Liten charmör

Igår mötte jag en mamma med sin lille son när jag skulle gå genom spärren till pendeltåget. Grabben var typ 4-5 år.

”Mamma, flickan som kommer där, jag menar damen…”

Inte ofta man blir kallad dam och kanske krävs det en femårig charmör för att få det epitetet. Vi var i alla fall flera som fick chans att le och det värmde i hjärtat. För ibland krävs inte mer än så.

Annons

Små munterheter

Var hos tandhygienisten idag, en kvinna med skinn på näsan som går hårt in för sitt jobb. Hon instruerar, kontrollerar och säger vad hon anser vara viktigt. Jag har fått en del förmaningar tidigare men förra gången fick jag nästan beröm. Även i dag var hon hyfsat nöjd med mig, däremot var hon inte nöjd med min tandläkare. Hon tycker inte att han har hjälpt mig på rätt sätt. Hon traskade iväg, sa sin meningen till tandläkaren men lyckades inte få honom att ta sitt ansvar. Då klampade hon vidare i korridoren och hittade en annan tandläkare som är villig att hjälpa mig. Hon skrev en lång lapp med instruktioner om hur receptionen skulle hjälpa mig att boka tider. Nja, receptionisten blev inte jätteglad ”Har hon skrivit ett helt brev?” muttrade damen och la till ”Det hade gått fortare om hon bokat tiderna själv”. Jag log och konstaterar att kliniken har en del arbete att göra med sina rutiner. Troligen även trivsel och samarbete inom kliniken. Anar att min tandhygienist gör mer än putsar tänder och att hon nog behövs på många sätt för att få verksamheten att fungera. Kul att se när man själv inte är inblandad.

I den närbelägna Icabutiken var det väldigt många barn. De hade någon skoluppgift där det letade information. Några unga grabbar hade lite svårt att hitta i butiken och fråga en anställd var de kunde hitta pasta.
– Vilken typ av pasta letar ni efter?
– Okokt.
Jag och den anställde log brett åt det oväntade och ändå självklara svaret.

Små, små händelser som gett anledning att le lite extra idag. Och jag undrar fortfarande hur min tandläkare tog emot kritiken. Det hade jag velat höra.

Eftermiddagspromenad

Passade på att ta min dagliga promenad i dagsljus idag. Det var lite grått men ändå mycket bättre än att gå i mörker.

Hade tänkt att ha djur som tema under promenaden, dvs fokus för mitt medvetande. Såg en katt och två hundar och sedan glömde jag bort alla djur. Istället hade jag som idé att le och söka ögonkontakt med dem som jag mötte. Väldigt trevligt faktiskt. Att bjuda på ett leende betyder att jag fick många tillbaka.

Kom även att tänka på att jag har det bra som har närhet till ett utegym med finfin utsikt.