Kroppspråket ljuger

Igår lyssnade jag till ett föredrag om kroppsspråk. Jag ser det som en inspirationsföresläsning; lite kul, lite raljerande, många poänger men inte så mycket nytt när man tänker efter.

Hur vi ser ut är kanske inte relevant utan snarare om vi ser ut som vi är. De som ser oss uppfattar oss, och stämmer det med hur vi är och känner oss? Intressant att fundera på. Visst har man träffat andra som ser sura ut, men som är supertrevliga när man lära känna dem. Hur är jag? Vad signalerar jag? Vill jag det?

Mannen som talade menar att kroppsspråket inte alltid är sant, däremot sant eftersom det syns på hela kroppen. Mycket är beteenden och det kan man träna på. Det går att öva upp hur man vill vara, precis som man kan träna på annat, menar föredragshållaren.

Slutklämmen var att vi är större än våra beteenden. Om vi enbart är oss själva, och stannar där, sker ingen utveckling. Vi är värda att bli mer än vi är idag.