Vintermusik

Vintermusik är en pjäs skriven av Lars Norén som nu spelas på Klarascenen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det handlar om åldrandets mödor och ur det kan te sig från några olika perspektiv.

Karaktärerna är namnlösa och samtidigt väldigt tydliga i sina personligheter. Platsen är en semesterort, en strand och dialogen böljar fram mellan karaktärerna. De talar lika mycket till varandra som till sig själv. Det finns en sorgsenhet samtidigt som det tidvis är väldigt komiskt. Att kunna skratta på tillkortakommanden är befriande.

Karaktärerna är många och ibland är det svårt att veta var man ska lägga sitt fokus. Det gillar jag. Häftigt att upptäcka hur scenografin ändras mitt framför ögonen utan att man upptäcker det. Jag älskar scenografin som förstärker stämningar och budskap och tycker att manuset är välskrivet.

Dorian Grays porträtt

Dorian Grays porträtt är en roman av Oscar Wilde, som omarbetats till teaterpjäs och som spelats på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Igår spelades sista föreställning och jag satt i publiken.

I pjäsen finns fyra personer: Basil – konstnär, Dorian Gray – ung man som blir porträtterad, Lord Henry Wollen – en gallerist samt en betjänt. Dorian Gray är ung och vacker och vill gärna förbli så. Yttres skönhet är synnerligen viktigt för honom. Han ser hellre att porträttet åldras än han själv.

Stadsteaterns uppsättning är vacker. Scenografin är bra och ljussättningen helt fantastisk. Däremot är pjäsen svårgenomtränglig. Jag kom inte in i den och hade svårt att förstå alla undertoner. Och jag var inte ensam. I paus var det många som tisslade och tasslade om innehållet, frågade om det uppfattade rätt, frågade om någon mindes från att ha läst boken. Andra fokuserade på ljussättning – det var ju åtminstone bra. en man kallade uppsättning för ”mycket krävande”. Efteråt hörde jag flera som ville läsa om boken, för att förstå. Så skönt att jag inte var ensam i min vilsenhet.

Om jag läst på innan, hade jag nog fått ut mer av pjäsen. Men sådan är inte jag. Jag gillar att uppleva, förutsättningslös. Ibland är det svårt men oftast ger det en väldigt fin teaterupplevelse.

Köp hjärtan

Under vintern/våren har Soppteatern vid KulturhusetStadsteatern i Stockholm haft en föreställning om Ulla Billqvist. Den heter ”Köp hjärtan”. Lät trevligt men inget som jag prioriterade att se. Den har även spelat gratis på parkteatern i sommar vilket jag tyvärr missade. Nu spelas den på Klarascenen och tack vare ett fint erbjudande bokade jag en biljett. Det är jag glad för.

Jag har ingen relation till Billqvist sånger men det var verkligen intressant att få ta del av henne liv. Jag vill se mer. Det är en utomordentligt välkomponerad föreställning som framförs på bästa sätt av Vanna Rosenberg och Fredrik Meyer. Den känns varm, personlig, intim och är mycket sorglig. Jag blev väldigt berörd, med rysningar genom kroppen och det var en och annan snyftning i salongen. Riktigt bra.

Utöver att jag är gillar föreställningen, gillar jag även att bli överraskad på detta sätt. Det är starkt.

Rädsla urholkar själen

Rädsla urholkar själen av Rainer Werner Fassbinder sätts nu upp på Klarascenen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. En pjäs som gick rakt in i hjärtat. Och en pjäs som jag önskar att många går och ser.

Det utspelar sig i Tyskland, kanske tidigt 70-tal. En kvinna, något äldre, träffar en yngre man. Mannen är inte bara betydligt yngre, han är dessutom gästarbetare från Marocko. En varm kärlek uppstår men livet förändras på så många sätt.

Pjäsen och gestaltningen är riktigt bra och jag älskar dessutom den valda scenografin. En massa stolar i tydliga rader lyfter hela upplevelsen för mig. Svårt att förklara, jag tycker bara att det är så himla bra.

Det här är en pjäs som har kraft att tydliggöra attityder som vi behöver ifrågasätta och jag tror att den även har kraft att förändra. Därför hoppas jag att många går och ser pjäsen, och bjuder med sig en bekant. Det kan göra skillnad.

Den allvarsamma leken

En välgörande timme av fredagskvällen fick jag på Stadsteatern i Stockholm. På Klara scen spelades ”De allvarsamma leken” eller åtminstone en version i form av en minimusikal. Den har tidigare framförts på soppteatern, därav det kompakta formatet.

Formatet var komprimerat, musiken bedårande och sången var riktigt bra. På scen fanns Albin Flinkas, Maja Rung, Marika Willstedt och Fredrik Meyer och jag tycker att de kompletterade varandra riktigt bra. Alla är skickliga och bjöd oss på en fin föreställning.

Nu måste jag köpa boken. Jag har ju inte läst den, jag skäms men det är ju inte försent. Jag vill ju veta hur mycket av historien jag fick ta del av, och om jag missat något. För det här är en historia som lockar mig. Jag gillar det här.