Det här med hur veckor startar

Det blev en tidig morgon då jag tog bilen en bit utanför stan och var där strax efter sju på morgonen. Blev inte jätteglad av insikten att mina första planerade intervju blev inställd. Blev inte direkt gladare när jag 1,5 h senare insåg att även intervju nr 2 blev inställd. Framåt 10-tiden inser jag att även intervju nr 3 låg i farosonen. Jag satt nämligen och väntade utanför konferensrummet och insåg att personer jag skulle intervjua redan var där. Tiden gick. 10 minuter över tiden, 15 minuter över tiden… Samtidigt insåg jag att jag inte kunde knacka på. Det var nämligen en väldigt upprörd stämning där inne, med höga röster, nästan så att de skrek åt varandra. Bara att sitta still och vänta.

En fördel med väntan var att jag noterade företagets kultur. Jag satt i ett fikarum/lunchrum. Förmodligen har de mer eller mindre fasta platser och att jag nog tog någons plats. Jag fick snabbat dra ihop dator, papper, pennor mm där fika-besökarna kom. Det kändes som att de betraktade mig som en kuf. En nackdel var dock att jag noterade hur en ung kvinnlig chef försökte göra sig hörd men talade för döva öron. Sådant gör mig irriterad. Eftersom det var den tjejen jag skulle intervjua, blev det senare självklart att låta henne hantera sin sitt möte, utan att störa. Därav min tålmodiga väntan. Jag förlorade alltså en sovmorgon men fick en hel del gjort under den lediga tiden. Drygt tre tomma timmar av väntan.

Resten av dagen ägnades åt intervjuer i rasande fart där den ena efter den andra avlöste varandra. Det är så mycket information att ta in. Det är otroligt intressant men visst blir jag fysiskt trött. Dock, framöver skulle jag kunna tänka mig en något mer harmonisk start på veckan.

Dagarna går i rasande fart

Onsdagen rusade förbi och det tycks som att torsdagen tar samma väg. Jag sitter uppslukad av olika grupparbeten. Det är betydligt lättare att ta sig an arbeten där gruppen fungerar och man har kul. Det tar emot att ta sig an uppgiften i den destruktiva gruppen.

Onsdagens höjdpunkt var ett ”julmingel”. Själva minglet är inget jag längtar efter däremot fanns två föredrag som lockade. Det ena var en fotbollsdomare och den andra skulle tala om kulturer, främst nationella kulturer. De senare ämnet intresserar mig stort och gav mig motivation till en tidig morgon med mingel.

Fotbollsdomaren, vars namn jag redan glömt, pratade om ledarskap på ett väldigt intressant sätt. Det var egentligen inte så mycket nytt men han gav massor av inspiration och energi och visade på exempel från ett nytt perspektiv. Det var superbra. Däremot, Colin Moon, som jag hört om, flamsade bort hela ämnet. Han var rolig, det var som stand up, där han raljerade över kulturer och beteenden. Jag blev besviken. Det finns så mycket intressant att säga men han fick inte ens med grunderna på sin dryga timme. Dock, jag tror att de flesta andra uppskattade ett gott skratt. Så är det ju ibland, alla program kan inte passa just mig till 100% då mina medmänniskor behöver annat. Det vore egoistiskt att bara tänka på mig själv, tycker jag, när vi lever i ett gemensamt samhälle.

Lucia märks inte av så mycket här hemma hos mig. Det kan jag sakna. Många arbetsplatser har ju gemensamt fika, kanske även lucia och den gemenskapen längtar jag tillbaka till. Ska nog försöka ta mig till kyrka i kväll. Vi har åtminstone 5 kyrkor inom kommungränsen men det är faktiskt bara en som har luciakonsert. Jag trodde att utbudet skulle vara större, men så är det alltså inte. Hade planerat att besöka lucian på Stadsbiblioteket i Stockholm men hinner inte in till stan idag, tyvärr. Skolan går före allt annat.

Inget flyt

De senaste veckorna har inget gått enligt plan. Det är möten, väder och nu även hälsan som gör att jag måste rucka mina planer Trots att inget går som planerat, blir det ganska bra ändå.

Min plan för dagen var att ta en tur med en skärgårdsbåt. Vart jag åker är inte så viktigt, det är havsluft och svalkande vind som jag vill njuta av. Allt var packat och klart. Vaknade under natten men yrsel och huvudvärk. Som att huvudet ska spricka om jag vrider på huvudet. Allt snurrade och illamåendet var påtagligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att bli kvitt denna yrsel. Hittills är min enda taktik att ligga helt still och vänta. Det tog några timmar. När jag kunde vrida på huvudet igen, somnade jag om och fick några timmars god sömn. Men missade båtturen.

Det blev ändå en tur in till stan. Svaghet, ont i huvudet och illamående är hanterbart och ett konstmuseum är inte jättejobbigt att besöka. Jag valde Waldemarsudde och såg utställningen med Sigrid Hjerténs konst, som jag skrivit om tidigare. Det var en jättefin utställning, jag var där i flera timmar men ack så varmt. Det var skönt att komma ut i hettan igen, där det fläktar något.

Tog en kortare promenad mot Galärvarvet. Passerade bland annat Gröna Lund, Skansen och Abba-museet. Det var mycket folk överallt. Från Skansen hördes genrepet till kvällens allsång. Det lät förfärligt illa. Jag brukar inte tycka synd om boende på Djurgården men nu förstår jag att de kan lida.

Mitt mål av Galärparken och Parkteaterns föreställning på temat Sovjet, vilken jag också redan skrivit om. Jag fick lov att köpa ännu mer vatten för att klara av att sitta i solen. De hade dragit ut en slang, där man kan fylla på vatten, men jag kände ett behov av kallt vatten. Så även om det är gratis, så bör man nog ta med sig sin börs. Det blev i alla fall en väldigt fin kväll.

Det är en ynnest att ha tillgång till mycket bra kultur. En del är gratis, annat kostar men det får man räkna med. Jag tycker att man får mycket, totalt sett. Huvudvärk och illamående består, likaså drömmen om skärgården. Men det kommer ju fler dagar. Frågan är bara om det ens är något idé att planera. Eller kanske bara ta dagen som den kommer.

 

 

Glada samtal

Vilka fantastiska samtal jag haft under min vistelse i Umeå. Det blev en riktigt glad överraskning och var inte något som jag väntat mig. Var jag än kom – hotellet, butiker, museer och evenemang – så har jag fastnat i samtal. Jag har pratat med folk på caféer och i dörröppning.

Jag fastnade länge i ett samtal om kultur med kvinnan som sålde biljetter på Norrlandsoperan. Oj så vi skrattade. Varma skratt direkt från hjärtat om allt möjligt.

Vid bildmuseet hade jag ett jätteintressant samtal med en av guiderna. Jag tror att jag var kvar hos henne i en halvtimme. Vi pratade om konsten, Umeå, museer, böcker, litteratur, norrsken och Sara Lidman.

För mig betyder dessa samtal mycket. Att dela tankar med en helt okänd människa kan innebära så mycket. Jag fick goda råd, kloka tankar och glada skratt. Jag hoppas att jag kunde ge något tillbaka.

Många tankar kring mordet på Olof Palme

Har med stort intresse sett på Uppdrag Granskning och deras granskning av hur Christer Pettersson blev misstänkt för mordet på Olof Palme. Det är sådant jag kan fångas av och jag har läst på en del. Däremot var jag ung, högstadietjej, när mordet inträffade så jag har inte någon tydlig bild av de första tiden. Sedan början av 1990-talet har jag tillbringat mycket tid i Sollentuna och därmed stött på Christer Petterson vid några tillfället. Det har absolut bidragit till att fallet intresserar mig. Det kom lite närmre min vardag. Så sent som i december läste jag boken ”Nätterna på Mon Chéri” som handlar om den 33-åring som för en tid var misstänkt. Det är onekligen många märkliga turer i utredningen och allt som hänt under åren.

Eftersom jag är intresserad av företagskultur, verksamhetsutveckling mm så är jag oerhört nyfiken på kulturen inom polisen. Hur jobbar de egentligen? Vilket ansvar tar de för att utredare agerar korrekt? Hur är förmågan att kunna säga ifrån när något går del. Det har ju varit så många affärer under åren. Personer som framstår som hjältar men som ifrågasätt långt senare. Det gäller ju inte enbart utredningen om mordet på Olof Palme utan även exempelvis Kevin-fallet i Arvika. Att personer kan göra fel händer överallt, men det jag tänker på är hur många tycks dras med (group thinking) och hur svårt det tycks vara att larma när något inte står rätt till. Eftersom jag inte har insyn, så kan jag inget veta och därav nyfikenheten. Hoppas på några intressanta forskningsrapporter eftersom jag tror att vi har något att lära. Vill även vara tydligt med att jag inte tror att det alltid är märkliga turer inom polisen. Det finns många bra utredningen. Men att det kan gå snett, och gå snett längre i vissa fall, det oroar mig.

Samtidigt hyser jag stort förtroende för Christer Petersson som nu är förundersökningsledare. Det ska bli väldigt intressant att se vad han kan åstadkomma. Jag lär ju i alla fall få fortsätt att följa och läsa om fallet, i många år till.

Ledarskap och organisationskultur

Ikväll har jag haft ett litteraturseminarium vilket innebär att vi klassen har träffats via nätet i mindre grupper och diskuterat en bok i vår kurslitteratur. Vi fick ansvar för olika avsnitt där man fick presentera innehållet och föra en diskussion kring temat. Det handlar om ledarskap och organisationskultur och vi har haft väldigt intressanta diskussioner. Exempel på frågor: Vad påverkar en kultur och hur kan det yttra sig? Hur påverkar ledarskap kulturen och kulturen ledarskapet? Finns bra kultur och vad är det? Hur påverkar gruppen och gruppens förväntningar, ett ledarskap? Vad kan vi gör för att förändra en kultur?

Jag hamnade i en grupp med väldigt ambitiösa tjejer. De hade gjort jättefina powerpointpresentationer och skrivit talmanus som det lästa ur. Önskar att jag kunde ge dem mer självförtroende så att de vågar släppa manus. De kan mer än de tror. Diskussionen började trevande men ju längre tiden gick, desto mer öppnare blev det och ledde till väldigt intressanta diskussioner. Frågorna är sådan att det inte finns enkla svar och det var intressant att få vrida och vända på begreppen och se hur olika de blir i olika situationer. Att bidra med olika perspektiv gav mervärde. Så härligt att få diskutera med öppna personer.

Fysiskt är jag trött efter en lång dag men mental känner jag mig påfylld av energi från dessa samtal.

Tolerans att möta olikheter

En av de kurser jag läser under hösten handlar om ledarskap och kultur vilket är väldigt intressant. En kurs som man önskar att fler gick. Kultur kan handla om nationella kulturer och organisationskulturer och är för många ett svårdefinierat begrepp. Under kursen har vi bland annat studerat filmen ”Änglagård” och diskuterat kring hur de olika karaktärerna behandlar varandra, vad det kan bero på samt hur man kan göra annorlunda. Vi har även fått besöka en helt ”ny kultur” dvs ett sammanhang där vi normalt sett inte finns och rör oss, och där studera vad vi ser och tolkar in.

Det jag uppskattar med kursen är att vi lära oss att se på olikheter på ett intressant sätt. Vi nöjer oss inte med att konstatera att vi är eller tycker olika. Vi blir även utmanade i att försöka se bakom ridån, tex se och försöka förstå vad som ligger bakom olika agerande, kanske till och med lära oss av någon annan som gör något på ett annat sätt. Vi vidgar våra synsätt och lära att hantera olikheter på ett konstruktivt sätt. Detta är nödvändiga färdigheter om man tror på mångfald.

Olika människor har olika tolerans att möta olikheter. Kanske är det svårt att avgöra det själv. Jag är helt övertygad om att vi kan öva upp förmågan. Det handlar dels om att känna sig själv, dels att utmana sig själv att vara i ovana sammanhang och ha en öppenhet för det som inte är likt ens eget sätt att se på tillvaron. Alla kan, alla som vill. Det är hoppfullt.

Mer fart i värderings- och kultursamtal

Fascineras av och har anledning att reflektera över ”#MeToo-kampanjen”. Det finns en grundläggande kraft i den – att vilja göra skillnad – och det är intressant att se hur fort ett initiativ kan sprida sig och få genomslag. Bland mina vänner är det, tack och lov, få som har anledning att skriva #MeToo. Känns viktigt att veta att även om det kränkande beteenden drabbat många så gäller det inte alla. Sorgligt men intressant att se att även män utsätts för denna typ av kränkningar.

Ser att några har fokus på att leta syndabockar medan andra vill då till en mer generell, genomgående och bestående förändring. En nackdel med syndabocksletande är att det dels tenderar att stanna där, dels att många känner behov att förvara sig. Därför ser jag mycket positivt på de som tar frågan vidare, ser att fler har ett ansvar tex chefer med arbetsmiljöansvar och medmänniskor som accepterar och förlöjligar problemet och medmänniskor som ser men väljer att blunda. Väntar med spänning på föreningsliv och idrottsrörelses respons då de haft en del problem genom åren.

Nu hoppas jag att det är även blir lite fart på forskning, gärna mer fakta om utbredning och hur det ser ut i närtid, men framförallt fokus på hur man kan lära ut och prata om hur vi ska agera mot medmänniskor. Hur lär vi barnen och hur fortsätter vi att lära under livet? I detta fall tror jag att det behövs andra metoder än lagstiftning eller rättare sagt fler metoder som komplement till lagstiftning.

Min förhoppning är att frågan även sprids till all form av trakasserier och övergrepp. Det är nog många företag, myndigheter, organisationer och dess ledare som behöver tänka till hur de vill arbeta med sina värderingar och sin kultur. Det kan bli något riktigt bra av det här.

Kultursjälvförtroende

RidåKultur är viktigt för mig. Jag gillar att uppleva kultur. Litteratur, teater och konst berikar mig. Men kultur är inte så lätt som jag först trott. Att läsa har alltid varit naturligt, teater tog lite mer tid att ta sig an och konsten har varit svårast. Det är som att jag inte riktigt haft mod att våga, som att självförtroende varit lågt. Har jobbat en del på mitt kultursjälvförtroende, men måste erkänna att det vacklar.

Det här tänkte jag på när jag gick från Maria Stuart-föreställningen och jag har tänkt sedan dess. Jag är helt medveten om att vi har olika smak, olika önskemål och att det ska finnas något för alla. Jag kan inte gilla allt och det är jag beredd på.

Men samtidigt är det inte kul att känna sig utesluten. Det gör att jag tappar modet att våga testa nya kulturformer. Jag vill ju inte känna mig dum, som att vissa former bara passar de kultursmart. Jag tror att kulturen ständigt måste jobba med att välkomna alla, bjuda in och hjälpa till. Det gäller både kulturen i sig och de forum där kulturen finns.

De senaste dagarna har jag läst en hel del recensioner, främst teater. De är ofta mycket välskrivna, vackra texter. Men återigen får jag känslan att jag inte alltid förstår. Det kan vara ord jag knappast använder i mitt språk, termer och beskrivningar som inte tillhör den verklighet jag lever i. Analyser som mer liknar avhandlingar i dramatik eller psykologi. Det är förstås inte sant men det är känslan. Som att kulturen använder sig av språk som inte släpper in vem som helst.

Känner att jag måste jobba lite mer på mitt kultursjälvförtroende. Det har verkligen gått i botten. Jag vill ju helst uppleva, att kulturen berikar mig. Den känslan behöver jag ta tillbaka.

Prins Eugens Waldemarsudde

Att ha tillgång Storstockholms kulturutbud är fantastiskt. Jag tycker att jag är hyfsad bra på att använda det då jag går på teater, besöker museer, utställningar och föreläsningar. Jag har tid och jag tar mig tid för kulturupplevelser. Ändå har jag missat så mycket.

För en veckan sedan besökte jag Prins Eugens Waldemarsudde för första gången. Jag kan inte förstå att jag inte varit där tidigare, visste inte ens hur jag skulle ta mig. En väninna visade vägen till ett nytt favoritställe. Visst har jag passerat många gånger, där ute på Djurgården, men inte visste jag att det innehöll en sådan skatt. Huset är stort ljust och vid mitt besök fanns tre utställningar att besöka: en som Skagernmålarna, en om konstnärskoloni på Tyresö och en om Eva Bonnier. Alla tre var lika bra, inspirerande och lätta att ta till sig. Det var så där lagom omfattande så att man orkar ta in alla intryck.

Självklart ville vi även fika när vi var där. Det var mycket gott men högljutt. Skrapande stolar och gapiga gäster störde harmonin. Vi fick en trevlig pratstund men det var skönt att få komma ut i sommarvärmen igen. Och med mig hade jag en liten påse med ett vykort på en av tavlorna, så som jag ofta tar med ett litet minne från mina besök.

Det var mitt första besökt och jag ser redan fram emot fler. Waldemarsudde är en lite oas som jag gärna lär känna mer av. Härligt att det finns så mycket nytt att upptäcka.