Två år i perspektiv

Idag är det två år sedan jag skrev och skickade in den ansökan som blev vägen för att få det jobb jag har idag. Ett synnerligen betydelsefullt brev med andra ord, som förändrat mitt liv på många sätt. Ett synnerligen bra beslut att skriva det. Så här två år senare sitter jag med kaffemuggen och funderar på hur annorlunda mitt liv är idag. Och att det faktiskt är jag som bidragit att det är så.

Då, för två års sedan, hade jag inget jobb, ingen trygghet och framtiden var totalt oviss. Jag ägnade dagarna till att söka jobb. Söka efter jobba att söka, sökte kontakt med människor, sökte information om hur man ökar chanser att få jobb och sökte massor av jobb. Jag var långt utanför komfortzonen och det var där som utvecklingen skedde. Minns inte hur jag hittade annonsen, men när jag gjorde det, kändes den som skriven för mig.

Idag, två år senare, har jag två jobb samtidigt och hoppar dessutom in där det behövs då jag har vakanser. Tillräckligt bra lön och stora möjligheter att kunna få en större roll med mer ansvar inom en inte alltför lång framtid, om jag vill. Nu söker jag mer av balans i livet, söker mer tid för fritid och att skriva.

Två år är inte särskilt lång tid men mycket kan hända. Sådant jag inte trodde var möjligt är realitet, sådant jag inte vågar drömma om kan faktiskt vara nåbart om jag kämpar på. Vem vet vad jag skriver om två år. Mycket beror på mig. De brev, de texter jag skriver idag kan vara avgörande. Eller något annat av dagens aktiviteter. Det är spännande att tänka så. Hoppfullt.

Utmaningar med märkliga vändningar

Min morgon började trevande. Kylskåpet var tomt, det fanns inte ens mjölk till kaffet. Att starta dagen utan frukost blir lite utmanande. Med den starten var jag inte riktigt mentalt beredd för ett märkligt telefonsamtal.

En av de rekryteringsprocesser som jag är inne i, skulle komma med besked denna vecka. Jag har genomfört telefonintervjuer, speedintervju, djupintervju och tester, vilket känts ganska omfattande för en tjänst som är ett vikariat. Jag har tolkat det som att cheferna trott på något längre men eftersom det är en kommun kan de inte erbjuda annat än vikariat. Idag ringde HR-personen som jag hade mycket kontakt med den senaste tiden och det hördes på rösten att det var något. Det visade sig att förutsättningarna ändrats. Den person som skulle vara tjänstledig för studier i 18 månader har helt plötsligt insett att utbildningen enbart är ett halvår. HR-personen intygade att hon och cheferna aldrig kunna föreställa sig att personen inte hade koll på detta. Hon bad verkligen om ursäkt och det hördes att detta kommit som en chock för dem.

Detta blev förstås lite surt för mig som var nr 1 och där kommunen hade ett förberett erbjudande. Å andra sidan är jag glad att detta upptäcktes i tid, det hade ju kunnat blir riktigt struligt annars. Jag har en känsla av att stämningen inte är på topp på den avdelningen. Jag fick även känslan att berörda chefer inte är överlyckliga över situationen.

Att jag skriver om detta är inte för att klaga eller visa bitterhet. För mig är det ett sätt att skriva ur mig tillfällig frustration och samtidigt påminna mig om hur snabbt förutsättningar förändras och att man kan får vara med om allt möjligt oväntat i livet. I det här fallet har jag gjort allt vad kunnat och det räckte långt, jag kunde inte göra bättre. Jag har bra verktyg att gå vidare, men visst kan jag bli nedstämd för stunden. Och surandet är över när jag sätter punkt i detta inlägg. Det är dags att gå vidare.

Små och stora glädjeämnen

Nu är det tydligen full fart i Sverige igen. Som arbetssökande märkare jag det genom fler annonser, fler som svarare när jag ringer och fler som ringer, intervjuar mig och kallar till möten. Det känns kul att det är full fart igen. Vardag kan vara fint!

När jag under eftermiddagen gick mot tåget, stod som vanligen en rad bilar och väntade på resenärer som ville ha skjuts hem. En liten blå bli skiljde sig från mängden. En äldre kvinna hade troligen glömt hörapparaten hemma för stereon var på högsta volym och Harry Brandelius ”Gamla Nordsjön” ljöd över området. Hon hade låten på repeat. Alla som passerade sprack upp i ett leende. Så underbart att se den lilla damen som diggade musik och bjöd hela området på en gammal dänga.

Jag åkte till Årsta för att lyssna på KulturhusetStadsteaterns internationella författarscen där Jessica Gedin samtalade med den irländska författaren Emelie Pine om hennes bok ”Allt jag inte kan säga”. Jag var där i god tid, köpte mig en glass och satt på en bänk i solskenet på det lilla torget. Jag var inte ensam om detta val. Vanligen är det vin på barer som lockar litteraturpubliken men idag var vi många som ville ha enkelheten och njuta av sensommarvärmen. Så underbart!

När jag satt och lyssnade till Pine tog jag upp telefonen och försökte ta några bilder (blev dock för suddigt). Samtidigt noterade jag ett antal missade samtal och meddelanden, vilket gjorde mig lite orolig. När författarsamtalet var över skyndade jag ut för att ringa mina föräldrar som sökt mig. Mamma var exalterad! De hade besök av två systrar från Minnesota. Deras farfar hade bott i ”vårt” hus under tidigt 1900-tal och ville se hur han bott. De hade bilder med sig. Nu har kvinnorna mejlat mig eftersom min pappa knappt kan engelska och min mamma inte alls. Jag vet inte hur de har gjort sig förstådda men det var tydligen väldigt trevligt! Det här är jätteintressant tycker jag. Det är inte första gången det händer, folk med foton har ringt på tidigare. Det är ett gammalt hus med spännande historia och många varma minnen. Min pappa har forskat en del och jag känner att jag ska ta vid det arbetet och passa på innan det blir försent att kunna fråga honom.

Jag är så glad att en dag kan innehålla så många stora och små glädjeämnen. Och då har jag ju inte skrivit om själva författarsamtalet, det som skulle vara dagens höjdpunkt. Det får bli ett eget inlägg.