Dottern

Dottern av Lena Andersson är en roman med undertiteln: en berättelse om folkhemmets upplösning. Det är en fortsättning på boken ”Sveas son – en berättelse om folkhemmet”. Precis som titeln hintar om så får vi följa dotterns uppväxt från hennes eget perspektiv.

Familjen bor i Stockholmsområdet och vi får följa dottern genom barndom, tonår och vägen ut i vuxenlivet. Här finns skolgång, skidträning och även en vistelse i USA. Men framförallt finns massor av tankar och resonerande. Mycket är intressant men för mig blev det alldeles för mycket och för omständligt att jag knappt orkade mig igenom boken. Det blir bra tillslut, med ett fint slut, men helhetsintrycket är ändå ganska beige.

Personligen inser jag att jag verkligen beundrat en del av Andersson texter medan jag är helt likgiltig inför andra. Det har funnits perioder då jag rankat henne som favoritförfattare med varken ”Sveas son” eller ”Dottern” attraherar mig. Nja, nu krävs att hon kommer med något bättre om hon ska vara kvar på min topplista.

Vad jag tänker på när jag tänker på livet

Vad jag tänker på när jag tänker på livet är en bok med åtta intressanta betraktelser. Det är åtta utvalda personer som generöst delar med sig av sina tankar om livet. De har helt olika perspektiv och angreppsätt och tillsammans bildar det en intressant helhet.

Kanske var det omslaget som gjorde att boken fick följa med hem vid något tillfälle som jag inte längre minns. Jag har läst en betraktelse i taget och tycker att alla har något att bidra med. De blev en mysig läsning.

Författarna är: Margareta Strömstedt, Gun-Britt Sundström, Jonas Hassen Khemiri, Martin Lönnebo, Lena Andersson, Morten Narrowe, Christina Jutterström, och Barbro Westerholm.

Boken kom ut 2012 och det märks tyvärr att en del texter inte är aktuella. Det får man ha med i beaktande när man läser.

Sveas son

Sveas son av Lena Andersson är en roman med undertiteln – en berättelse om folkhemmet. En tolkning är att folkhemmet historia beskrivs egen Ragnar, som är Sveas son. Berättelsen omfattar både Svea och hennes far och Ragnars barn, Erik och Elsa, och på så sätt täcks flera generationer i den Svenska historien.

Det är med en stram, lite humoristisk ton, som vi får hela Ragnars berättelse. Den innehåller mycket tankar och principer och mindre av känslor. Livets utmaningar och höjdpunkter, kända händelser och företeelser beskrivs ur Ragnas perspektiv med inslag av dottern Elsa. På så sätt kan vi som läsare följa hur Ragnar formas av sin tid och även försöker forma tiden.

Det här är ingen läsning som attraherar mig. Det är något i den svala, torra tonen som gör att jag saknar närhet till Ragnar och hans familj. Det finns inget som väcker min nyfikenhet. Jag har läst och lämnar boken bakom mig utan större behållning.

 

Lena Andersson

20160707_200829 (2)Veckan i Visby innehöll nästan bara jobb men på torsdagskvällen unnade jag mig en egen kulturkväll. På Almedalsbiblioteket anordnades ett författarsamtal och denna kväll var det Lena Andersson som var den gästande författaren. Det passade mig alldeles utmärkt. Även om jag inte gillat alla Lenas böcker, så beundrar jag hennes författarskap och för mig är hon en mycket intressant och inspirerande person.

Kvällen bjöd på många skratt och många kloka ord. Precis den energikick som jag behövde. Tydligen så behövde jag även någon ytterligare bok som jag fick signerad. Det är alltid kul.

 

Utan personligt ansvar

IMG_3712(2)Min läsupplevelse av ”Utan personligt ansvar” av Lena Andersson, har varit både angenäm och intressant. Jag har läs noga och njutit av varje ord. Oj, vilket genialt språk Lena Andersson har!

Har läst flera av Lena Anderssons böcker och tyckt om många. Däremot tyckte jag inte om ”Egenmäktigt förfarande”. Jag såg inte det stora, vad andra attraherades av och jag ville så gärna förstå. Därför blev jag så glad när min ena bokcirkel ville läsa boken, en bra motivation för mig att försöka förstå.

Historien är enkel. En kärlekshistoria som den kan se ut i dag, där mannen är gift och kvinnan ändå hoppas på en framtid. Men språket, analyserna, inblicken i karaktärerna och varför de agerar som de gör, tycker jag är otroligt bra. För mig blev det så tydligt i denna bok, kontrasterna bidrog till tydlighet. Jag tycker att språket framträder, analyserna blir mer intressanta eftersom de inte lindas in i någon komplicerad historia.

Mina vänner tycker inte som jag. De flesta jag diskuterat med tycker att Egenmäktigt förfarande är bättre än uppföljaren. Kanske är det så. Eller så kanske det beror på oss själva; hur vi läser; hur vi vågar se och vad vi själva har för erfarenheter. Kanske att det beror på vår förmåga att förstå andra människor. Vad vet jag?

Jag gillar verkligen ”Utan personligt ansvar” och det är en dröm att kunna skriva som Lena Andersson.

Uppvarvning

Lördagen blev riktigt lat. Vaknade alldeles för sent, halva dagen redan passerad. Tog mig in till stan och strosade runt. Så skönt att få promenera i stadsmiljö och göra korta stopp om jag ser något intressant i ett skyltfönster. Att promenera släpper tankarna fria, drar igång kreativitet och visp så hade jag en ny idé till en novell.

Satte mig på ett café i Gamla stan och skrev ner mina novellidéer och läste sedan några kapitel i en bok. Mysigt tycker jag. Blev lite förvånad när en frusen tomtegubbe stod i kön och köpte kaffe. Såg riktigt kul ut.

Tog mig hem och la mig på soffan. Trodde att jag tittade på handboll på tv men tablån sa basket vilket förklarade det höga målen. Kände stor tacksamhet att jag inte han lägga ut en kommentar på Facebook.

Fanns kvar i soffan resten av kvällen. Jag läser Lena Andersossons ”Utan personligt ansvar” och jag har svårt att lägga ifrån mig boken, men vill inte heller att den ska ta slut.

Så blev det söndag och jag borde varva upp igen, sätta fart och få något gjort. Men först lite kaffe, och kanske något mer kapitel i boken innan jag ger mig ut i ett snöfritt landskap för att njuta av solen.