Vintermusik

Vintermusik är en pjäs skriven av Lars Norén som nu spelas på Klarascenen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det handlar om åldrandets mödor och ur det kan te sig från några olika perspektiv.

Karaktärerna är namnlösa och samtidigt väldigt tydliga i sina personligheter. Platsen är en semesterort, en strand och dialogen böljar fram mellan karaktärerna. De talar lika mycket till varandra som till sig själv. Det finns en sorgsenhet samtidigt som det tidvis är väldigt komiskt. Att kunna skratta på tillkortakommanden är befriande.

Karaktärerna är många och ibland är det svårt att veta var man ska lägga sitt fokus. Det gillar jag. Häftigt att upptäcka hur scenografin ändras mitt framför ögonen utan att man upptäcker det. Jag älskar scenografin som förstärker stämningar och budskap och tycker att manuset är välskrivet.

Nattvarden

Scenen Kilen är en mindre scen på Stockholm stadsteater och mitt första besök var i fredags. Här får man sitta på båda sidorna av scenen, vilket gör det spännande. Man ser bra avsett var man sitter men möjligen ser man föreställningen från olika perspektiv.

”Nattvarden” av Lars Norén sätt nu upp där, i regi av Björn Runge. John och Charlotte, som spelas av Samuel Fröler och Anja Lundqvist, kommer hem från Johns begravning. Det finns ingen uttydbar sorg och de försöker få närmare kontakt med varandra där sex tycks vara ett redskap. Snart kommer Johns bror Allan och hans fru Monica, som spelas av Jakob Nordenson och Kajsa Ernst, då de ska sova över. John och Allan har ingen djupare relation och de har inte setts på många år. I bakgrunden finns även en dotter till John som får nöja sig med kontakt via telefon.

Lite alkohol och spetiga samtalsämnen, sticker hål på den neutrala bubblan och dispyter, hemligheter och mycket starka känslor kommer fram, successivt blottläggs allt och det med besked. Våldet är både psykiskt och fysiskt och de gör både varandra och sig själva illa.

Pjäsen är välspelad och den intima scenen ger närhet till smärtan. Men det finns en utmaning för oss i publiken – stolarna. De är inte bekväma. Och pjäsen är lång med bara en paus. Det smala benutrymmet och stolar som lämnar mer att önska, gör föreställningen plågsam. Det gör att jag rekommenderar pjäsen och uppsättningen för de som gillar Noréns mörka pjäser men det är inget för en förstagångsbesökare eller teaterovan.

Som löven i Vallombrosa

Som löven i Vallombrosa, en pjäs av Lars Norén, uppförs nu på Dramatens lilla scen. Tre timmar och 55 minuter, inklusive 25 minuters paus, varar dramat som är fyllt av känslor; komik, tragedi, värme, glädje, gräl, förälskelse, förtvivlan och mycket mer.

Pjäsen utspelar sig i skärgården, 1990-tal, där en stor familj i flera generationer njuter av sommaren. Det är avslappnad lycka, harmoni, som genom myller av händelser utvecklar sig att blir allt fyllt av smärta. De händer mycket i lugnet.

Replikerna är rappa och det finns ett skönt flyt i dialogen, tidvis växlande fokus som ger djup och liv i pjäsen. Den vackra och enkla dekoren gör att karaktärerna och orden hamnar i centrum. På scenen ser vi en ensemble som kan sitt yrke. De är närvarande, inkännande, utlevande och samspelade och lyfter pjäsen ytterligare.

Fyra välkomponerade akter känns inte alls långt. Varje ord, varje gest, varje tystnad, varje blick känns värd sin plats och skapar den helhet som berör, väcker tankar och känslor. Den här pjäsen fastnar i hjärtat, en teaterupplevelse att som känns berikande att bära med sig minnet.