Författarsamtal med Emelie Pine

Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm har sedan många år tillbaka något som de kallar för Internationell författarscen. Ett antal gånger per termin bjuder de in intressanta författare till ett samtal som vi i publiken får lyssna till. Tyvärr finns ingen chans att ställa frågor men oftast finns chans till bokköp och signering efteråt och därmed en chans att byta några ord. I onsdags var det Emelie Pine som stod i centrum. Pine har skrivit en bok, en essäsamling som heter ”Allt jag inte kan säga”. När jag läste boken tyckte jag om vissa essäer, andra hade jag svårare för och tyckte att det kunde vara intressant att få lyssna författarens tankar.

Pine tar upp ämnen som alkolism, barnlöshet, anorexia och vårdtäkt. Essäformen innebär att det är hennes upplevelser och inte fiktion. Essäerna kommer inte i kronologisk ordning, så man läser dem var och en för sig. Under samtalet berättade Pine mycket och öppet, men självklart stod mycket redan i boken. Å andra sidan fanns avsnitt hon inte orkade tala om alls, det blev för känsligt.

För mig är Pine fortfarande en mystisk person. Det finns frågor, som jag tycker är självklara men som varken finns med i bok eller samtal. Jag uppfattar som att säger att hon talar om allt men ändå utelämnar en del svårigheter. Vidare upplever jag henne som en öppen och ärlig person som tänkt mycket på känslor samtidigt som hon beskriver sig själv som att inte kunna känna empati. Å andra sidan kan hon bli förvånad när vissa av hennes nära inte känner empati för henne. Samtidigt uppfattar jag att hon tycker att det är naturligt att hennes bok väcker empati. Det här får jag inte att gå ihop.

Denna gång var det Jessika Gedin som ledde samtalet vilket var mycket proffsigt. Det kändes personligt och relevant. Det här är inte en självklarhet när det gäller författarsamtal ,tyvärr. Numera väljer jag de författarsamtal som jag vill besök, både beroende av författare och samtalsledare. Gedins sätt att ställa intressanta frågor, lyfte kvällen.

Det blev en trevlig kväll men kanske inte den mest missesvärda upplevelser jag varit med om.

Inhämtande av inspiration

Det märks att semestertiden är över och att allt fler aktiviteter startar upp. Var sak har sin tid och jag ser fram emot en hel del av hösten aktiviteter. Igår vad det inspelningen av SVT:s babel som drog igång och jag satt i publiken.

Min plan var att vara ute i god tid och unna mig fika på ett bra bageri innan jag tog mig till tv-huset. Verkligenheten ville annorlunda och den tågresa som ska ta 14 minuter tog en timme, min marginal krympte och jag blev utan fika. Orsaken var en olycka, så det får man acceptera. I tv-husets entré finns Bolibompadraken och hen är oemotståndlig för både barn och vuxna.

Jag har besökt inspelningen av Babel flera gånger och det har blir lite av tradition och även en stor inspirationskälla. Jag suger i mig inspiration från författarna som gästar. Igår var det David Lagercrantz som gästade. Det var intressant. Min första kontakt med honom var vid inspelningen av Babel för tre år sedan. Då var det mitt första babelbesök, jag var inte övertygad om Jessika Gedin som programledare och tyckte att Lagercrantz var stissig. Under dessa år har jag helt och hållet ändrat inställning. Jag tycker att Gedin är superbra och den bild jag hade av henne stämmer inte alls. Nu förstår jag även mer av Lagercrantz och han har många fler sidor än den jag såg då. Det var verkligen intressant att reflektera över skillnaden och jag tror att både jag själv, Lagercrantz och Gedin har förändrats en hel del under dessa år. Nu ser jag fram emot att få se söndagens program.

Efter inspelningen blev den en långtur över stan. Det är härligt att promenera över Östermalm och city, shoppa och dricka en kopp kaffe. Känner mig som människa igen, efter åren som student. Tyvärr lyckades inte SL så bra denna torsdag. Även hemresan drog ut på tiden då tåg var inställda pga personalbrist. Det är en förklaring som vi som resenärer inte har så stor acceptans för. Men hem kom jag och kunde lägga mig på soffan med en bra bok.

Babel

Att besöka inspelning av Tv-programmet Babel, är något av en tradition. Jag försöker bara med minst en gång per år, helst en gång per termin. Idag var det dags och det var en förmiddagsinspelning.

Som vanligt blir jag imponerade av hur välplanerad en inspelning är och hur proffsig Jessika Gedin är som programledare. Idag var dock inte lika bra som vid mina tidigare besök. Det var en annan studiokvinna, än jag sett tidigare. Jag upplevde den tidigare som mer engagerad och proffsig. Det blev en hel del väntan i en väldigt varm studio.

Det var inte heller hela programmet som spelades in. Tyvärr, för mig som hade sett fram emot den delen som inte spelades in. Men, men, man kan inte få allt och det blev i alla fall en intressant förmiddag. Dessutom får jag ju se allt på söndag, när det sänds på tv.

Det kan vara riktigt skönt att få slippa regnet och drömma sig bort i en tv-studio.

 

Spanarna

Mina två absoluta radiofavoriter finns på Sveriges Radio, P1. Det ena programmet är ”På minuten” och det andra är ”Spanarna”. Därför kändes det givet att ta chansen att lyssna till en liveinspelning av ”Spanarna” när chansens gavs. Igår bjöd radion in att bevisa inspelningen som då skedde i Kulturhuset i Stockholm. Programmet leds av Ingvar Storm och spanarna var: Helena von Zweigbergk, Per Naroskin och Jessika Gedin. Det var superbra.

Det är intressant att se hur proffsiga de är, både koncentrerade av avslappande. Det var även kul att se deras samspel, gester och förmåga att ta in varandras kommentarer.

Det var tre väldigt bra spaningar och publiken skrattade hjärtligt åt hög grad av igenkänning. På något sätt är det roligare att skratta tillsammans med andra. Hela eftermiddagen blev en riktig energikick, och jag lämnade med ett leende som fortfarande sitter kvar.