Ett år av magiskt tänkande

I tisdags var jag på Dramaten och såg ”Ett år av magiskt tänkande” som spelades på lilla scen och som tidigare spelats på Galeasen. Pjäsen är baserad på en bok av Joan Didion, som handlar om året efter att hennes man dog. Jag har inte läst boken, däremot uppföljaren, Blå skymning,  som handlar om relationen till dottern och dotterns död.

Hela pjäsen är väldigt direkt. Huvudpersonen talar till oss, och vi får på mycket nära håll följa hennes sorgeprocess på nära håll. Ingela Olsson spelar den enda rollen och det gör hon mycket bra. Trovärdigt, äkta. Scenen är enkel men uttrycksfull med en heltäckningsmatta. Det ger en skönt lugn mitt i allt det jobbiga.

Däremot är det inte skönt att sitta still i 1 timme och 45 minuter. Och det är inte bara jag som tycker det är jobbigt. Det är ju ganska trångt för benen och jag tror att många behöver sträcka på den efter dryga timmen. Just denna kväll var det lite oroligt i salongen. Det snörvlades och hostades, vilket förstås är vanligt i förkylningstider. Vardagskvällen gjorde att det även snarkades en del. Så några hade inga problem att sitta still.

Blå skymning

IMG_1645(1)Har läst ut ”Blå skymning” av Joan Didion men vet inte vad jag tycker om boken. Så är det ju ibland, det är en del av att vara en läsande människa. Jag vet inte om jag kan rekommendera boken, men jag kan delar min egen läsupplevelse.

Boken handlar om saknaden av en dotter, ett sorgearbete efter en dotter som dött alldeles för tidigt. Det handlar mycket om mammarollen och hur skört livet är. Det är en direkt text, nästan om dagboksanteckningar eller att författaren skriver ett brev och delar förtroenden. Det är lite fladdrigt, precis som sorg är. Det kan vara svårt att se den röda tråden men när boken är slut har jag ändå förstått.

För mig är Joan Didion okänd, men jag förstår att hon är en känd författare i USA. Jag känner inte heller igen alla hennes kopplingar där hon nämner filmer och skådespelare hon jobbat med. Uppfattar det som ”namedropping” som jag inte förstår. Jag uppfattar även beskrivningen som väldigt amerikansk och det finns avsnitt som skrämmer mig. Det är en lättläst bok, färre än 200 sidor, men samtidigt är det många smärtsamma sidor som tar tid att smälta.

Blev tipsad om att en pjäs av Joan Didion spelas på Dramaten och är pjäsen är baserad på boken om sorgearbetet då hon förlorade sin man. Har inte sett den än, men biljetten är bokad och betald. Det ska bli intressant att en gestaltning av hennes texter. Kanske att jag förstår bättre då.