Ett år av magiskt tänkande

I tisdags var jag på Dramaten och såg ”Ett år av magiskt tänkande” som spelades på lilla scen och som tidigare spelats på Galeasen. Pjäsen är baserad på en bok av Joan Didion, som handlar om året efter att hennes man dog. Jag har inte läst boken, däremot uppföljaren, Blå skymning,  som handlar om relationen till dottern och dotterns död.

Hela pjäsen är väldigt direkt. Huvudpersonen talar till oss, och vi får på mycket nära håll följa hennes sorgeprocess på nära håll. Ingela Olsson spelar den enda rollen och det gör hon mycket bra. Trovärdigt, äkta. Scenen är enkel men uttrycksfull med en heltäckningsmatta. Det ger en skönt lugn mitt i allt det jobbiga.

Däremot är det inte skönt att sitta still i 1 timme och 45 minuter. Och det är inte bara jag som tycker det är jobbigt. Det är ju ganska trångt för benen och jag tror att många behöver sträcka på den efter dryga timmen. Just denna kväll var det lite oroligt i salongen. Det snörvlades och hostades, vilket förstås är vanligt i förkylningstider. Vardagskvällen gjorde att det även snarkades en del. Så några hade inga problem att sitta still.