Känslorna åker hiss

Hej och hå så många små händelser under samma dag som gör att känslorna och upp och ner och upp igen i rasande fart. Det är livet!

Det var tungt i helgen, inget gick som planerat och det kändes hopplöst och rörigt. Jag kunde inte känna mig nöjd med mina prestationer. I morse när jag kolla de resultatet såg jag att det inte var så hemskt och att jag faktiskt har mycket att vara nöjd över. Med den insikten jobbade jag vidare, metodiskt och i maklig takt och framåt lunch kände jag mig glad igen. På eftermiddagen höjdes humöret ännu mer då jag fick ett mycket glädjande besked om att en gammal surdeg blivit godkänd och klar. En stor tyngd släppte och jag var så glad.

Gick vidare in till dagens viktigaste möte där jag presenterade mitt arbete för min styrgrupp. Min handledare på skolan var uppmuntrande och kom mycket beröm och kloka kommentarer. Handledaren på företaget sa inte så mycket, men krävde desto mer. Det oroar mig. Jag skulle gärna jobba för hen men är samtidigt rädd att hen kommer att suga ur alla min energi. Hen vill att jag ska göra mer, och fortsätta med det som är bortprioriterat när jag egentligt börjar känna mig klar. Jag kan nog glömma mina tänka semesterdagar. Jag skulle så gärna vilja fokusera på all positivt feedback, men kraven får känslohissen att fara ner några våningar.

Känner mig helt slut och försöker hitta ny energi. Samvetet säger att jag borde fortsätta skriva på min rapport men kroppen säger att den vill vila ett tag. Vi får väl se vem som vinner. Jag tänker att jag ska trycka på hissknappen – den så går uppåt.

Känslor som virvlar

Kände mig nervös och rastlös idag. Sena eftermiddagen hade jag ett styrgruppmöte i mitt exjobbsprojekt. Jag skulle redovisa hela upplägget och planering och få godkänt för att gå vidare. Samtidigt vill jag ha en bra dialog med mina handledare, både på skolan och på företaget. Jag var väl förberedd men hade ändå svårt att koncentrera mig på annat under dagen.

Mötet gick över förväntan bra. Jag fick bra synpunkter, enbart stödjade och det kändes att jag är på rätt väg och har handledarnas förtroende. Efter mötet, när jag slappande av igen, översköljdes jag av massor av olika känslor som jag inte riktigt kunde reda ut. Men när jag en stund senare stod vid diskhon, kom jag på mig själv med att le med hela ansiktet. Jo, det var ren lycka jag kände. En lycka som det var länge sedan jag kände senaste.

Diskborsten fick vila, jag blev helt enkelt nödd att gå ut på en promenad för att lugna ner mig själv. Mitt lilla projekt är sådant jag under många år drömt om att få jobba med på heltid. Dagens mötet var ytterligare ett steg på väg mot den drömmen. Inte så konstigt att hela ansiktet ler.

En dag med blandade känslor

Idag är en dag med blandade känslor. För 16 år sedan föddes min brorson, min älskade lilla ögonsten som kom att betyda så mycket. Av den anledningen är det en av de allra bästa dagarna i mitt liv. Men glädjen grumlas förstås av att han inte längre finns med i oss på jorden. Det gör ont att inte få fira hans födelsedag. Mest vill jag fira den tid han fanns i mitt liv, men saknaden måste även få sitt utrymme.

Ytterligare grumlighet kommer av att hans mamma dog denna dag för tre år sedan. Jag tänker mest på allt hon betydde, allt hon gav och vad hon fortfarande betyder. Men återigen måste saknade även få finnas.

Förra året ägnade jag dagen åt en heldagsvandring. Det var underbart. Så mycket lättare att ta sig an saknaden när man rör på sig. Tankarna blir klarare och lättare. Min tanke var att göra vandringen till en tradition – att alltid vara ledig denna dag och ge tid åt både livet och saknaden. Men så blev det inte. Jag har haft viktig föreläsning och nödvändigt grupparbete som jag inte kunde ta mig undan. Nu försöker har jag tagit en paus i pluggande för att låta känslorna får vara som de vill. För en stund få sorg och saknad ta plats. Jag är ju bara en liten människa.

Egenreflektion

Personlig utveckling, att lära känna sig själv och utvecklas, är teman som intresserar mig. Det var anledningen till att jag anmälde mig till seminarierna på temat ”Mitt hållbara jag”. Första dagen, som var i måndags, var jag inte så imponerad av. Andra delen skedde på onsdagen och den dagen blev något mer givande.

Vi kom bland annat att tala grundkänslor som vi alla tycks ha, även om vi kanske inte lärt oss att känna igen alla delar och kommit på hur vi ska använda dem. Känslor, finns i olika styrkor och som jag förstår syftar känslor i grunden till att hjälpa och skydd oss. Jag har många gånga mött människor som bara tycks ha två lägen – av eller på. De kan gå snabbt från glada till exploderande ilska. Min tanke är, efter seminariet, att de har hela skalan men kanske inte lärt sig känna igen de olika steg och lärt sig agera. Det kräver träning. Känner jag igen hela skalan för alla känslor? Nej, troligen inte, om jag är brutalt ärlig mot mig själv. Vissa känslor har jag tränat mer på: glädje, ilska sorg, men andra är lite mer diffusa för mig tex äckel och skam.

Jag vill vara tydlig med att jag inte lägger värdering i hur andra agerar. Det är ett eget ansvar i att vara den person man vill vara. Ibland är det dock lättare att se på andra, för att upptäcka saker i sig själv. Allra bäst är förstås ärliga och goda vänner som vågar ge värdefull återkoppling i hur jag uppfattas av andra. Egenreflektion fungerar, även om det kan vara svårt. Alla sanningar är ju inte så roliga att ta emot, vissa kan vara riktigt svårsmälta. Men även om det kan kännas, så är det viktigt för mig att kunna vara ärlig mot mig själv. Jag vill inte lura någon, allra minst mig själv.

Tankar om konst

Under sommaren besökte jag ett antal konstutställningar. Jag kan inte mycket om konst, men jag gillar det och jag gillar att utmana mig själv i att se olika konstformer. Allra bäst gillar jag att se lite i taget, kanske bara en del av en utställning, ett museum, för att sedan komma tillbaka och se andra delar vid andra tillfällen. Jag vill ta mig tid att ta in konsten.

I somras fick jag uppleva konst som jag har svårt att ta till mig. Det var konst som krävde mer av mig än jag kunde hantera. Det fanns gott om material, att läsa på om verken men det var just det som blockerade mig. Jag kände mig hindrad i min egen upplevelse av att behöva läsa flera sidor om konstnärens intentioner och andras reflektioner. Texten kan berika men för mig blev det hämmande. Jag gillar det kreativ, det nya, att utmana min egen konst-syn, men det måste ge mig något. Ett verk måste tala till mig på ett eller annat sättt direkt, utan instruktioner om vad jag kan uppleva. Det säger förstås mer om mig än om konsten, men visst är det en lärdom.

För mig är konst upplevelse, känslor. Det blev väldigt tydligt i somras. Mer än så behöver jag inte utmana mig själv.