Ilya

Ilya, är någon form av musikteater. Det är en mörk pjäs med djup men som samtidigt innehåller humoristiska inslag. Ganska svårdefinierad tycker jag, vilket påverkade upplevelsen när jag såg genrepet i torsdagskväll. Pjäsen är helt nyskriven av Lars Rudolfsson och musiken är skriven av Frida Hyvönen. Den spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm.

Det handlar om en kvinna som letar efter sin dotter som blivit omhändertagen. Under sökandet möter hon ett stort antal olika karaktärer, möten som kan komma att få betydelse. Ibland bryts det ut i sång. Tyvärr syns ingen orkester på scen, vilket jag saknade. Däremot gillade jag manus och rent textmässigt innehåll en intressant komposition och många finesser.

Det finns något sorgligt och tragiskt över hela historien. Samtidigt sker en hel del fånerier på scen, vilket skapar en osäkerhet i publiken. Ska vi skratta? Är det parodi, ironi, satir? När jag satt i salongen visste jag inte. I efterhand kan jag tycka att kontrasterna tillför något. När man väl fattar att man kan skratta, känns det lättare.

Det är en pjäs i två akter och i torsdags var det många som gick i pausen. Jag tror att det handlade om osäkerheten, man fattade inte vad man såg. Som så ofta är det i andra akten det händer, så rekommendationen är att stanna.