Besvärande underlag

Den efterlängtade långpromenaden blev både lång och långsam. Lång, om man ser det tidsmässigt. Trots att jag distansmässigt kortade av promenaden, så tog den nästan dubbelt så lång tid som den vanligtvis brukar göra. Och många steg blev det. Små, korta steg. Allt för att klara av att hålla mig upprätt på isiga trottoarer. Det var förfärligt, rena isgatan. Grymt halt.

Nej, jag har inga broddar och jag har inga planer på att skaffa några heller. Jag tänker inte ge mig ut på fler promenader till dess att underlaget ändras. För mig är hela tjusningen med promenaden borta som det är nu. Friheten finns inte där när jag måste stirra ner i marken hela tiden. Tankarna får inte utrymme att utvecklas när jag måste tänka på varje steg jag tar. Promenader är så mycket mer än att bara gå. Och när isen nu tar över – ja, då försvinner stora delar av tjusningen med promenaden.

Hoppas nu på snar bättring så att det besvärande underlaget snabbt försvinner. Jag vill ha mina sköna promenader tillbaka.