Att bry sig

I går morse både läste och lyssnade jag på kändisar med Instagram som klagar på att det får så många kommentarer kring vad de ska göra/inte göra när de är gravida och hur de ska/inte ska ta hand om sina barn. Så klart att jag utgår ifrån att varje förälder gör det bästa för sina barn. Jag har ingen anledning att ifrågasätta andras val. Men jag är lite kluven ändå. Att visa omtanke om barn, behöver ju inte vara fel, om man gör det på rätt sätt.

På eftermiddagen på väg genom centrum ser jag en kvinna stå med barnvagn. Barnet gråter och kvinnan talar i telefon. Det visar sig att kvinnan gråter mer än barnet. Hon pratar men någon som jag uppfattar är en lugn, erfaren kvinna, kanske hennes mamma. Kvinnan med barnet blir mer och mer förtvivlad, nästan hysterisk, hon vill bli hämtad. Hon har tidigare ringt sin pojkvän som ifrågasatte att hon var ”ute och rände”. Nu vill kvinna lämna både barn och pojkvän, men framförallt blir hämtad. När hon tog upp barnet, såg jag att det var jättelitet, kanske inte ens en månad gamla.

Sådant skär i mitt hjärta. Jag och en annan kvinna kom fram till att vi nog inte kunde lugna situationen, vi uppfattade att kvinnan i telefonen hade läget under kontroll. Jag vill absolut inte ifrågasätta den gråtande kvinnans föräldraskap men är inte helt säker på att allt gick bra efter att vi lämnat henne. Det kändes verkligen inte bra i magen men man måste ju göra ett val. Där  och då hade vi troligen bara förvärrat situationen då den gråtande kvinnan kändes sig påhoppad av alla. Och det var ingen akut fara varken för barn eller moder. Men visst undrar man hur det ska gå framöver.

Jag tror att vi måste kunna bry oss utan att klanka ner. Samtidigt måste vi lära oss att ta emot andra synpunkter utan att känna oss påhoppade eller kränkta. Man behöver ju inte göra allt som andra säger, däremot kan det vara värt att lyssna och själv göra en bedömning. Det vore förfärligt om vi slutade bry oss om varandra. Lika förfärligt om vi slutade lyssna till varandra.

Terminens sista veckor

Att plugga på universitet innebär för min del att terminen pågår till den 14 januari och att terminens slutinlämningar ska ske nu i januari. En av dessa är en för mig viktig rapport som jag skrev ett utkast till och lämnade in den 8 december och som genomgick opponering den 20 december. Opponeringen var nervös men efteråt blev jag lite besviken eftersom jag inte fick någon matnyttig kritik, mest beröm.

På nyårsaftonen kväll, kl 21.40, fick jag återkoppling från min lärare på ett utkast till en rapport som jag lämnade den 8 december. Den innehöll massor av bra kritik. Jag är väldigt tacksam för denna återkoppling, men samtidigt lite ledsen att min lärare sitter med detta på nyårsafton.

De flesta fick sin återkoppling tidigare då jag var en av de allra sista som fick återkoppling. Det innebär att min tid för att fixa till rapporten är begränsad. På fredag är det deadline. Det är lite snålt om tid och jag måste vara effektiv, samtidigt som jag även har andra uppgifter att jobba med. Å andra sidan, av det jag har sett har de flesta andra av mina klasskamrater mer kritik att ta hand om. De behöver tiden bättre. Sådant är studentlivet.

Att ge återkoppling

Idag fick jag återkoppling på en skoluppgift jag gjorde för några veckor sedan. Jag fick inte högsta betyg på denna uppgift men tillräckligt för att få högsta betyg på kursen, så det är jag glad för. Men viktigare är att den här läraren skriver återkoppling som jag kan förstå, acceptera och ta till mig. Det är jag tacksam för.

Läraren beskriver både vad som fungerar bra och la även till ett avsnitt där han ser ”att jag kunde ha utmanat mig själv mer”. Det stämmer. När jag som vanligt i slutredigeringen insåg att jag skrev för långt, så tog jag den enkla vägen och radera några stycken. De hade behövts. Jag hade kunna göra mer men ville å andra sidan inte överarbeta. Men det är bra att veta till nästa uppgift.

Det som jag tycker är mindre bra att skolan lägger större vikt vid formalia och akademiskt skrivande än sakkunskapen. Där skulle jag vilja se en jämnare balans. Det har jag skrivit i återkoppling (som hade en deadline innan kursen var slut). Jag hoppas i alla fall att skolan kan ta till sig av min återkoppling på samma sätt som jag tar till mig av deras.

Att ge konstruktiv kritik

Att kommunicera är något vi gör hela tiden. Vi har massor av träning men ändå är det så svårt. Det är något som jag tänker på och som jag försökt sätta mig in i.

För några veckor sedan skrev en klasskamrat om hur hen upplevde några av våra lektioner. Jag delar hens upplevelse, den är inte så positiv. Det finns en stor utvecklingspotential. Tyvärr fortsatte hen sin text med att kommentera lärarens uttal och några andra mer känslomässiga utlåtande som jag verkligen inte kan ställa mig bakom. Det är detta som blir så svårt. Från att vara konstruktiv blev texten mer gnällig. Det i sin tur gör att mottagaren knappast blir villig att ta emot kritiken samt att jag som kompis inte kan stötta kritiken eftersom jag inte står bakom personliga påhopp. Det här är enbart ett exempel, som jag ser många av, dagligen i alla typer av sammanhang.

Ibland väljer jag att kommentera, ibland avstår jag. Tyvärr tror jag att vi behöver uppmuntra varandra, ge varandra återkoppling, om det ska bli något förändring. Jag tror även att vi behöver säga ifrån när vi ser sådan vi inte accepterar, sådant som kan tolkas som förolämpningar, förtal och hot. Vi har en yttrandefrihet att vara stolt över, men jag menar att den inte ska missbrukas. Vi behöver kunskap i att ge konstruktiv kritik.

För mig är det viktigt att vara i ett öppet samhälle, med god ton i debatten. Vi behöver kunna ge kritik på ett konstruktivt sätt. Vi behöver vara medvetna om detta och utveckla både oss själva och varandra. Jag tror att vi behöver börja med oss själva, se till att vara förebilder. Jag vet att jag inte är perfekt men jag försöker i alla fall och jag lär av misstagen.

Skämskudde för nobelkommittéernas genderperspektiv

Jag är bedrövad och faktiskt ganska sur över antalet kvinnliga pristagare vid årets Nobelprisutdelning. Jag är bekymrad över hur nobelkommittéerna arbetar när de inte kan hitta en enda kvinna att ge priset till. För de finns, kvinnorna alltså, det finns väldigt många värdiga kvinnor som bör belönas med nobelpris. Att enbart ge till män är knappast representativt, knappast modernt och faktisk riktigt illa.

Därtill saknar jag debatten om detta faktum. Jo, flera har kommenterat, det kom lite kritik som snabbt dog ut. Det bekymrar mig.

För mig förtar detta faktum festligheten med prisutdelning och nobelfesten i år. Jag brukar sitta som klistrad framför tv:n men i år byter jag kanal.

Att ta emot kritik

Återkoppling är viktigt för mig. Jag försöker ge regelbunden feedback till vänner och kollegor. Jag vill att det ska veta att jag uppskattar mycket av vad de gör. Jag vill uppmuntra medvetenhet och utveckling. Jag gillar konstruktiv kritik, både det som fungerar bara och mindre bra kan behöva ventileras för att kunna leda till förbättring. Jag tycker även att det är viktigt att vi vågar ta emot återkoppling och komplemanger.

Både att ge och ta emot återkoppling kräver träning. Det må vara naturligt för vissa men många av oss behöver lära oss att säga tack och ta till oss av den feedback som ges. Eftersom allt detta är viktigt för mig, har jag jobbat mycket med det. Jag har utvecklat tekniker och metoder. Jag pratar om det ofta och jag menar att ju mer återkoppling jag ger, desto bättre blir jag på att uppmärksamma andra.

Med denna bakgrund kändes det oerhört fånigt att bli generad när jag ikväll fick oväntat bra feedback och beröm. Jag kunde inte ta till mig det. Jag tittade bort, kände hur kinderna började hetta och försökte ta mig vidare genom att byta fokus. Varför är det så svårt att ta emot en komplimang?

I efterhand är jag glad. Jag är stolt över de fina orden som både inspirerar och motiverar. Jag är tacksam för att det finns människor som vill ge konstruktiv kritik. Det både värmer och utvecklar.