Balans i film och liv

Vaknade upp till en grå söndag som med tiden blev allt soligare. Valde att åka till biblioteket för att skriva. Denna gång kunde jag skippa pluggandet och ägna mig helt åt noveller och dikter. Jag tycker om att skriva och utveckla mina texter. Känns så bra att vara igång med skrivarbetet igen.

Dikter är inte det jag ägnar mig mest åt men ibland kommer de ur mig. Jag vet inte om de är bra eller inte men varje dikt betyder något för mig. När jag skrev rent några idag, kände jag att det är dags att kolla igenom alla dikter, se vilka som är bra som de är och vilka som ska utvecklas. Därefter ska jag undersöka om jag kan göra något med dem. Inte så att jag tror på en framtid som poet men jag tycker att mina dikt förtjänar mer än att bo i min dator. Måste klura ut vad som kan vara en bra lösning.

Under eftermiddagen har jag kollat på dokumentären om Josefin Nilsson. Jag såg den på Svt play. Som så många andra är jag väldigt berörd. Jag upplever det som en väldigt fin och balanserad film som handlar om ett liv, ett skapande och även saknaden av en god människa och vän. Jag tycker att filmen tar upp problemen i ett mänskligt perspektiv och visar på livets avigsidor. Nu hoppas jag att boken som det talas om verkligen kommer att färdigställas. Det känns viktigt.

Själv borde jag ta en promenad innan jag fortsätter mina egna texter. Man får ju själv se till att skapa balans i livet och hos mig brister regelbundet motionerande. Jag kan säkert komma på minst 100 ursäkter för att stanna inne men det räcker ju med ett övertygande argument för att komma ut. Mitt argument idag är att motion får mig att må bra.

Provocerad

Under helgen har jag läst en hel del om dokumentärer om Josefin Nilsson. Jag har inte sett den, än, men jag ska självklart se den. Jag förstår att många blir djupt berörda, arga, ledsna. Jag har även läst en hel del i webbtidningar om reaktioner från personer som kände Josefin, som jobbat Dramaten mm.

Det som gjorde mig så oerhört arg, var ett inlägg på Facebook från Dramaten där de beskriver hur de kraftfullt tar avstånd från alla former av kränkningar och våld och att de har nolltolerans mot trakasserier. Däremot kommenterar de aldrig enskilda personer. Fina ord och jag tror säker att de menar det men utöver ord krävs det handling. Och just i detta läge känns dessa ord, för mig, provocerande.

För mig är denna fråga inte juridisk. En person är redan fälld. Det handlar om hur mänskliga värden och vad som händer med en människa som behandlas illa. Det handlar om att vi behöver ställa upp för varandra, säga ifrån när det behövs och visa vad som är okej eller inte. Det handlar etik.

Nåväl, jag ska se hela dokumentären innan jag skriver med. Men tills vidare blir det inga besök vid Dramaten. Jag håller tummarna för att styrelsen drar nytta av Sara Danius erfarenhet och komma med kloka beslut.