Spelman på taket

Hade sett fram emot en vacker sensommarkväll med teater. Hängde tidigt i veckan fram klänning, sandaletter, en sjal till kvällen och lilla aftonväskan. Så kom eftermiddagen med regn och rusk och jag fick dra på mig brallor, strumpor, skor och regnkappa och alla drömmar om den ljumma, ljuvliga kvällen rann bort. Men nu är det ju inte kläderna som gör en teaterkväll så det blev ju bra ändå.

Kulturhuset Stadsteatern här i  Stockholm sätter upp Spelman på taket. Ikväll var det genrep. Eftersom kulturhuset byggs om, spelas föreställningen på Dansens hus. Pia Johansson och Dan Ekborg är dragplåster men jag vill hävda att hela ensemblen är viktigt och att det de mindre kända som gör de bästa insatser. Det är ju en musikal med mycket sång och dans. Föreställningen var tre timmar lång och jag njöt hela tiden.

Dock, det är inte så länge sedan jag såg musikalen i Malmö Operans uppsättning. Den var fantastisk. Det är svårt att låta bli att jämföra. De är två olika uppsättningar med olika kvaliteter. Inför kvällen hade jag egentligen inga särskilda förväntningar eftersom jag misstänkte att Malmö Operans uppsättning är svårslagen. Därför blev jag positivt överraskad. Visst tycker jag fortfarande att Malmö Operans uppsättning var vassare och höll högre kvalitet. Stadsteaterns variant var med flirtig med publiken och lät den mest populära låten återkomma flera gånger. Jag skrattade lite mer ikväll.

När publiken ställde sig upp i stående ovationer, fick jag känslan av att Stadsteatern kommer att locka många till sin uppsättning. Och många kommer att gå därifrån nynnandes på ”Om jag hade pengar…”

Avslutningsvis måste jag även skriva att jag tror att Dansens hus har teaterstockholms skönaste stolar. Mjuka och sköna så att jag nästan kunde somna.

De skyddssökande

De skyddssökande kan beskrivas som en pjäs men även som en unik teaterupplevelse. Pjäsen sätt upp på Lilla scen på Stadsteatern kulturhuset i Stockholm. Igår såg jag genrepet.

Pjäsen skrev ursprungligen för 2500 år sedan och känns otroligt aktuellt. Den är förvisso ombearbetad och Stadsteatern har ett spännande upplägg. Temat är 50 kvinnor som flyr av över havet och försöker får stanna i ett nytt land.

Stadsteatern håller kvar vi det dåtida konceptet med talkör. Ena halvan av talkören finns på scen, andra halvan är med via länk. De som syns på skärm är kvinnliga skådespelare vid en teater i Palestina. Språk blandas och även om man inte förstår språket, så förstå man ändå. Även publiken får vara med i vissa delar, vilket känns väldigt ovanligt och väldigt kul. Vidare finns inspelade inslag. Ja, det är verkligen annorlunda, en helt unik teaterupplevelse.

Snövit

Snövit är en ganska udda pjäs som spelas på Klarascen i KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Jag såg torsdagens genrep och jag har behövt fundera över hur jag ska formulera mig. Pjäsen är skriven av Staffan Valdemar Holm. Eftersom jag har varit besviken på hans senaste verk, så var det med viss tveksamhet som jag gick till teatern.

I centrum för pjäsen finns de sju dvärgarna, alla är över 400 år och det lever sitt liv i gruvan. Det är bara sju sedan Butter dött och de lever i en gemenskap. Nu står de inför en stor låda och funderar över vad de ska göra med bruden i lådan. Hela pjäsen är knäpp och skruvad och väldigt långt från Disney.

Pjäsens storhet är skådespeleriet i ensemblen, billiga skämt, överraskningseffekter och koppling till aktuella händelser. Det hela är absurt men man kan inte låta bli att skratta. Så märkligt.

Jag vågar inte rekommendera. Det här får man se på egen risk. Å andra sidan tycks det vara utsålt.

Underkastelse

Underkastelse är en pjäs skriven av Michel Houellebecq som nu spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det är en monolog där Gerhard Hoberstorfer är ensam på scen i 1 tim 50 minuter. Pjäsen hade premiär lördag 22/9 och jag såg fredagens genrep.

Temat är västvärldens fall. Det sker i Paris, år 2020. Vi får följa en universitetsprofessor när ett muslimskt parti tar över makten. Professorn är i mitt tycke en skitstövel, så man får stå ut med en hel del värderingar som man önskade inte fanns. Därtill är värt att nämna att scenen var annorlunda, en fyrkant i mitten med publik på alla fyra sidor.

Skådespelarinsatsen är väldigt bra. Temat intresserar vissa men är inte något som lockar alla. Det var väldigt spridda kommentarer i publiken efteråt. Några älskade pjäsen, andra var mer dämpande. Inte alls dåligt, men man håller sig för skratt. Jag tror också att den del av ”stamgästerna” dvs vi som går ofta, upplever att höstsäsongens premiärer bjudit på ett väldigt politiska teman.

Jag har inte läst något av Michel Houellebecq. Han har en viss betydelse i boken ”De polyglotta älskarna” och efter den läsupplevelsen kände jag att jag kan avstå från att läsa hans verk. Det känslan stärktes av denna pjäs. Jag är helt enkelt för pryd.

Öppna era hjärtan

I torsdags såg jag ett genrep av teaterföreställningen ”Öppna era hjärtan” som spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Jag har funderat mycket på pjäsen sedan dess.

”En ny form av scenisk blandform” antyder att det inte är traditionell föreställning. Det är flera berättelser som berättas och flera skådespelare har flera roller. En berättelse är vad som händer när en vanlig man hjälper en tiggare, en annan handlar en ung nazist som blir kär i en judisk tjej och en ytterligare berättelse har ett kommunalråds perspektiv. Varje berättelse i sig är intressant och bidrar till helheten. Det kan tyckas rörigt men jag gillar det här. Det är en utmärkt grund för ett sund debatt som visar att det är en komplex situation med att ”Öppna era hjärtan”.

Krilon

Krilon är en romantrilogi av Eyvind Johnsson och som nu har dramatiserats och ska spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Igår var det genrep och jag satt förväntansfull i publiken. Premiär sker den 17 augusti.

Stadsteatern har valt ett upplägg som handlar om en teatergrupp som sätter upp pjäsen, år 2023. De har lite magert med pengar och en berättarröst förklarar en de av interiören och guidar i pjäsen. Själva Krilonberättelsen utspelar sig 1941 i Stockholm dvs under krigstid. Precis som i böckerna handlar det om demokrati, anti-demokratiska krafter och vad man själv är beredd att göra. Johnsson var kritisk mot Sveriges neutralitet, vilket framgår med tydlighet.

Tidvis känns det skrämmande aktuellt, obehagligt att uppleva men det är även mycket som jag inte förstår då det drunknar i ordsvall. Det är också lite rörligt där drama och verklighet, dåtid och nutid går in i varandra och där skådespelarna har flera roller inklusive att spela sig själva. Det finns många djup i denna dramatisering och jag tror inte att jag, och många med mig, klarar av att ta till oss allt. Det är inte lättsmält och det kräver en hel del av publiken.

Pjäsen kräver bland annat sittfläsk. Pjäsen var 4 timmar och 55 minuter, inklusive två pausar. Det kändes som att den aldrig tog slut, den fortsatt, fortsatt, fortsatte. Jag förstår upplägget, tankarna bakom men det är väldigt lång tid att hålla sig engagerad.

Tyvärr var bara halva publiken kvar när föreställningen äntligen var slut. Det flesta smet diskret i pausen men flera gick i sista delen, när de inte orkade längre. Många försökte applådera under förställningen för att få slut på den, dock utan framgång. Jag skämdes å deras vägnar.

Det här är en viktig pjäs och en bra grund för diskussion. Jag är dock inte så säker på att en bred publik kan ta till sig detta, med rådande format. Hoppas innerligt att jag har fel.

Svärmor kommer

Svärmor kommer” är en pjäs som spelas som soppteater vid Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Det är Marie Göranzon som spelar svärmor och medverkar gör även Catharina Allvin.

Det är en kort liten pjäs som handlar mycket om en kvinnas olika roller att spela i livet. Det är på sätt och vis en personlig pjäs, med både allvar och humor. Catharina Allvin dansar igenom hela föreställningen medan Marie Göranzon har något som liknar monolog, men ändå inte.

Jag älskar soppteater och tycker att det är ett väldigt trevligt koncept att få njuta av både soppa och skådespel en vanlig lunch. Jag gillade även denna föreställning.

Vintermusik

Vintermusik är en pjäs skriven av Lars Norén som nu spelas på Klarascenen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det handlar om åldrandets mödor och ur det kan te sig från några olika perspektiv.

Karaktärerna är namnlösa och samtidigt väldigt tydliga i sina personligheter. Platsen är en semesterort, en strand och dialogen böljar fram mellan karaktärerna. De talar lika mycket till varandra som till sig själv. Det finns en sorgsenhet samtidigt som det tidvis är väldigt komiskt. Att kunna skratta på tillkortakommanden är befriande.

Karaktärerna är många och ibland är det svårt att veta var man ska lägga sitt fokus. Det gillar jag. Häftigt att upptäcka hur scenografin ändras mitt framför ögonen utan att man upptäcker det. Jag älskar scenografin som förstärker stämningar och budskap och tycker att manuset är välskrivet.

Maratondansen

Ikväll har jag sett Maratondansen på Stadsteatern här i Stockholm. En ganska glad föreställning. Delar av föreställningen var stämningen hög, riktigt imponerad att få med publiken i sång och dans en söndagskväll. Det var dessutom mycket interaktion med publiken vilket var kul.

Det finns även en mer allvarlig sida men jag tycker att den var lite svårare att nå. Jag förstod nog inte alla djup. En del dansnummer är lite väl långa och hela föreställningen tar 2 tim och 45 min med en paus. Det är lite segt en söndagskväll.

¨Mycket vackert att se och många glada skratt. Det är värt mycket.

En handelsresandes död

I onsdags såg jag genrepet till ”En handelsresandes död” på KulturhusetStadsteatern. Blev lite skärrad när jag insåg att den var 3 timmar och 40 minuter lång. Beställde kaffe till pausen. Men oj, det var verkligen mödan värt att sitta kvar alla dessa minuter.

Pjäsen, av Arthur Miller, är ju en klassiker. Det är ett familjedrama med flera djup. En stark mamma, en sliten pappa och två vuxna pojkar. Det finns höga förväntningar och frågor om att vara sann. Jag har sett den en gång tidigare, då på Dramaten. Genom att se den igen, i annan uppsättning och i annan tolkning så upptäcker jag mer.

Då, på Dramaten, var skådespeleriet magiskt. Riktigt så bra är inte Stadsteaterns agerande. Däremot upplever jag regin (Björn Runge), helheten som tydligare i Stadsteaterns uppsättning. Fler upplevelser och djupare beröring.

I ensemblen finns: Jakob Eklund, Anna Takanen, Mattias Nordkvist, Adam Lundgren, Samuel Fröler, Emil Ljungestig, Ingvar Hirdwall, Filip Johansson, Malin Molin och Molly Nutley.