Vem är rädd för Virginia Woolf?

Under hösten spelas ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” på klara scen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Redan när nyheten om att Lena Olin skulle komma och spela teater i Stockholm, satte efterfrågan igång. Det har var utsålt länge och jag har fått spana länge efter en biljett. Igår dök chansen upp och jag högg direkt. Bara att hoppa ur hemmakläderna och göra sig anständig och bege sig in till stan.

Vilken klokt drag! Pjäsen är ett relationsdrama där allt utspelar sig i ett vardagsrum en enda natt. Det är efterfest där ett par bjudit in ett yngre par. Paret, har en förhållande som bland annat innebär att de sårar varandra. Pjäsen har varit omtyckt och spelats på många teatrar sedan 1962 och 1966 kom filmen med samma namn ut med Elisabeth Taylor och Richard Burton. I stadsteaterns version är det Peter Andersson och Lena Olin som är det äldre paret och Henrik Norlén och Josefin Ljungman spelar det yngre paret. Det är fyra väldigt bra skådespelare som alla gör sina roller rättvisa. De är samspelta och det är en njutning att se.

Jag upplevde en särskild stämning i salongen. Vissa delar var väldigt roliga, andra smärtsamma att ta emot. Vi kunde skratta tillsammans åt rappa repliker men även igenkänning. Det är också en föreställning som väcker tankar och berör. När jag gick hemåt, hörde jag hur diskussionen fortsatte, även på pendeltåget hem. Det blev även stående ovationer, vilket händer men inte är så vanligt. Det är ett mycket gott betyg.

Det var tidigare utlovat att biljetter till fler företställningar skulle släppas men den informationen är borttagen. Det spekuleras i orsaken men är tydligen inget som teatern vill berätta om. Tråkigt för publiken, då många fler borde få chansen att se denna föreställning.

Annons

V.D

Stig Larssons pjäs V.D spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Ikväll gjorde jag ett spontanbesök, helt oplanerat, vilket innebar att jag inte hade några förväntningar.

En vardagskväll få ett ungt par ett oväntat besök. Vd:n på det företag där kvinnan arbetar gör ett mycket spontant besök. Det bjuds på vin och allt mer märkliga samtal tar fart. Kvällen blir minst sagt annorlunda och inte alls särskilt angenäm. Många starka känslor kommer upp till ytan.

VD:s spelar av Helena Bergström och det unga paret av Cecilia Forss och Anastsios Soulis. Därtill kommer kvinnans bror med partner på besök och de spelas av Patrik Hont och Josefin Ljungman. Det är en kompetens ensemble som jag upplever som samspelad.

Det här är en pjäs som jag vore lyckligare om jag struntat i att se. Den är absolut inte dålig, men den är absolut inte i min smak. Jag tar illa vid mig av alla elakheter och jag ser inte finessen. Det här väcker inte mina tankar och känslor, tvärt om, det gör mig irriterad, illa tillmods och det sluter mig. Så är det ju med kultur och personlig smak, allt passar inte alla och V.D passar inte mig.