Hoppet eller ska jag måla naglarna röda och slåss mot döden

P1010213Klara eftermiddag ger teater på eftermiddagarna i Kafé Klara, som är en del av Kulturhuset Stadsteatern. Idag såg jag ”Hoppet eller ska jag måla naglarna röda och slåss mot döden”. Det är en monolog skriven av Karin Thunberg och rollen spelas av Odile Nunes.

Kvinnan är mitt i livet med mycket runt omkring sig. det finns en nutid, en framtid och en dåtid som gör sig påmind då kvinnan väntar på ett samtal från sin läkare. Väntar på besked om en knöl i bröstet. Hon som känt sig frisk och fri från tidigare bröstcancer.

Karin Thunbergs text är mycket välskriven. Den är klok och genomtänkt  och den är skriven med stor finess och mycket känsla. Odile Nunes förädlar texten ytterligare. Hon framhäver varje ord och når ut på ett otroligt sätt. Odile förmedlar och känsla är fysisk, intensiv, äkta och ärlig. Därtill finns en enkel scenografi som är påtaglig och närvarande och den förstärker ytterligare. Tillsammans bildas en riktigt fin föreställning, som ger avtryck i hjärtat.

När jag sitter där i kaféet, med kaffe och vanlighjärta, är jag helt närvarande i pjäsen. Som om det gällde mig eller en väninna. Det är ett tufft ämne, djupt men det har sina roliga stunder, så dråpligt som livet kan vara. Jag känner mig nästan lite bortskämd, som har tillgång till en så bra föreställning, en helt vanlig lördagseftermiddag. Det är något att vara tacksam för.

Mig äger ingen

En uppsättning av ”Mig äger ingen” spelas på Stadsteatern stora scen i Stockholm. Pjäsen är baserad på Åsa Linderborgs bok. Jag såg ett genrep häromdagen och gick dit med blandade förväntningar. Jag tillhör den lilla skara som inte gillade boken och som av den anledningen inte sett filmen. Något drog mig till teatern och det är bra.

Handlingen kretsar kring Åsa, som i vuxen ålder börjar nysta i barndomsminnen med fokus på relationen till sin pappa Leif. Mamman lämnar familjen och Åsa bor några år med sin pappa, som inte har ett lätt liv. Det är ett hårt arbete med tuffa arbetstider, tufft att vara ensamstående förälder och där till ett osund förhållande till alkohol. Även andra i familjen finns med i uppsättningen såsom faster, morbror, farmor farfar och mormor. 70-talet och politik har en betydande del av handlingen.

Lennart Jähkel gör en mycket fin gestaltning av pappa Leif. Han gör det riktigt bra, med humor och värme. Åsa spelas av Marina Nyström, som är helt okänd för mig. Hela ensemblen är samspelad men jag upplever att Lennart Jähkel och Katarina Ewerlöf, som gör flera roller, glänser extra. De är otroligt bra.

Min sammanfattning är att denna uppsättning är bättre än hur jag upplevde boken. Detta beror på att jag här upplevde fler perspektiv. Känslor blev starkare, tvivel, ånger och övriga familjens agerande blev mer tydlig för mig. Det finns fortfarande många fler aspekter jag vill få belysta men det kan jag acceptera. Jag blev mycket berörd av pjäsen och jag hoppas att många får chansens att se den.