Skamkänsla

Ett tandläkarbesök kan ju se så väldigt olika ut och det här är svårt att skriva om. Jag har ju varit med om en hel del olika besök sedan i höstas; mycket värk och nya upplevelser. Nu började behandlingarna gå mot sitt slut. Jag tror att nästa behandling är den sista för denna gång.

Det senaste besöket var dock en pärs för mig. Det skulle göras olika avtryck och hela munnen fylldes med utrustning och klegg. Att fixa med underkäken gick bra. Men när det var dags för överkäken kom obehaget. Det var så trångt i munnen och långt ner i halsen att kräkreflexerna retades. Det känns obehagligt, jag hulkade, tårarna sprutade och det var svårt att ha kontroll över situationen. Jag försöktes andas lugnt genom näsan, tandläkaren och sköterska stöttade mig men vad kan man göra när kroppen reagerar som den vill.

Nu gick allt bra och inga olyckor skedde. Men som jag skämdes. Jag bad om ursäkt hur många gånger som helst. Det sitter verkligen långt inne att hulkande är privat, inget man göra hos Folktandvården. Men samtidigt – vad kan man egentligen göra när främmande föremål retar i halsen? Efteråt var jag helt slut. Och jag tror att det mesta var psykiskt, att skammen var det som tärde mest.

När jag satt på pendeltåget hem, med ett lugnade kopp kaffe, tänkte jag på hur lite vi vet om varandra. Vad har alla medresenärer varit med om under dagen? Vilka trauman döljs i alla tomma blickar?