Pappan

Precis hemkommen efter att ha sett pjäsen Pappan som spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Ikväll var det genrep och imorgon är det premiär.

Pjäsen handlar om en man med alzheimer och hans dotter. På ett finurligt sätt ger pjäsen både pappan och dotterns perspektiv och det görs väldigt skickligt. Det är nära, tragikomiskt och innerligt.

Jag uppskattar även scenografin i denna uppsättning. Återigen finns en finurlighet och finess.

För mig blev det en varm teaterupplevelse och dröjer sig kvar med många tankar.

En handelsresandes död

I onsdags såg jag genrepet till ”En handelsresandes död” på KulturhusetStadsteatern. Blev lite skärrad när jag insåg att den var 3 timmar och 40 minuter lång. Beställde kaffe till pausen. Men oj, det var verkligen mödan värt att sitta kvar alla dessa minuter.

Pjäsen, av Arthur Miller, är ju en klassiker. Det är ett familjedrama med flera djup. En stark mamma, en sliten pappa och två vuxna pojkar. Det finns höga förväntningar och frågor om att vara sann. Jag har sett den en gång tidigare, då på Dramaten. Genom att se den igen, i annan uppsättning och i annan tolkning så upptäcker jag mer.

Då, på Dramaten, var skådespeleriet magiskt. Riktigt så bra är inte Stadsteaterns agerande. Däremot upplever jag regin (Björn Runge), helheten som tydligare i Stadsteaterns uppsättning. Fler upplevelser och djupare beröring.

I ensemblen finns: Jakob Eklund, Anna Takanen, Mattias Nordkvist, Adam Lundgren, Samuel Fröler, Emil Ljungestig, Ingvar Hirdwall, Filip Johansson, Malin Molin och Molly Nutley.

 

Abrahamas barn

Abrahams barn, en relativt nyskriven pjäs spelas nu på Stockholms stadsteater. Svein Tindberg har skrivit den och i Stadsteaterns uppsättning framförs den av Jakob Eklund.

På ett personligt sätt med djup eftertanke, betraktar berättaren platser i Jerusalem, tider i historien och i religioner. En både rolig och intressant inblick i de historier som finns i skrifterna och som är och varit en del av människor tro genom åren. Det är orden som är i fokus, det händer inte mycket på scenen som är avskalda och enbart har ett fåtal rekvisita.

Texten berör och väcker tankar. Det är lugnt och stilla och man har tid till eftertanke. Pjäsen beskrivs som komisk, men det är inte så att man skrattar högt, mer av leenden och sprida skratt. Den är varm och man upplever att man förstått något nytt.

Abrahamas barn är annorlunda som teaterupplevelse men jag kände mig rätt nöjd när lämnade salongen. Fin avslutning på fredagskvällen.