Prestation

Igår läste jag ett mejl från en lärare som sammanfattat och skrivit kommentarer från den senaste uppgiften vi gjort i en av kursen jag går. Hon beskriv vad vi gjort bra och vad vi behöver jobba mer på, generellt, och hon lyfte fram goda exempel. Så inser jag ett av exemplen är min text. Det som händer är:

  1. Jag blir glad och varm i hjärtat.
  2. Jag är så tacksam att det är anonymt så att ingen ser att det är min text.
  3. Jag får prestationskval och får för mig att jag inte vet hur jag ska kunna leverera detta igen, att kraven höjs på mig.

Det här tycker jag är intressant. Det här är helt olikt hur jag är i arbetslivet. Jag har aldrig reagerat på liknande sätt där. Om jag, som passerat 45 år, känner så här så kan man ju undra hur unga känner sig.

Jag tror att det har något att göra med den enorma beroendeställning som vi elever befinner oss i. I en arbetssituation kan man alltid prata och resonera med kollegor och chefer på olika nivåer. I skolans värld är det inte så. Det är kriterier och lärarens omdöme som gäller.

Det här ska jag fundera mer på men innan dess ska fila vidare på min nästa inlämningen. Det är egentligen klar men efter gårdagens mejl så blir den nog en runda till i redigeringsarbetet. Puh, vilka krav man kan ställa på sig själv.

Respekt

Att visa respekt, att vara schysst, det tycker jag är något som gäller oss alla. Att vara artig och trevlig är något gott. Därför blir jag ganska så irriterad när människor behandlar mig som om jag vore fem år och omdömeslös.

Som distansstudent har jag kontakt med mina lärare via skriftlig konversation; mejl, webb mm. Det jag noterat är att tonläget från lärarna ofta är förmanande. Det hänvisar till information och när någon frågar efter något som personen inte hittar så blir svaret ofta ”NI MÅSTE LÄRA ERA LÄSA INFORMATIONEN”. Jag tycker inte alls att det är ett trevligt sätt att svara någon som frågar. Och att använda versaler är ju som att skrika, vilket för mig är helt orimligt.  I många uppgifter mm anges ..”ni måste”… Och väldigt ofta ges besked att om vi inte gör som de säger så läser de inte våra mejl/svar/dokument… Jag skulle aldrig behandla vänner, kollegor, medarbetare på detta sätt.

Idag var jag hos en tandhygienist och blev rejält förmanad. Tänkte nästa påminna henne om att jag faktiskt är vuxen, att det var jag som kom till henne. Jag bad om råd, då vill jag inte ha hot, krav och förmaningar.

Undrar om det är fler yrken som lagt sig till men detta förmanande och förminskande av människor? Det är i alla fall inte okej.

Att slutföra med ett syfte

Igår samtalade jag med en man som gav mig väldigt många goda råd. Sällan har ett 30 minuter kort samtal lett till sådana insikter, mod och framtidstro. Men visst är det möjligt, det har ju hänt. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av samtalet, så jag bestämde mig för att vara öppen, ärlig och lita på att samtalet i sin förtrolighet skulle lösa upp några knutar. Oftast är jag ju mer förberedd men ibland vågar jag ge mig hän och lita på att det ska lösa sig. Och det gav utdelningen.

Ett av råden som jag gick löd ”Du ska inte slutföra för slutförandets skull, det måste ske med ett syfte för att det ska bli bra.” Det fick mig att tänka. Vet jag alltid varför jag slutför mina projekt? Varför läser jag tex ut alla böcker jag påbörjar, även om jag inte gillar dem? Hur ofta lägger jag egentligen ner, halvt omöjliga projekt jag gett mig in i?

Nej, jag har inte alltid svaret. Och det behöver jag ta reda på. Var lite mer ifrågasättande mot mig själv. Och kanske finns det bland alla mina måsten, några dåliga samveten som jag faktiskt kan lägga ner. Tänk så lätt livet kan bli lättare.

IMG_4532(1)