Glad för en kropp som reagerar

Jag är tacksam för en fungerande kropp utan allvarligare fel. Jag är inte så bra att ta hand om min kropp men jag visar åtminstone lite omtanke. Jag röker inte, dricker sällan alkohol men är överviktigt och tränar för dåligt. Att vandra med packning är ett sätt för mig att utmana mig själv samtidigt som jag lär mig mycket om min kropp.

När jag vandrar påminns jag om att jag inte är så stark och vältränad som jag önskar men samtidigt ser jag att jag oftast orkar mer än vad jag tror. Det fysiska är en del men i vandring är även den mentala delen avgörande. Det kan krävas en hel del mental styrka att vara ute i skrämmande oväder, att fortsätta trots att alla krafter är slut och att fortsätta trots smärta och värk.

För min del handlar det om att våga utmana mig men att samtidigt vara klok. Ibland går jag på, bara för att jag har ett mål, oavsett om det är bra eller ej. Jag vill att mina vandringar ska vara stärkande men jag får erkänna att jag ibland sliter lite för hårt på kroppen. Det är något som jag har att jobba med.

Vid min senaste vandring fick jag kämpa med att hitta en bra teknik att vandra i sand. Jag har ingen erfarenhet och jag fattade inte heller hur hård motvinden var mot mig. Jag behöver även ta paus mer ofta än jag gör. Nu i efterhand vet jag dessutom att jag borde sovit bättre innan vandringen samt att jag borde ha ätit bättre mat.

Glädjande är att kroppen säger ifrån. Brister i kosten syntes i blåmärken på kroppen. Att musklerna blev slitna märktes i frossa och att jag gick lite längre än jag egentligen orkade resulterade i illamående. Genom att vila läkte kroppen sig själv. Det tycker jag är väldigt coolt och imponerande. Kroppen reagerar och jag måste bara lära mig att lyssna, helst i tid.

Utan energi

Att vara nöjd med sin kropp är lättare sagt än gjort. Men viss tacksamhet känner jag. Min kropp talar till mig, visar sin kraft men säger även ifrån när det behövs. Det uppskattar jag. Det är kanske inte så unik. Men jag försöker även lyssna till min kropp och det tycks inte vara så självklart i vårt samhälle.

I morse när jag vaknade kändes inte helt rätt. Ingen kraft, ingen fart, jag kände mig tömd på energi. Somnade om och vaknade med samma känsla lite senare och då var det försent att hinna till den inplanerade Friskis-passet. Det blev en seg förmiddag men solen sken fortfarande då jag äntligen tog mig ut på promenad. Visserligen började det regna men det var skönt att få gå en längre stund. Den välbehövliga fikapausen kändes extra god och gav energi att gå vidare.

Promenaden, luften, lugnet är alla viktiga delar av det som kroppen behövde idag. Kroppen visar sin tacksamhet genom att kännas lite gladare. Visserligen är jag fortfarande trött men det är ganska behagligt här under filten. Känns som att jag är redo att fylla på tomrummet ned ny energi.