Numera är det ingen överraskningar att dagarna blir långa och intensiva. Började tidigt i morse och har tagit mig igenom av ett pärlband av möten och telefonsamtal. En person kunde inte pratade när jag ringde och frågade om han kunde ringa senare och jag lovade att han kunde ringa när han ville. Vid sextiden trodde både jag och chefen att mannen hade glömt bort mig och jag stängde mer mitt hemmakontor för dagen.
Vid kvart i åtta på kvällen ringde mannen. Han hade det lite stressigt men tog nu en paus, sa han. Vi fick ett väldigt trevligt och givande samtal och jag önskade honom en fin fredagskväll. Han meddelade att han hade en hel del kvar att göra och önskade mig en lugnare kväll. Kände att jag inte ska klaga över långa arbetsdagar utan snarare känna tacksamhet för alla som sliter för att samhället ska fungera även i dessa. Och jag känner ödmjuket att mannen togs sig tid att ringa mig.
Nu har jag stängt ner kontoret igen och ägnar mig åt Let´s dance. Jag hejar på Jan Björklund. Jag har visserligen inte sett programmet tidigare men jag hejar ändå.