Kaffestund

Majsolen skiner lite svagt denna lördagsmorgon. För mig är det tidig morgon. Min helgkurs startade redan i gårkväll men jag har inte kommit dit än. Det är ingen riktig brådska heller. De är få lektioner denna helg så ingen märker om jag är där eller ej. Jag ska snart åka dit men behöver skriva av mig lite först.

I tisdags hände några, för mig personlig, trista saker på jobbet. Det blev krishantering som pågick en bra bit in på kvällen. Eftersom det på sätt och vis handlar om mig personligen så blir det även många tankar och känslor i. Vid ett tiden på natten hade jag visserligen kommit i säng, men inte mejlen fortsatte att komma så jag klev upp för att säng av ljudet. Det dröjde innan jag somnade.

Kl 4 ringde alarmet igen. Jag behövde gå upp för att åka till flygplatsen. Knappast utsövd men jag ville inte missa flyget. Den här resan gick till Amsterdam. Det gick bra ända fram till flygplatsen i Amsterdam. Där tog jag på något sätt fel tåg och hamnade långt ute på landsbygden. Det tog mig över en timme att komma rätt. Fy vilken trist upplevelse.

I Amsterdam har jag mest sett kontor. Vi hade jättebra möte och jag är glad att jag har mina chefskollegor, särskilt i jobbiga stunder. Under en middag på kvällen såg jag i alla fall lite av staden. Det var varmt 20-25 grader och riktig sommarkänsla.

Inte heller hemresan var problemfri. I vårt gäng, som skulle till fem olika orter i Europa, fick flera inställda flyg och vi andra fick upptäcka föreningar. Jag fick sitta länge på flygplatsen och när vi väl landade på Arlanda hade tågen hem slutat gå. Det blev att ställa sig i en lång taxikö. Skönt att komma hem i alla fall.

Fredagen blev ännu jobbigare än tisdagen. Jag skulle helst bara vilja sätta mig ner och gråta men så kan man ju inte göra. Så jag jobbade på men, som sagt, missade fredagskvällens kurs.

Det var ingen större förlust eftersom jag även missat mejl om att lärare inte kommer att delta i kursen. Det är typ självstudier och grupparbeten i helgen. Därför behövde jag inte stressa dig i går och kan ta mig en kopp kaffe innan jag sätter mig i bilen. På så sätt fick jag skriva av mig lite. Kanske inte så intressant för andra, men skönt för mig.

Vår oroliga värld

Det händer lite för mycket i världen som inte är gott, tycker jag. För mycket oroligheter och för många konflikter. Har svårt att ta in allt, det skulle vara ett heltidsjobb.

Pustade ut igår kväll då jag såg att Macron blivit omvald. Kan inte mycket om fransk politik, det är fransmännens val och inte mitt. Men jag bryr mig om värdering och den gemensamma värld vi lever i och därav gav resultatet av valet lite hopp.

Tyvärr händer det alldeles för mycket även i vårt land, det blev ju tydligt under påskhelgen. Och ju mer man får veta om vad som händer, desto mer skrämd blir jag. Inte blir det bättre av Ebba Busch uttalanden i lördagsintervjun. Fy så skrämd jag blev. Det är inte ett sådant samhälle jag vill leva i, dvs ett samhälle där vi inte bryr oss värdet av livet och inte heller tar ansvar för vår egna handlingar och ord.

Känner mig bekymrad över världsläge och samhälle. Vi går mot val och för första gången har jag ingen aning om hur jag ska rösta. Det kommer att bli en intressant vår och sommar med massor av inläsning och lyssnande på debatter. Men jag skulle vilja kunna gör mer.

Onödiga missförstånd

Ännu en bra dag med många diskussioner. Jag är väldigt mör av alla synpunkter och idéer som kommer fram, det är mycket att hantera. Samtidigt är jag glad att ha skapat en bra atmosfär, högt i tak och hög grad av delaktighet. På sikt är det värt det, även om det tar energi för stunden. Genom att ha en öppen dialog löser vi många frågor och undviker många onödiga missförstånd.

Efter en intensiv förmiddag, behövde jag min lunchpaus och gick ut för att köpa mat på mitt stamställe. Där hamnade jag mitt i en väldigt onödig konflikt. En kund var missnöjd eftersom hon inte fått sitt kaffe i tid och var mycket otrevlig. Det var helt uppenbart att det var ett missförstånd, otydlighet och troligen språkförbistring. Jag blev faktiskt ledsen av att se hur kunden betedde sig. Självklart stämmer det att hon inte fått kaffet som hon önskat men jag anser att man väljer hur man vill framföra den kritiken. Man behöver inte vara otrevlig även om jag förstås är medveten om att vissa har lätt för att gå i taket. Så trist för personalen som är duktiga och gör så gott de kan.

Eftermiddagen har löpt på bra och kvällen är fortfarande ung. Har inte riktigt jobbat klart än men tar en paus och fortsätter med kvällspasset lite senare. Det är lätt att jobb och fritid går ihop när man jobbar hemifrån och idag lär det bli så. Men det ska inte bli en vana.

SAS-piloternas strejk

Jag är inte så imponerad av SAS-piloternas förmåga att löneförhandla. För mig är strejk något som tas till när andra lösningar inte fungerar dvs något som sällan ska behövas om båda parter kan förhandla. Jag mycket stor förståelse för att strejka om mänskliga rättigheter, klimat, arbetsrättsliga reformer mm men jag är mindre tolerant när det handlar om att högavlönade vill ha högre lön. Därför blir jag irriterad när pilotstrejker är något som återkommer med viss regelbundenhet. Det måste finnas andra sätt att lösa deras konflikter. Deras konflikt ska inte behöva gå ut över kunder och medmänniskor.

I årets strejk är det något jag inte fattar. Det jag hörde är att piloterna dels anser sig har för låga löner dels oroas av att SAS tar in andra piloter genom samarbetspartners mm. Min gissning är att SAS inte tar in andra piloter till högre kostnad, därav får jag inte ekvationen att gå ihop. Men det är väl mycket som inte sägs.

Jag är inte själv berörd men oroas över ett klimat där förhandlingar och konflikter leder till strejk.

Konflikter som sårar fler än närmast berörda

För några år sedan blev en släkting (inte så nära) arg på mig. Eller rättare sagt, hen blev arg för att jag tog ställning och agerade i en fråga. Eftersom hen inte skiljer på sak och person, bestämde sig hen för att avbryta all kontakt. Hen har inte sagt något till mig, inte ens tagit reda på fakta om jag ens hade tagit ställning och agerat. Jag märkte först inget men efter ett tag upptänkte jag att hens inlägg var borta på facebook och jag förstod att hen tagit bort mig som vän.

Efter ett tag har hen börjat ta mer kontakt. Hen har fortfarande inte nämnt något om ”konflikten” eller att hen tog bort mig som vän på facebook. Men jag har hört att hen frågar mer om mig, hen kommer fram till mig vid släktkalas mm. Dessutom – hen skickar födelsedagskort som kommer med posten!

För mig är detta inte viktigt. Hen får vara min vän eller strunta i det. Hen har blivit osams med i stort sett alla typ alla vänner, alla släktingar och alla arbetskamrater. Ibland går det över, ibland inte. Att hon förr eller senare blir arg på mig går inte att undvika. Däremot sårar hens beteende många, framförallt hens syskon. Det kan göra mig lite ont. Hen är alltid i konlikt med någon, det är aldrig lugnt. För mig handlar det om ett omoget beteende, att inte kunna hantera vare sig olikheter, olika åsikter eller konflikter. Att inte prata med berörd person, är fegt. Att hen aldrig lösa en fråga, väljer att fly, riskerar att konflikter växter om många fler än nödvändigt blir berörda.

Det som gör att jag tänker på detta, är att jag inte vet vad jag kan göra. Hen kan inte ändra sitt beteende om hen inte själv vill. Det kräver insikt, vilket också kräver en vilja att våga se. Den viljan saknas. Men jag får i alla fall kort på min födelsedag!

Lång fredag

Tack vare *P* blev jag igår kväll påmind om att det är tid för julkalender. Därav ringde klockan tidigt så att jag kunde sitta framför tv:n med tindrande ögon när sändningen började. En fin start på dagen, även om jag fick gnugga ögonen en hel del. Det krävdes en liten paus innan jag kunde dra igång studierna.

Vid lunchtid blev det paus för att få se Prins Gabriels dop som sändes på Svt idag. Det var ett varmt, fint och personligt dop som det kändes lite lyxigt att få se. Tack till kungafamiljen som delar med sig. Den glädje, kärlek och värme som spred kan vi  behöva.

Fortsatte pluggandet hela eftermiddagen tills det blev dags att göra mig respektabel för att åka in till stan. Ikväll har jag varit på KulturhusetStadsteatern och sett genrepet av ”Vintermusik” . Det är en pjäs skriven av Lars Norén, så det är inte av det muntraste slaget. Det är en pjäs om åldrande som skildras både med sorg och komik. Den är intressant och bra framförd och jag tror att många i pensionärslivet känner igen sig och uppskattar pjäsen. Kanske att jag inte är målgrupp men jag tycker att det är viktigt att får förståelsen för hur det kan vara när livet till stor del passerat.

Nu blänger skolböckerna på mig men jag tror att jag låter dem vara. Jag måste ju lyssna på Spanarna i P1, som jag missat tidigare idag. Tack SR för att ni finns på webben.

Leva som man lär

Läser nu en kurs i konflikthantering vilket är mycket intressant. Under eftermiddagen har jag suttit vid datorn och lyssnat på föreläsningar bland om olika konflikthanteringsstilar, försvarsmekanismer, hur konflikter kan förebyggas och hanteras. Har fått många bra insikter.

Samtidigt som jag lyssnade, tänkte jag montera ihop en rullvagn som jag köpt på IKEA. Allt gick dock snabbt i stöpet då det saknades skruvar. Helt plötsligt kände jag ingen hur olika försvarsmekanismer triggades igång. Försökte snabbt tänka igenom vad jag lärt mig och lugna mig själv.

Nu är nya skruvar beställda och jag får väl hoppas på snabb leverans. Att tillämpa all kunskap, att leva som man lär, är inte så lätt som det kan tyckas. Men det går!

Stress i skolan

I den utbildning som jag läser på distans, pågår nu en ganska jobbig debatt. En lärare ger dels mycket omfattande uppgifter, dels mycket otydlig information vilket ställt till det för många. Många av mina studiekamrater är förvirrade, förstår inte vad de ska göra och får inte svar på sina frågor. Detta har lett till att de startat en namninsamling, pratat med kåren, andra lärare och studierektor och rektor. Ingen mysstämning direkt.

Personligen höll jag mig länge utanför detta. Jag förstod och tog mig an uppgiften även om det irriterar mig att den är så extremt omfattande. Men i tisdags när jag hade möte i ett grupparbete, insåg jag att jag behövde agera.

Min grupp (vi har ett projektarbete som jag leder) pratade via Skype och stämningen var superstressad. De var frustration och förtvivlan, någon hade migrän, någon annan hade andra krämpor. När vi pratade, märkte jag frustrationen, några kunde inte fokusera, hörde inte, var inte mottagliga medan andra var mer uppgivna och nedstämda. Jag insåg ganska snart att jag måste få ner stressnivå, om något ska blir gjort överhuvud taget. Jag gick in, tog några beslut om vårt projekt och vi beslöt även att fortsätta diskussionen under onsdagsmorgonen.

Men redan ganska kort efter mötet, fortsatte stressen och frustrationen i gruppen, vilket syntes i inlägg på Facebook. Jag fick sitta till långt in på natten för att förbereda vårt kommande möte. När vi mötes, via Skype på onsdagsmorgonen, gick jag ingen om allt med mina gruppkompisar och jag gick igenom hur vi skulle jobba tillsammans, hjälpas åt, dela upp uppgiften i hantera bara bitar samt gör en bit i taget tidsmässigt. På så sätt blev det hela mer överkomligt för mina kompisar. Efter två timmar var gruppen på banan igen.

Självklart ställer jag upp för mina studiekamrater. Men samtidigt så jag har behövt lägga ner massor av tid och energi på att de ska förstå, må rimligt bra och inte ge upp. Jag sitter fortfarande och stöttar, uppmuntrar, svarar på frågor och bara lyssnar på stukade vänner. Skolan gör däremot ingenting. De fortsätter att hävda att informationen är tydlig, att det är studenterna som inte kan ta in skriftlig information, att stressen beror på att studenterna inte börjar med uppgiften i tid, att studenterna inte kan ta ansvar och planera sin tid. Det tycker jag är respektlöst.

Självklart har vi som studenter ett ansvar. Men nog har även skolan ett ansvar. Enligt mig bör även någon ha ett arbetsmiljöansvar. Så här illa kan jag inte tänka mig att behandla medarbetare. Det är så trist att det redan gått så långt och jag vet inte var detta kommer att sluta. Känner stark oro för mina stressade studiekamrater.