vad som sker i våra liv, öppenhjärtligt och med respekt.

Som ett försök att skicka digitala kramar, så får det bli med en varm hälsning, där nyttan går till andra som kan behöva stöd i livet.

Önskar en glad Alla hjärtans dag och en fin lördag!

e5c139da8eeeab60d9875153e4b056b5530de16a

Tid för tvätt

Ikväll tvättar jag. Dvs – jag sitter på balkongen och läser medan tvättmaskinen skramlar i badrummet. Hårt jobb – knappast. Tänker på generationer av kvinnor före mig, som inte alls fått njuta av kvällssol och fötterna högt på pallen. Som slitit vid bäckar och kar. Och jag tänker på dem som gjort min levnadsstandard möjlig, som trott på sina uppfinningar och idéer. Livet är verkligen inte rättvist. Jag har en vinstlott.