Dövheten

Dövheten av Niklas Rådström är en pjäs som spelats på Drittningholms slottsteater och som under hösten spelas på Dramatens lilla scen. Efter årsskiftet kommer den att spelas på Dramatens stora scen. Huvudrollerna spelas av Johan Rabaeus och Andreas T Olsson och därutöver medverkar även Per Svensson och Grynet Molvig.

Ludwig van Beethoven står i centrum och hans skadade hörsel ställer till det för honom. Han oroas av svikande publiksiffror. Hans närmaste omgivning består av hans brorson Karl, hans medhjälparen Holz och pigan Barbara. Det är främst relationen till brorsonen som sår i centrum, en relationer där partnerna inte hör och förstår varandra.

Det är en mörk historia som framförs på ett enastående sätt. Jag tycker att både Olsson och Rabaeus är strålande. Största intrycket är dock texten, där Niklas Rådström skrivit ett mycket bra manus. På Dramatens webbplats beskrivs ”Dövheten  är en både gripande och rolig pjäs om absolut gehör, känslomässig dövhet…” vilket jag tycker är en utmärkt sammanfattning av pjäsen.

Fredagsdrömmar

En magsjuka har tagit både min ork och mitt humör. Ont i magen och jag blir riktigt grinig. Det tär på kroppen och jag är väldigt trött. När jag är vaken försöker jag få upp humöret med teven som hjälp. Det hjälper mig att drömma mig bort.

Eftersom det är fredag så får jag hjälp av både Svt och TV4. Svt:s GoKväll gör att jag som vanligt försöker tänka ut fyra middagsgäster från nu- eller dåtid. Ikväll behöver jag ett lättsamt sällskap och jag vill prata svenska. Jag bjuder in:
– Tage Danielsson – en favoritförfattare
– Anna Lind – en av mina kvinnliga förebilder
– Johan Rabaeus – en favoritskådis
– Charlotte Kalla – en idrottsförebild

Tv4 och Let´s dance tycks ha idoltema och då måste ju även jag drömma en idol. Och här finns det många att välja bland: Magnus Uggla, Sanna Nielsén eller Bo Kaspers Orkester. Det jag väljer ikväll är dock en helt annan. Mitt val är E-type. Hans musik gör mig glad, får mig att orka så mycket mer och det är ju toppen.

 

Den girige

Molières ”Den girige” har spelats på Dramatens stora scens under en lång tid och jag tog chansen att se en av de sista föreställningarna innan den slutar att spelas. Pjäsen handlar om girighet och snålhet men även kärlek, släktskap och hur vi prioriterar i våra liv.

Den extremt snåle fadern Harpagon bryr sig mer om sina pengar än sina barns lycka. Både sonen och dottern har funnit sina kärlekar vilket fadern inte riktigt ser vikten i. Harpagon har en djupare relation med sin kassakista än sin familj och sina vänner.

Historien är rak och okomplicerad, utan svåra tolkningar men innehåller ändå en del överraskningar. I Dramatens uppsättning står Gösta Ekman för regin och han har skapat en nöjsam föreställning men anspelningar på högst aktuella samhällsdebatter. Scenografin är enkel men väldigt snygg och effektiv och bidrar till en välbalanserad helhet i pjäsen.

För mig var detta en god underhållning. Många leenden och mycket fniss förgyllde kvällen. Johan Rabaeus överträffade förväntningarna i rollen som den girige fadern och hela ensemblen var mycket samspelade. Jag är tacksam för att jag tog chansen att se uppsättningen, innan det är för sent.